Ungdom mellan hot och hopp

”… jag börjar tycka att vår tid är futtig, snudd på värdelös. Inga månfärder, inga nya kontinenter att råka stöta på, ingen ny mat godare än pizza och hamburgare, inga skivor bättre än Bryter Layter med Nick Drake, inga uppfinningar i klass med bilar, flygplan, telefoner, glödlampor, bara … datorer. Det verkar som om dom stora sakerna är avklarade nu, att tänka sig en ny uppfinning i klass med alfabetet är lika lätt som att fundera över hur en ny färg skulle se ut.” Så skriver Claes Holmström i den nyligen utkomna romanen Tredje stenen från solen, av entusiastiska kritiker utropad till den nya svenska generationsromanen. Holmströms hjälte Jimmy glider omkring i tillvaron och betraktar den samtidigt från en utanförposition, med likgiltighet eller förakt.

Generation X, den förlorade generationen, den ironiska generationen, MTV generationen, ”Eurokids” – beteckningarna är många. Större tycks enigheten vara om vad som döljer sig bakom etiketterna, nämligen en lätt blaserad, på förhand livstrött attityd av Holmströms märke.

Är inte varje generation i viss mening en generation X? Jag tänker på den unge Rimbauds ”sett nog, haft nog, levt nog”, som onekligen är ett strå vassare än Holmströms oengagerade irrfärder i tillvaron. Samtidigt skiftar naturligtvis, i takt med att samhället och dess värderingar förändras, föremålet för livströttheten. Vilken är då den bild som vuxit fram av ”dagens ungdom”?

I den statliga ungdomspropositionen tecknas under rubriken ”Att vara ung” bilden av Generation X. Det är en generation som framstår som mediafixerad, van vid kanalbläddrande och fragmenterade reklamsnuttar. I värsta fall förhåller man sig till världen ungefär som till en (dålig) film, i bästa fall genomskådar man de kommersiella strategierna och förmår analysera informationsflödet i samhället. Misstron mot ideologier och system går hand i hand med materialism eller ”postmaterialism”. Postmaterialisten lägger vikt vid den starka individen, och sätter högt värde på livskvalitet, handlingsfrihet och oberoende. Utbildning och internationellt utbyte räknas också till de självklara värdena.

Kanske är det oundvikligt i statliga dokument, men det är en text som slår fast, cementerar. Försöken att redovisa olika perspektiv – som t.ex. på våld och medier – riskerar samtidigt att leda till att man inte säger någonting alls.

Parallellt med ungdomspropositionen läser jag en nyutkommen antologi från Ungdomskultur vid Stockholms Universitet: Ungdomsforskning- kritik, reflektioner och framtida möjligheter (red. Thomas Öhlund och Göran Bolin). Det är en bok som ställer fler frågor än den besvarar, men som just därigenom blir vital – även om den ibland framstår som väl specialiserad, därför att den kanske främst vänder sig till den egna kretsen av ungdomsforskare.

Thomas Öhlund manar i sitt bidrag i boken till ett ifrågasättande av ”vedertagna sanningar” exempelvis om ungdomars identitetsutveckling, som utgår från sociologiska modeller som han i flera fall menar är schablonmässiga eller föråldrade. Likaså kritiserar han de bilder av ungdomen som han menar befästs inte mist inom den befintliga ungdomsforskningen. Han hävdar att de vuxna tenderar att projicera generaliserade idealbilder på ungdomen genom att dessa anses vara ”modernare”, vilket betraktas som något åtråvärt.

Även Erling Bjurström argumenterar för en mer kritisk hållning. Han ser som en huvuduppgift för 90-talets ungdomskulturforskning att bryta ner den boskillnad som i dag görs mellan ”ungdomskultur” å ena sidan och å den andra arbete/skola och organiserad fritid. I ungdomspropositionen är en sådan uppdelning tydlig: ungdomskulturerna (i pluralis) används där som beteckning för de ”livsstilspaket” eller ”estetiska koncept” som produceras av mediakultur och kommersiell marknad. Detta tyder inte minst på en oroväckande begränsning i synen på kultur.

Till bokens tyngst vägande bidrag hör jan Ramströms diskussion om identitetsbegreppet. Han utgår från identiteten i psykoanalytisk mening men pläderar samtidigt för en revidering av detta begrepp. Avsikten är att bättre kunna göra reda för den kollektiva eller sociala aspekten av identitetsproblematiken, som han ser som den viktigaste ur ungdomsperspektiv. Särskilt intressant är diskussionen om ungdomens förhållande till vuxenblivandet, som han menar har förändrats på ett avgörande sätt. Detta har att göra med förskjutningen i ”balansen mellan hot och hopp” som är en följd av vårt ökade medvetande om de globala hoten. Dagens ”rädsla för framtidslöshet” tillika med de vuxnas resignerade eller undflyende sätt att handskas med problemen skapar nya svårigheter för dem som befinner sig på tröskeln till eller i början av sitt vuxenliv.

Ramström resonerar till sist helt kort kring trossystemets roll. (Frapperande men knappast förvånande är, att religionen i övrigt inte alls figurerar i de texter om ungdom som jag här refererat till.) Enligt Ramströms beskrivning har såväl religiösa som ideologiska trossystem till funktion dels att för den enskilde ge svar på de existentiella frågorna, dels att föra samman individer i grupper som delar gemensamma trosföreställningar. Man kan invända mot den kortfattade och schematiska behandlingen av denna aspekt, liksom mot att religioner och ideologier utan vidare sätts under samma hatt. Det tycks mig trots allt vara mer som skiljer än som förenar låt oss säga islam och socialdemokratin. Samtidigt ställer texten ytterst centrala frågor:

”I ett samhälle som inte domineras av få starka och stabila trossystem måste unga leta sig fram till svaren på de existentiella frågorna. Det måste ligga i ett samhälles behov av självbevarelse – inte bara för tonåringarnas skull – att reflektera över sina tros- och ideologisystem. Hur levande är de? Var och hur förkunnas de? Vilka lever efter lärorna och hur? Hur och av vilka krafter kompenseras bristerna i ett ideologilöst samhälle?”

Jag tror också att Ramströms likställande av religion och ideologi reflekterar ett utbrett och allmänt accepterat synsätt i vårt samhälle. I en tid då ideologierna dödförklarats av den unga generationen borde det vara en utmaning att visa på religionen som gudsrelation i stället för som åsiktspaket.