Tro utan tvivel

Ibland är det nyttigt att läsa en bok som presenterar tankar som är mycket främmande för en själv. Det ger en bl. a. anledning till att fundera närmare över de egna uppfattningarna och att pröva sina argument. Den som är intresserad av att ge sig i kast med någonting sådant rekommenderas att läsa den engelske religionsfilosofen D. Z. Phillips bok Faith after Foundationalism. I boken diskuterar Phillips olika uppfattningar om religiös tro och hur den filosofiska reflexionen över tron borde se ut. Större delen av boken ägnas åt att presentera och kritisera andra teologers och filosofers uppfattningar i dessa frågor. I långa stycken liknar boken en samling recensioner av andra författares verk. Bland de många tänkare som behandlas återfinns t.ex. Peter Berger, Georg Lindbeck, Alvin Plantinga, Richard Rorty och Richard Swinburne. Dessa kritiseras alla för att på olika sätt ha missförstått vad religiös tro är för någonting. Framställningen av hur Phillips själv ser på religiös tro ges däremot inget större utrymme i boken. Författaren nöjer sig i stort sett med att ge en del illustrerande exempel på vad han uppfattar som riktig religiös tro. Men Phillips eget synsätt far skarpare konturer om man tittar på vilka uppfattningar det är han tar avstånd ifrån. Phillips verkar stå nära någon form av traditionell protestantisk omvändelsekristendom. Kierkegaard och Barth hör till de få tänkare som undgår att drabbas av någon mera allvarlig kritik i boken.

Tron inifrån

En tanke som Phillips betonar starkt är att en god teolog inte kan nöja sig med att tala om tron s.a.s. ”utifrån”. Teologen måste själv delta i det religiösa livet och närma sig tron inifrån dess eget perspektiv. Phillips har en poäng när han påpekar att den som talar om tron måste ha förmågan att se på tron inifrån. Det är säkert inte möjligt att göra tron rättvisa enbart i ett utifrån-perspektiv. Men Phillips går mycket längre än så. Han kan nämligen inte alls tänka sig att teologen borde närma sig tron också i ett utifrån-perspektiv. För Phillips verkar det vara omöjligt att höra hemma i en trostradition och att samtidigt skapa distans till densamma. Han ondgör sig över s.k. externalistiska teologer som inte betraktar sig själva som ”trons väktare” (guardians of faith), utan ser på tron i ett utifrån-perspektiv (s. 238). Frågan är dock om inte även teologen har mycket att vinna på att närma sig tron också utifrån. Kräver inte varje intellektuell reflexion som vill bidra med någonting nytt och konstruktivt en viss distans till det man reflekterar över? Alternativet verkar bara bestå i att man nöjer sig med att upprepa tidigare formuleringar.

En annan central tanke i boken är att man inte bör försöka komma med några rationella argument för den religiösa tron. Religiös tro har nämligen karaktären av att vara en orubblig visshet som inte kan betvivlas. En sådan slags visshet bygger inte på skäl eller grunder av argumentativt slag. I denna mening är religiös tro ”utan grund” (groundless), menar Phillips. Försöken att argumentera för religiös tro kan bara sluta i vidskepligheter och tomma spekulationer. Istället rekommenderas den religiösa människan att orubbligt hålla fast vid sin tro, oavsett hur irrationell den än må tyckas vara i andra människors ögon. Det gäller för de troende att skapa och upprätthålla sådana sociala miljöer där tron utgör den självklara och icke-ifrågasatta bakgrunden för hela ens sätt att leva. Att däremot försöka bemöta andra människors invändningar mot tron med hjälp av argument är att missförstå trons egen karaktär.Iden om den religiösa tron som en orubblig visshet utan rationella grunder spinner vidare på tankar hos Ludwig Wittgenstein om hur mänsklig kunskap fungerar. Huvudpunkten i resonemanget är att människan inte förfogar över några absolut säkra teoretiska kunskaper eller övertygelser av grundläggande karaktär, som skulle kunna tjäna som fundament för hennes övriga övertygelser. Varje övertygelse förutsätter istället ett visst sätt att leva, och får sin mening utifrån den livsform som den används i. Det är denna uppfattning, som brukar kallas för ”anti-fundamentism”, som ligger bakom Phillips sätt att bedriva religionsfilosofi. Religiös tro betraktar han som en livsform med sina egna speciella spelregler. Religiös tro framställs som ett så säreget perspektiv på tillvaron, att man bara kan förstå det om man själv delar det. Den religiösa omvändelsen innebär ett radikalt byte av livsform och förser människan med nya kriterier för vad som är riktigt och förnuftigt. Religiösa och icke-religiösa människor har inte samma kriterier för vad som är rationellt. De ser på världen på så helt olika sätt, att det inte finns någon gemensam plattform (common ground) för samtal mellan dem. På Wittgensteinianskt maner talar Phillips om att det råder ett oöverbryggligt ”grammatiskt.gap” mellan religiösa och icke-religiösa livsformer. Detta leder till att religiösa och icke-religiösa människor hela tiden talar förbi varandra.

