Vad har man för nytta av skönlitteratur?

I september 2008 anordnades ett tvärvetenskapligt symposium vid Högskolan i Borås (i samarrangemang med Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet) under rubriken Litteratur som livskunskap – tvärvetenskapliga perspektiv på personlighetsutvecklande läsning. En antologi med bidrag av alla 17 medverkande har givits ut i samband med ett uppföljande seminarium i Uppsala. Bland annat har forskarna ställt sig frågan: Hur påverkas vår livssyn och våra personligheter av den skönlitteratur vi läser?

att skönlitteratur är en källa till kunskap på olika plan är givetvis oemotsägligt. Genom att läsa mycket skönlitteratur får man ett rikare ordförråd och större möjligheter att uttrycka vad man tänker och känner på ett adekvat sätt. Man får kunskap om människors villkor under olika tider och i olika kulturer. Man lär känna människosjälens dolda djup, och man når också förhoppningsvis fram till större självkännedom. Under senare år har skönlitteratur använts som hjälpmedel inom olika universitetsutbildningar. Man kan nämna att det i ekonomiutbildningarna vid Jönköpings högskola ingår obligatorisk läsning av ett hundratal romaner – utan att studenterna får poäng för detta! Tanken är att studenterna genom litteraturen skall växa och mogna som människor. Inom medicinarutbildningen har Merete Mazzarella i flera år anordnat kurser i skönlitteratur, en verksamhet som hon också beskriver i den föreliggande antologin. Christer Petersson, medicine doktor och distriktsläkare i Växjö, har hållit en mängd kurser och föreläsningar för läkare inom olika specialområden men också för socionomer, biblioteksfolk och allmänheten. Han har också publicerat ett antal artiklar i olika medicinska tidskrifter och är en av medarbetarna i antologin. I hans fall handlar det inte bara om texter utan också om bilder. Genom patientens målningar kan läkaren komma fram till en djupare förståelse av sjukdomsbilden.

Att litteraturen kan spela stor roll inom läkarutbildningen tas i antologin upp även av Margareta Petersson, professor i litteraturvetenskap vid Växjö universitet, medan Dan Stiwne, docent i klinisk psykologi vid Linköpings universitet fördjupar sig i litteratursamtalets möjligheter inom psykoterapiutbildningen. Lena Kåreland, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet med barnlitteratur som specialitet, tar upp betydelsen av skönlitteratur i skola och lärarutbildningar medan Skans Kersti Nilsson, filosofie doktor och bibliotekarie, lyfter fram läsning som livskunskap inom biblioteksforskning och i bibliotekariernas yrkesmässiga verksamhet.

Några av antologiförfattarna redovisar personliga upplevelser av litteraturens betydelse i svåra situationer i livet, så exempelvis Georg Klein, medan Owe Wikström från religionspsykologisk utgångspunkt poängterar den religiösa erfarenheten i litterära texter. Johan Cullberg, känd professor i psykiatri, frågar sig vilken kunskap som studiet av författarnas liv kan ge.

Givetvis har jag bara kunnat beröra en del av alla de artiklar som samlats i antologin. Läsningen av alla dessa texter har emellertid stimulerat till egna funderingar över vad det kan vara för mening med att läsa skönlitteratur. Kan det till exempel bidra till att fördjupa en människas tro?

Skönlitteratur som terapi

Inom litteraturvetenskapen laborerar vi med de två begreppen författardikt och läsardikt. Författardikten är bokstavligen författarens egen dikt med alla de privata associationer som han eller hon har lagt in i sitt verk. Läsardikten är den dikt som vi läsare tar till oss, och där kan tolkningen variera oerhört mycket mellan olika läsare, beroende på beläsenhet, ålder, livserfarenhet och en mängd andra faktorer.

Det är ju också så, som nog alla varit med om, att man kan få en helt annan förståelse för en bok, eller en dikt, som man läser om efter ett antal år, en helt annan upplevelse. Ibland kan detta vara riskabelt. Om jag till exempel har gripits starkt av en bok som jag läste som mycket ung och som jag sedan i mogen ålder läser om, så kanske jag inte alls förstår, vad som var så fascinerande med den. Detta gäller för övrigt också för filmer.

