Till dårskapens lov

I Signum 8/1998 presenterade Ulf Jonsson påvens senaste rundskrivelse Fides et ratio, ”Tro och förnuft”. Skrivelsen är en plädering för förnuftets betydelse, mot irrationalismens krafter och mot föreställningen att tro, religiöst liv och teologi i stort sett kan klara sig utan förnuftets hjälp. Påven talar för en – spänningsfylld – samverkan mellan tro och förnuft, även på det religiösa området, i sökandet efter Gud och i sökandet efter kunskap om vem Gud är.

I denna tidskrift har det genom åren gång på gång betonats att den katolska traditionen inte är förnuftsfientlig utan tvärtom präglad av en allvarlig ambition att hålla samman tro och förnuft. Tanken att den kristna tron behöver strida mot vad människan med sitt förstånd kan komma fram till har kritiserats om och om igen, som ett teologiskt blindskär och en andlig återvändsgränd.

Utan att kanske omedelbart tänka på Signums skribenter har påven med sin skrivelse belönat denna kamp för förenligheten mellan tro och rationalitet med högsta pris – bekräftelse i form av en officiell rundskrivelse. Som påven uttrycker det finns det två ”kunskapsordningar” eller kunskapsformer. Den ena rör vad vi kan komma fram till med hjälp av förnuft och erfarenhet, den andra sådant som ligger bortom gränserna för mänsklig erfarenhet och för vad förnuftet kan ta reda på. Men de båda – den kunskap människan får genom förnuftet och den som hon inte kan få på annat sätt än genom att bejaka Guds ”uppenbarelse” – konkurrerar inte med varandra. Även om det inte är så lätt, är det tänkande kristnas uppgift att påvisa hur de båda samverkar och kan samverka med varandra.

Vishet och vishet

En sida av vad som står i Fides et ratio när det gäller förhållandet mellan tro/uppenbarelse och förnuft, och som tycks spela en ganska viktig roll i påvens tankegång, nämns dock inte i referatet i Signum.

De båda arterna av kunskap är, heter det, autonoma gentemot varandra, samtidigt som det gäller att finna en fungerande syntes dem emellan. Men, kanske man då frågar sig, är det verkligen möjligt att se förhållandet tro–förnuft på ett så relativt harmoniskt sätt om man besinnar att det finns mycket i den kristna tron som tiderna igenom faktiskt har bevisat sig vara oerhört stötande för förnuftet? Vad det har varit som har betraktats på det sättet, har varierat från tid till tid, allt eftersom de mentala konjunkturerna har skiftat. Men om man inte väljer utvägen att successivt eliminera allt som är stötande för förnuftet ur den kristna tron – en väg som i och för sig en del teologer och filosofer har velat gå – kan man då till slut undvika frågan vilken instans som i en konfliktsituation måste ge sig eller lämna företräde åt den andra?

I ett avsnitt i Fides et ratio berörs just denna problematik. Det heter att det kristna förhållningssättet till det mänskliga tänkandet kräver en radikal urskillning. ”I Nya testamentet, särskilt i Paulus brev, framgår en sak med största klarhet: motsättningen mellan ’denna världens vishet’ och den Guds vishet som uppenbarats i Jesus Kristus. Djupet i den uppenbarade visheten är omstörtande för våra invanda tankemönster, som inte på något sätt är förmögna att ge uttryck åt denna vishet i dess fullhet” (§ 23).

Påven går här in på den polemik mot ”filosofin” och ”visheten” som finns i Första Korinthierbrevets första kapitel (1:18–31). Han skriver: ”Människan kan inte begripa hur döden [här: Jesu Kristi död på korset] skulle kunna vara källan till liv och kärlek; men för att uppenbara sin räddande plan och dess hemlighet har Gud valt just det som förnuftet betraktar som ’dårskap’ och som en ’stötesten’ […] För att få fram nådeskaraktären i den kärlek som uppenbarades genom Kristi kors drar sig inte aposteln för att använda det mest radikala språk som hör till det filosofiska tänkandet om Gud. Förnuftet kan inte eliminera det kärlekens mysterium som korset representerar; korset kan ge förnuftet det yttersta svar som det söker. Det är inte den vishet som träder fram i ord utan Ordets vishet som Paulus lägger fram som kriteriet för både sanning och frälsning.”

Det här måste innebära, det är tämligen självklart, att det är tron som har företräde. I en eventuell konfliktsituation mellan tro och förnuft på det religiösa området är det uppenbarelsen som är den överordnade instansen. Och ett rätt brukat förnuft är alltså ett förnuft som skolas av uppenbarelsen – men i så fall alltså inte ett förnuft som tillmäts full autonomi.

Tro som dårskap

Vad Paulus skriver apropå ”visheten” och ”filosofin” i Korinth är i själva verket en störande faktor av ansenliga mått för varje alltför harmoniserande tal om samverkan mellan tro och förnuft. Och frågan är om inte rentav en del av encyklikans kommentarer till den texten framstår som mera poetiska än riktigt klargörande. För en kristendom med intellektuella förtecken, angelägen att inte nedvärdera förnuftet, måste Paulus polemik mot korinthiska kristnas höga värdering av filosofin (och den med filosofin förbundna retoriken) vara en mer eller mindre permanent källa till irritation. Mycket riktigt har inte så få teologer fallit för frestelsen att bagatellisera Paulus frontalangrepp på det mänskliga tänkandets förmåga på det religiösa området.

Hos Paulus heter det att ”de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden” när det kommer till kritan egentligen inte har något att komma med. ”Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror” (1 Kor 1:20–21). För Paulus spelar det av allt att döma ingen som helst roll om hans budskap avfärdas som irrationellt, idiotiskt eller förnuftsvidrigt. Budskapet är laddat med gudomlig kraft och leder, när det blir trott, till räddning – hur det än bedöms ur förnuftets synpunkt.

Två tendenser

Ser man tillbaka på vilka vägar den kristna traditionen tagit under de gångna två tusen åren upptäcker man en djupgående spänning eller konflikttendens inom denna tradition själv. Spänningen mellan tendensen, närd bland annat av vad Paulus skriver i den här texten, att betrakta tro och förnuft som potentiella fiender eller konkurrenter, och tendensen att söka en syntes mellan de båda.

Det är för kortsynt att dra skiljelinjen mellan dessa båda tendenser mellan de kristna konfessionerna – även om det är sant att det inom protestantismen har funnits en större dragning till den förra tendensen och inom den katolska traditionen en större dragning till den senare. Spänningen mellan de båda tendenserna finns i kristendomen alltifrån kyrkofädernas tid och därmed nedlagd även i den katolsk-ortodoxa trostraditionen. Ibland har den ena tendensen framhävts, ibland den andra. Och frågan är om inte ett vidareförande av denna trostradition, med verkligt bevarad vitalitet, kräver att spänningen mellan de båda tendenserna får finnas kvar. Även om det för en och annan som tänker redigt och klart måste framstå som ett trovärdighetsproblem för kristendomen att den inte ens riktigt kan bestämma sig för om den vill söka en syntes mellan tro och förnuft eller inte.