Tron utifrån

Phillips synsätt leder till flera märkliga konsekvenser. Gapet mellan religiösa och icke-religiösa livsformer verkar vara så stort att det blir svårt att förklara hur det kommer sig att folk ändå ibland lyckas ta sig över från den ena sidan av detta gap till den andra, som t.ex. när någon omvänder sig från en icke-religiös till en religiös uppfattning. Vidare kan man undra hur religiös tro enligt Phillips skulle kunna ha någonting meningsfullt att säga till dem som inte redan är troende. Hur skulle trons säregna perspektiv på tillvaron kunna ha någonting meningsfullt att säga om den verklighet som människor lever i till vardags? Är det inte istället så att den religiösa människan kan ha någonting att säga den icke-religiösa, just därför att de båda lever i en och samma värld och delar många erfarenheter med varandra? Märkligt blir det också när Phillips drar slutsatsen att man kan bedöma andra människors handlingar och övertygelser utan att ha någonting gemensamt med dessa människor. Enligt honom kan en ödmjuk människa, som själv inte har någon dragning till högmod, ändå med rätta fördöma en högmodig människas handlingssätt (s. 119). Men stämmer detta verkligen? Är det inte snarare så att den ödmjuke kan fördöma den högmodiges handlingssätt just därför att den ödmjuke själv har åtminstone någon erfarenhet av vad det innebär att vara högmodig? Det vi helt saknar erfarenhet av, det kan vi heller inte bedöma. Phillips sätt att koppla loss tron från teoretiskt argumenterande leder slutligen också till att tron enligt honom inte vill förklara någonting eller påstå någonting om varför saker och ting händer eller varför världen är som den är. Tron vill inte förklara någonting, utan den är istället beskrivande och vill väcka vår känsla av förundran och vördnad inför tillvaron. Därför avvisas t.ex. tanken på att hänvisa till Guds vilja som förklaring till inomvärldsliga händelser (s. 281 f.). Men detta strider mot många troende människors sätt att tala om sin tro. Både Bibeln och den religiösa traditionen är fulla av hänvisningar till Guds vilja som förklaring till olika händelser i historien. Gamla Testamentet hänvisar t.ex. till Guds ingripande som orsak till Israels räddning ur Egypten. Det går knappast att göra religiös tro rättvisa om man bortser från sådana slags trosutsagor.

Eftersom Phillips menar att man ska betrakta religiös tro som en form av orubblig visshet, kan man undra hur han menar att man bör reflektera kring frågor om tvivel och sökande. Som Phillips ser på saken lämnar religiös tro inte något utrymme för tvivel. Trons grammatik tillåter inte några tentativa eller hypotetiska inslag (s. 12). Istället hör det till trons logik att Gud upplevs som den Oundviklige och ständigt närvarande. För den religiösa människan verkar Gud med nödvändighet dyka upp i snart sagt varenda buske. Med förkärlek citeras Psaltaren 139:7 ”Vart skall jag gå för din Ande, vart skall jag fly för ditt ansikte?” Frågan är dock om detta sätt att se på tvivel och sökande räcker till, och om det gör rättvisa åt hela skalan av människors religiösa erfarenheter. Både Bibeln och många religiösa människor vittnar om att även tvivel kan höra hemma i troserfarenheten. Att bara definiera bort sådana erfarenheter såsom inte hemmahörande i verklig religiös tro verkar inte vara någon övertygande lösning.

Inflytande på samtida teologi

Efter dessa många kritiska frågor till boken kanske läsaren tror att jag vill avskräcka från att läsa den. Så är inte alls fallet. Boken bjuder på många intressanta analyser av samtida teologers och filosofers tänkande, och en rad religionsfilosofiska problem ställs på sin spets. Och eftersom Phillips är skicklig på att argumentera för sin sak, tvingas man att tänka igenom frågorna mer än en gång. Phillips sätt att bedriva religionsfilosofi har haft ett inte obetydligt inflytande på samtida teologi. (I den svenska debatten har Phillips, utifrån vitt skilda utgångspunkter, uppmärksammats i bl.a. Olof Francks och Peder Thalens doktorsavhandlingar, jfr Signum 1994:1, s. 28-30 och 1995:1, s. 23-25.) Man kan förstå att Phillips tänkande kan verka lockande för en del teologer, eftersom det på ett smidigt sätt verkar ge lösningen på en rad olika problem. Men helhetsintrycket förblir ändå problematiskt. Iden om att tron inte vill förklara eller påstå någonting kopplar loss tron från världen och dess konkreta händelser och gör trons innehållsliga sida substanslös och intetsägande. Och dessutom verkar tron avkrävas en kulturell och intellektuell isolering gentemot den icke-troende omvärlden som närmast leder tankarna till sekterism. Den som följer Phillips väg för att uppnå en tro utan tvivel får utan tvivel betala ett högt pris.