Till kyrkan i Europa

Skrivelsen Ecclesia in Europa bär i sin rubrik namnet på en hel världsdel och det är en häpnadsväckande rikedom på synpunkter som Johannes Paulus II riktar till kyrkan i Europa efter den biskopssynod som hölls år 1999. I centrum står hoppet enligt synodens tema ”Jesus Kristus, som lever i sin kyrka – en källa till hopp för Europa”. Till sin form är skrivelsen uppbyggd som en meditation över ett antal verser ur Uppenbarelseboken, som alla är inriktade på hoppet och framtiden. Skrivelsen använder ibland direkt tilltal – ”Du, kyrka i Europa” – och förenar djuplodande teologi med uppmaningar.

Påven börjar med att teckna en ganska mörk bild av kristenheten i Europa och talar om en förlust av det kristna minnet och arvet som resulterar i en praktisk agnosticism och religiös likgiltighet. Hoppet försvinner och texten talar om ”en dödens kultur” som breder ut sig. Man försöker ge Europa ett ansikte med uteslutande av det religiösa arvet och man söker lägga en grundval för folkrätten ”utan att inympa den på den stam som är genomströmmad av kristendomens livssaft”. Kyrkan står inför en stor utmaning att visa att den antropologi som genomdrivs utan Gud och Kristus innebär att hoppet går förlorat. Synodens alla överläggningar var inriktade på att ta upp denna utmaning genom att ge ett svar utifrån de hemligheter som enligt den kristna tron finns hos Kristus och i treenigheten.

Även om läget är mörkt, finns det hoppfulla tecken. Till dessa hör att kyrkorna i Östeuropa har återfått sin frihet, att kyrkan nu kan koncentrera sig på sin andliga uppgift och att de döpta har en allt större insikt om sin uppgift i evangeliets tjänst. Också Europa som borgerlig gemenskap ger anledning till hopp. Här ges ett långt citat från synodens slutbudskap från 1999, där det framhålls att själva utvidgningsarbetet är något positivt. Ett samarbete och utbyte av olika slag och i demokratiska former leder till att ett europeiskt medvetande och en europeisk kultur gradvis växer fram. Centralt i detta sammanhang är att de mänskliga rättigheterna respekteras.

Kyrkan har blivit anför-trodd hoppets evangelium och i fortsättningen talar skrivelsen om hur de kristna har att förkunna, fira och tjäna detta hoppets evangelium. Denna tredelning ger struktur åt framställningen. Tankarna känns igen från tidigare påvliga skrivelser och är förankrade i den nuvarande påvens spiritualitet och mentalitet samtidigt som de ger klart intryck av att ha blivit grundligt behandlade under synoden. Särskilt framhålls lekmännens betydelse när det gäller att evangelisera Europa. De är fullt delaktiga i kyrkans sändning till världen. De skall ta ”Europas fäder” till sin förebild och så bli byggmästare för den europeiska gemenskap ”som vilar på Andens solida grundval”.

I denna process har skolor och universitet en stor uppgift. Kulturen skall evangeliseras och evangeliet inkultureras. De kristna som arbetar vid universiteten ger genom sin ”tjänst åt tänkandet” det av humanistisk och kristen erfarenhet under tvåtusen år berikade arvet vidare till unga generationer – en mycket stor uppgift. Därför är det viktigt att de europeiska delkyrkorna främjar ett tidsanpassat pastoralt arbete inom högskolan.

Det fjärde kapitlet, ”Att fira hoppets evangelium”, ägnas åt liturgin. Påven framhåller vikten av en äkta känsla för liturgin så att den firas med all den andakt och vördnad som tillkommer den. ”Också av dig, du Guds kyrka i Europa, krävs att du är en bedjande gemenskap och att du firar din Herre med sakramenten, liturgin och hela din exi-stens.” Skrivelsen framhåller vikten av att söndagen återfår sin rättmätiga plats i det kristna livet. Liturgin kan inte rätt förstås om inte mysteriet ställs i centrum. Kyrkan i Europa måste se det som en hjärtesak att förstärka det pastorala handlandet kring sakramenten. Det finns ”vissa kyrkliga kretsar” som har förlorat den riktiga förståelsen av sakramenten och på det sättet löper risken att banalisera dem, och det finns många döpta som tar emot sakramenten utan att följa kyrkans anvisningar.

De femte och sjätte kapitlen vill konkretisera talet om hoppets evangelium för Europa. Här möter begrepp som solidaritet, sanningen om äktenskap och familj och tankar om ”att bygga en människovärdig stad”. Kärleken är ledmotivet, vilket märks inte minst i avsnittet ”För en mottagandets kultur”. Skrivelsen avslutas – som så många påvliga dokument – med en innerlig hänvändelse till Maria, vilket naturligt ansluter till Uppenbarelsebokens ord om det stora tecknet i himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter,

Ecclesia in Europa innehåller inga överraskande nyheter. Man får intryck av en väl genomarbetad text som nära ansluter till sina föregångare. Ett utmärkt grepp är den strukturella anpassningen till Uppenbarelseboken. Men häri ligger också något av dokumentets svaghet: den bristande konkretionen när de aktuella problemen kommer på tal. Johannes uppenbarelse är en apokalyps som skådar in i framtiden och som ända fram till slutet är präglat av mörker och ett starkt kampmotiv. Den påvliga skrivelsen är centrerad kring hoppets evangelium som också det är inriktat mot framtiden men likväl bör ha mycket att säga om nutiden. Dokumentet tycks koncentrera sig på liturgin och har mycket värdefullt att säga där. Men de stora socialetiska komplexen behandlas mera styvmoderligt. Om en sådan europeisk ödesfråga som migrationen har skrivelsen endast några få rader att anföra.

Den europeiska unionens initiativtagare stod mycket tydligt i den katolska traditionen. När unionen utvidgas kan detta inte förbli lika tydligt, och skrivelsen säger uttryckligen att den inte vill ha den konfessionella staten tillbaka.