Att skönlitteratur kan fungera som terapi är naturligtvis en ovedersäglig sanning. Det gäller i första hand för författaren själv, som kan behöva ”skriva av sig” svåra upplevelser eller reda ut inre känslokaos för att bättre förstå sig själv. Centrallyrik fungerar nog ofta så men även romaner. Man kan tänka på alla dessa självbiografiska böcker som översvämmat marknaden de senaste decennierna, inte minst alla uppgörelser med och porträtt av fadersgestalten under den senaste tiden. Mest omtalad är kanske Åsa Linderborgs Mig äger ingen som är ett skakande vittnesbörd om hur det är att vara barn till en alkoholiserad far, men som mitt i misären ändå ger en kärleksfull bild av denne fader. Ett tidigare exempel är Göran Tunströms bok Prästungen, som bearbetar förlusten av fadern, som dog när författaren bara var 12 år gammal. Man kan också tänka på Sven Delblanc i hans självbiografier Livets ax och Agnar. Det dröjde länge innan Delblanc kunde ta itu med de svåra minnena av en sadistisk far. Livets ax kom ut år 1991, ett år innan Delblanc avled. I tidigare romaner har han försiktigt börjat närma sig minerad mark, först nästan omärkligt i exempelvis Åminne, där man bara ibland hör en kvinna skrika från svenskamerikanens gård, sedan tydligare i Samuelssviten och så med full kraft under de sista åren.

Men litteraturen kan också – och det sker ofta, tror jag – fungera som terapi för läsaren. Man går omkring med en känsla, sorg, glädje, ångest eller vad det nu kan vara, men man förmår inte formulera den själv. Och plötsligt står det där, just det som man kände. Man får ord på det och det kan vara en väldig befrielse. Det är värt att observera att det inte alls behöver röra sig om litterärt högtstående, ”stor” litteratur. Det är bara så att just denna text råkar komma i ens väg i exakt rätt ögonblick. Detta har vi nog alla upplevt någon gång.

Gudsbilden

Hurudan är Gud? Det problemet ventileras av många författare, inte bara av Jonas Gardell. Genom hela Torgny Lindgrens roman Bat Seba är detta ett ledmotiv, och det lämnas inte mindre än sju olika svar på frågan, från det första kapitlet till det sista. Det är olika personer som frågar varje gång. Ofta är det svar som ges skrämmande. Gud sägs vara ”väldig”, ”obeveklig och skoningslös”, ”en skapare som förintar med den ena handen och framskapar med den andra”, ”fruktansvärd”, ”allsmäktig”, ”nyckfull” och ”tung”. De två öppnaste och kanske intressantaste svaren lyder: ”Han är som han är” och ”Han är som jag”. I början av romanen är det Bat Seba som frågar David: ”Hurudan är Herren?” och David svarar: ”Han är som jag”, det vill säga hård, dömande, nyckfull, gammaltestamentlig. I slutet av romanen, när David och Bat Seba har bytt roller, så att David är åldrad, svag och beroende, medan Bat Seba har växt i makt och styrka, är det David som frågar henne: ”Hurudan är Herren?” och hon som svarar: ”Han är som jag”. Detta betyder dock inte utan vidare en gud med kvinnligt veka eller moderliga drag. Bat Seba kan vara mild också, men oftast är hon minst lika hård som David. Samtidigt tecknas en paradoxal gudsbild i romanen. Bat Seba säger på ett ställe: ”Jag tror att allting innehåller något annat. Bakom allt som vi ser döljer sig något annat, något som vi inte ser.” Utan alla jämförelser för övrigt kan man erinra sig vad Pär Lagerkvist låter Ahasverus säga i romanen Ahasverus död: ”Bortom all helig bråte måste det heliga självt finnas.”

