Vad ska man göra med sitt osunda förhållande till djur?

Låt mig omedelbart göra er besvikna: det här är inte en offentlig bikt av någon märklig sexuell perversion. Det handlar inte ens om det faktum att de flesta av oss fortfarande äter upp djuren. Det är mycket enklare än så.

Det finns ingen brist på fantasieggande, gripande, storslagna och mänskligt avslöjande scener i Odysséen. Ändå är det alltid samma parti som berör mig mest: det när Odysseus kommit hem, förklädd till tiggare, och ingen känner igen honom. Ingen, förutom hans hund Argos, som ligger uråldrig och full av loppor på en hög av ox- och mulspillning. I Ingvar Björkesons tolkning:

Nu då på nära håll den kände igen kung Odyssevs

viftade den med svansen glatt och lät öronen sjunka

men var för svag för att resa sig upp och gå fram till sin herre.

Odysseus kan förstås inte närma sig Argos, utan att avslöja sig, så han torkar en tår och vänder sig bort. I det ögonblicket kommer ”den svarta dödens gudom” och hämtar hunden.

Det finns, i ärlighetens namn, en hel del gråtmilda, publikfriande och banala partier i Odysséen också. Det här är ett sådant. Det håller Hollywoodklass. Ändå är det just där det stockar sig i halsen på mig, inte när Polyfemos äter upp Odysseus kamrater, eller när han träffar sin döda mor i underjorden. Håll med om att det inte låter riktigt sunt.

Vad betyder all denna kärlek – om det är rätt ord – som vi öser över våra husdjur? I­bland drabbas jag av den obehagliga misstanken att det rör sig om en flykt. En flykt från människor, en flykt från mer komplicerade relationer, en flykt från verkligheten, kanske också en flykt in i oss själva. En stor del av vår relation till djur består trots allt av projiceringar. En blick som tigger om godis, tolkas som kärleksfull. Jag hade en faster som insisterade på att hennes cairnterrier hade ”en ironisk humor”.

Man skulle kunna tänka sig att en nära relation till husdjur i själva verket är ännu ett av alla dessa samtida symptom på galopperande narcissism. I mina mörkaste stunder – som när någon progressiv typ håller hundhögmässa – sympatiserar jag nästan med Torgny Lindgrens morfar, som gör en krage till sin hundskinnspäls av Schwarten, den valp Lindgrens blivande mor, då tolv år gammal, utsett till sin skyddsling. Men det går snabbt över. Jag är, i just detta avseende, snarare som Torgny Lindgren själv, som skriver om hur ”vi” skrev böcker och trängde allt djupare in i Bruckners och Mahlers formvärldar. Med ”vi” menar han sig själv och tiken Felice.

Kanske är det inte nödvändigtvis något osunt med att bli fäst vid ett djur. Det kan ju också vara så att den enklare kärlek vi känner för djuren och det tydliga ansvar vi har för dem, är ett slags träning. Inte ett sätt att vända sig bort från världen, utan ett sätt att lära sig hantera den.

”En gång var vi alla hundar”, skrev Torgny Lindgren. Och tror ni inte att det stockar sig i halsen på mig igen.

Johan Hakelius är publicist, debattör och författare. Chefredaktör för nyhetsmagasinet Fokus.