i den redan nämnda romanen Livets ax grubblar Sven Delblanc över hurudan Gud är. Gud framställs där som en fruktansvärd sadist, stor, stark, väldig och onåbar. Mycket tydligt kopplar Delblanc denna förfärliga gudsbild till bilden av sin egen far, ”mitt livs Jahve” som han skriver på ett ställe. ”Jesus vek aldrig från vägen för att knacka på Mölnas port” (gården där pojken växte upp), men det finns i alla fall ett blommande körsbärsträd i skogen, och det ger pojken ”den tro på livet som hejdade honom på galenskapens tröskel, de många gånger han var på väg ut i mörkret”, gav honom med andra ord så mycket tröst att han kunde överleva. Han skriver också att körsbärsträdet ”var som att se Gud. En annan gud än den han kände från Mölna”. Det är alltså fråga om en kluven gudsbild. Determinismen är också påfallande i denna roman, liksom den är det i flera av Torgny Lindgrens böcker. I Livets ax står det att pojken ”levde i en ofrihet hård som ett skruvstäd. En grym Gud och ett obevekligt fadersvälde bestämde vart steg han tog.”

En kluven gudsbild blir ännu tydligare i Harriet Löwenhjelms diktning. I en sen liten dikt, skenbart enkel, nästan naiv, skildras hur Gud Fader ger fest i himlen. De fromma och goda är inbjudna, men ”Jesus sitter på ett moln och blickar ner på jorden.” I en strof som uteslutits ur trycket men som jag fann bland Harriet Löwenhjelms efterlämnade papper finns ytterligare en strof, lagd i Jesu mun:

Inte trifs jag riktigt här

jag fick visst andra vaner

på den gröna jorden när

jag åt med publikaner.

I all sin enkelhet framgår här tydligt, att Gud i denna dikt är den som kräver att människan skall vara from och god för att få vara med om festen i himlen, medan Jesus solidariserar sig med de skröpliga människorna på jorden. På den tillhörande akvarellen sitter han och dinglar med benen utanför ett moln. Han är den som bryr sig om de svaga människorna, de som varken är fromma eller goda, men han är samtidigt vek och litet hjälplös.

I tidigare dikter förkläder Harriet Löwenhjelm gärna problematiken. En dikt handlar om en sällsam herre, som bodde hos oss uti Södra Dryckesgränd. ”Han botade sjuka, han helade sår, de lame de löpte som hjortar. Han var vår herde och vi hans får och i hans spår ljöd hell utur alla portar.” Överheten tål dock inte detta utan avrättar honom. ”Nu är han bränd, och hos oss är det sju resor värre.” Hans verk och hans offer har med andra ord inte tjänat något till, och någon uppståndelse är det inte tal om.

I en annan tidig dikt uppfinner hon en myt. ”Bel Marduk har mördat sin son Ivoklys, han har dräpt, han har räddat sin ära”, heter det. Dikten slutar med följande fråga: ”Kan det finnas en gud som är nådig och mild, när Bel Marduk är hård som en stenhuggen bild?”

En stenhård Gud, en Gud med stenhjärta framträder utan förklädnad i en av hennes sista dikter:

Min själ är fridlös, mitt sinne sjukt

av en hemlig och syndig längtan.

Blir Gud Faders stenhjärta aldrig så mjukt

att han lyssnar i nåd till min trängtan?

I fortsättningen vänder hon sig till Jesus, ”som står så blek och skön på din faders sida” och frågar honom om han led som vi andra, när han gick omkring på jorden, och bönfaller honom om att åtminstone förstå. I ytterligare en dikt från 1917, året innan hon dog i tbc, endast 31 år gammal, uttrycks en stor medkänsla med Jesus: ”Stackars Guds son, stackars Guds enfödde, blödande son.”

Gud framstår alltså som en hård och dömande Gud, en gammaltestamentlig Gud, om man så vill, medan Jesus är den som kan förstå människorna och solidariserar sig med dem men som samtidigt är vek och litet hjälplös. Att skuldkänslor (av olika anledningar) spelat in för uppkomsten av denna kluvna gudsbild förefaller troligt.

Teodicéproblemet

Gudsbilden för tankarna vidare till teodicéproblemet, som ju många författare brottats med under tidernas lopp. Hur kan en god och allsmäktig Gud tillåta att så mycket ont sker i världen? I det sammanhanget måste man givetvis nämna Dostojevskij. I romanen Bröderna Karamasov grubblar den intellektuelle, rationalistiske Ivan på frågan om Gud. Han samlar, i likhet med Dostojevskij själv, på tidningsnotiser om fruktansvärda övergrepp, särskilt mot barn. Hur kan Gud låta detta ske? Hur kan det förenas med tron på en kärleksfull Gud? Han kommer fram till att det inte går, men om inte Gud finns, så är allting tillåtet. I sin berättelse om Storinkvisitorn beskriver han hur Jesus har kommit tillbaka till jorden. Han går omkring på gatorna och botar sjuka. Storinkvisitorn blir förskräckt över detta och låter fängsla Jesus. I fängelset beskriver han sedan för Jesus all möjlig ondska och anklagar Jesus för att begära av människorna att de skall kunna hantera friheten. Det kan de inte. Det är obarmhärtigt att ge människorna frihet. Vad de behöver är regler och dogmer och befrielse från att behöva fatta egna beslut. Jesus svarar ingenting på alla anklagelser, går bara stilla fram och kysser Storinkvisitorn på den förtorkade kalla munnen. Man kan inte förstå med intellektet vad meningen med livet är, inte heller kan ondskan i världen resoneras bort. Men mottot för romanen är hämtat ur Johannes evangelium: ”Om inte vetekornet faller i jorden och dör, så förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det mycken frukt.” Kärleken, den självförglömmande kärleken, segrar, så också i slutet av romanen Brott och straff. I epilogen står det om Raskolnikov och Sonja att ”de hade upprättats av kärleken”.

Frihet, kan den finnas? Storinkvisitorn ansåg inte det, medan Jesus å sin sida visserligen inte svarar med ord men samtidigt inte viker från sin övertygelse att människan har frihet att komma eller att inte komma till honom, att säga ja eller att säga nej. Frihet diskuteras också av Sven Delblanc genom hela hans författarskap. Kan det finnas en frihet som inte urartar till kaos och anarki? Och kan det å andra sidan finnas en ordning som inte resulterar i despoti och förtryck? Delblanc tycks inte anse det. Tvärtom är hans bittra livsfilosofi i den mörka boken Livets ax, att människan öde är att ”vara bödel när man kan och offer när man måste”.

Determinismen

Determinismen är nära kopplad till teodicéproblemet, både hos Sven Delblanc, som framgått ovan, och hos Torgny Lindgren. I en intervju från 1984 har Torgny Lindgren sagt att determinismen är en stor frestelse för honom, ”och när jag skriver söker jag förtvivlat efter den frihet som ska kunna bryta cirkeln. […] determinismen kontra den fria viljan är ett fruktansvärt problem som aldrig kommer att kunna lösas, en bakgrund mot vilken människan tecknar sig. Och det fantastiska med människan är att hon samtidigt fogar sig i sitt öde och gör uppror mot det.” Det är vad Janis gör i romanen Ormens väg på hälleberget. Han sitter som Job på sin hög av aska och jord. Hans stuga och hans hustru och alla hans barn har dragits ner i djupet i ett jordskred och omkommit. Han förstår ingenting. Nu sitter han där och talar med Vår Herre: ”Du vet att jag föddes trotsig, du skapade mig trotsig. Och du har alltid talat till mig och sagt: Du ska icke vara trotsig, Skrävel Jani. I det fallet är du besynnerlig, du danar oss på ett alldeles särskilt vis, stora oppå oss eller tjurskalliga eller hur som helst, och sedan förbrukar du liven våra till att underrätta oss om att just sådana ska vi icke vara, int ska vi vara oppå just det särskilda vis som du har skapat oss.”

Meningen med livet

En sida av den religiösa problematiken och en borrande existentiell fråga handlar om livets mening. Den författare i Sverige som mest ihärdigt grubblat över detta är Pär Lagerkvist. Rädslan för döden och vetskapen om livets meningslöshet skapar djup ångest. ”Ångest, ångest är min arvedel.” En tidig novell, Det eviga leendet, utspelas i dödsriket. Ett stort antal människor sitter där och berättar om sina livsöden för varandra. Ingen kan hitta någon mening med sina liv. Någon kommer på idén att man skall gå till Gud och fråga honom vad han har menat. Sagt och gjort. Ett oändligt tåg drar i väg. Till sist hittar de Gud, som är en liten gubbe som står och sågar ved. (Bilden får sin förklaring i självbiografin Gäst hos verkligheten, där pojken Anders träffar på en vedsågande gubbe. Denne säger till Anders, att det är tur att han finns, för annars skulle Anders och alla andra människor frysa ihjäl.) Människorna ställer Gud till svars, men han har just inget att säga. Till slut ställer de fram barnen för honom. Vad har han menat med att skapa barnen bara för att de skulle dö så snart? När Gud ser barnen ler han och säger, att när han skapade barnen då var han bara lycklig. Människorna får alltså egentligen inga svar av Gud om livets mening men finner ändå någon sorts frid. På återvägen säger en av dem: ”Jag erkänner dig, kära liv, som det enda möjliga bland allt som inte kan tänkas.” Det kan man ju fundera på en stund!

Kan man lära något av litteraturen?

Inledningsvis konstaterades att skönlitteratur kan vara en källa till kunskap. Det gäller också kunskap om religiösa frågor eller kanske rentav bibelkunskap. Att det givits ut ett stort antal böcker med mer eller mindre fantasifulla utbroderingar av Jesu fiktiva liv är ju allom bekant, men C.S. Lewis hade verkligen ambitionen att på ett annorlunda sätt levandegöra skapelsen och frälsningshistorien, när han skrev sin serie om landet Narnia. I den första bok han skrev i serien, Häxan och lejonet, ville han framställa Kristi försoning på ett annorlunda sätt, konkret och begripligt. I berättelsen har Edmund, ett av de fyra syskonen, förrått sina syskon till häxan för den begärliga kolan. För sent inser han sin skuld. Lejonet Aslan förlåter honom, men skulden måste sonas och Aslam låter sig dödas i Edmunds ställe. Ondskan besegras av den självutgivande kärleken.

I den bok, som nu inleder serien, Min morbror trollkarlen, blåser Aslan in ande och liv i hela naturen. Skapelsen sker med andra ord. I den sista delen, Den sista striden, går Narnia under men en ny värld skapas. Bibeln, från Första Mosebok till Johannes Uppenbarelse omfattas alltså av denna serie.

Narniaböckerna brukar betraktas som barn- och ungdomslitteratur, men som all god barnlitteratur kan de med fördel läsas också av vuxna.

Lewis har emellertid skrivit en undervisande bok direkt för vuxna, nämligen The Screwtape Letters (Från helvetets brevskola). Malört är en oerfaren liten djävul som skall försöka få sin första människa till helvetet. Han skriver brev till Tumskruv, som öser ur sin stora erfarenhet som frestare och ger honom råd om hur han skall bete sig. Klienten är till en början mer av världsmänniska men omvänder sig, och man får följa den spännande kampen om denna människosjäl. Det är inte bara väldigt roligt och underhållande att läsa utan också lärorikt och bidrar till ens inre självrannsakan.

Givetvis kan exemplifieringen ovan bara bli ett skummande på ytan. Syftet var framför allt att ge läsaren några uppslagsändar att fundera vidare på.

Att använda bibliska gestalter och bibliska händelser som stoff för skönlitteratur har ju varit mycket vanligt, men man kan också erinra sig alla de författare som använder bibelallusioner i sina verk. Med dagens allt sämre bibelkunskaper kan man befara att det snart kommer att bli svårt att till fullo förstå författare som exempelvis Kerstin Ekman, Torgny Lindgren eller Per Olof Enquist för att inte tala om August Strindberg eller 90-talsförfattare som Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding och Erik Axel Karlfeldt.

Avslutningsvis vill jag poängtera att jag som litteraturvetare värjer mig litet mot tanken att skönlitteratur till varje pris skall försvara sin existens genom nyttoaspekten. Skönlitteratur har ett värde i sig och skall inte behöva bevisa sin legitimitet genom att den förväntas kunna användas i ett eller annat nyttobetonat sammanhang.