Vad vill vi säga?

Under årets första månader har vi inte bara kunnat skriva upp både ett grymt attentat mot en tidningsredaktion i Paris och mot två personer i Köpenhamn på vår lista av ohyggligheter. Till dessa terrordåd har vi också kunnat lägga att hatbrotten ökar lavinartat, att flera moskéer utsatts för brandattentat och att judar bespottas på öppen gata i Sverige 2015. Rapport efter rapport visar en alarmerande ökning av antisemitism, främlingsfientlighet och rasism.

Hur har vi hamnat här? Hur har det blivit så att vi har alla rättigheter i världen, men att vi ändå misslyckas med att skapa ett mänskligt samhälle?

En del menar som bekant att svaret finns i något slags renhets- eller originalmodell: om de västerländska demokratierna bara hade fått vara ifred så hade vi sluppit det här. Det är ”dom andra” som står för terrorattentaten, hatbrotten och antisemitismen, me¬dan vi själva inget ont gjort. Det argumentet fungerar förstås bara om vi sticker huvudet i sanden, därför att om vi är sanningsenliga måste vi erkänna att ”järnrörsmannen” kom från de egna skogarna, Anders Behring Breivik likaså, liksom att bröderna Kouachi var uppvuxna i Frankrike, hade gått i fransk skola och hade varit påverkbara av det frans¬ka upplysningssamhället i dryga trettio år. Så hur vi än vänder och vrider på saken är det ett faktum att de problem vi står inför uppkommer mitt ibland oss, och att det liberala samhället befinner sig i kris när det gäller att motivera sina medborgare för det gemensamma goda.

Om vi tar det frihetliga arv som de västerländska demokratierna förvaltar på allvar, så behöver vi idka självkritik. Eller som Dagens Nyheters Dan Jönsson träffande uttryckte saken: ”I den upplysningstradition som alla världens Charlie just nu vill försvara intar tvivlet en central placering. […] Men detta tvivel måste riktas även mot den egna civilisationen” (Dagens Nyheter 2015-01-21).

Det tvivel och den självkritik som anförs här riktar sig mot hur debatten om yttrandefrihet ibland har förts. De som säger sig värna yttrandefriheten (alla som ”är Charlie”) har ställts mot dem som förkastar den (islamisterna, terroristerna och fundamentalisterna) – en polemik som gjort att nyanseringen av debatten har framstått som ett ifrågasättande av demokratin, som en devalvering av yttrandefrihetens värde eller som ett pjoskande med lättkränkta religiösa människor. ”Vi får inte drabbas av självcensur” och ”Vi får inte ge vika i kampen för yttrandefriheten” – har det sagts. Som om yttrandefriheten antingen gäller oinskränkt eller inte alls; som om den inte redan är full av kompromisser och till och med redan inbegriper ett slags självcensur.

Ingen rättsstat har i sin konstitution infört absolut yttrandefrihet. Yttrandefriheten är i praktiken alltid inskränkt eftersom den står i relation till andra rättigheter och måste jämkas med dessa. Hur den inskränks ser något olika ut i olika länder. I Irland begränsas den av lagar om hädelse, något som dock inte gäller i USA. Sverige och Frankrike tillämpar världens kanske mest generösa lagstiftningar när det gäller just yttrandefriheten. Men även hos oss finns sekretesslagar, lagar mot förtal, olaga hot och hets mot folkgrupp. Idén om att vattendelaren går mellan dem som förespråkar en begränsning av yttrandefriheten och dem som förespråkar en oinskränkt yttrandefrihet bygger alltså på en falsk dikotomi. I själva verket är yttrandefrihetens gränser alltid en förhandlingsfråga.

Att yttrandefriheten inte kan gälla oinskränkt blir kanske tydligare på det relationella planet. I våra personliga relationer ser vi det förmodligen som självklart att vi inte alltid bör säga allt, trots att vi har rätt att yttra oss. Att orden vi uttalar ibland får irreparabla konsekvenser är nog de flesta av oss smärtsamt medvetna om. Absolut och oinskränkt yttrandefrihet är således endast en teoretisk möjlighet. ”Men nu ska vi inte blanda ihop politik och personlig moral”, säger någon. Men vad de lagar som inskränker yttrandefriheten har gemensamt är att de påminner oss om att det politiska och det personliga hör ihop. Med politiska rättigheter följer moraliska skyldigheter.

Människan kan inte leva av politik allena. Hon behöver etiken som ett nödvändigt komplement. Översatt till frågan om yttrandefrihet kan den politiska och demokratiska rätten att få yttra sig aldrig frikopplas från de etiska frågorna om respekt, skyldigheter, vad som är gott och önskvärt. Yttrandefriheten måste värnas, men den får inte isoleras från det moraliska ansvaret att inte skada eller såra sin medmänniska. ”Om etik utan politik är tom, så är politik utan etik blind”, förklarar filosofen Simon Critchley relationen mellan etik och politik. Att tänka i termer av både politik och etik är således inte att vara eftergiven eller att ”tumma på yttrandefriheten”. Det är att se att ensidighet inte löser komplexa problem.

Att värna yttrandefriheten är alltså nödvändigt men inte tillräckligt. Om vi vill ha ett mer mänskligt samhälle, så krävs det att vi inte frikopplar yttrandefriheten från den etiska frågan om vilket slags samhälle vi vill ha. Gör vi det får vi möjligtvis ett politiskt väl utvecklat rättighetssamhälle men inte nödvändigtvis ett mer mänskligt samhälle i etisk mening. Och det är den springande punkten: Hur blir rättigheterna mänskliga rättigheter? Hur bygger vi en bättre värld?

Att pröva yttrandefrihetens gränser är viktigt. Men om detta prövande blir det enda sättet på vilket vi understryker dess existensberättigande så förfelar vi dess syfte. När yttrandefriheten blir ett mål och inte ett medel gör vi principen att få yttra sig viktigare än meningen med det vi säger. Om yttrandefriheten däremot får förbli ett medel, då behöver vi föra ett innehållsmässigt samtal om vilket slags samhälle vi vill ha. Det samtalet för i dag en tynande tillvaro bland oss.

När kvinnorna i Sverige för hundra år sedan började mobilisera sig i kampen för rösträtt blev de snart uppmärksamma på att rösträtten i sig inte kunde vara målet. På vilket sätt hjälper det att vi har rösträtt, frågade de, om vi inte vet vad vi vill använda den till? Överfört till vår tid behöver vi alltså fråga oss – på vilket sätt hjälper det att vi har yttrandefrihet om vi inte lyckas använda den på ett meningsfullt sätt?

Om vi verkligen värnar om yttrandefriheten som en mänsklig rättighet behöver vi ta både det politiska och det etiska på allvar. Den politiska frågan handlar om var gränserna för yttrandefriheten går. Den frågan är viktig och bör även framgent prövas och vara föremål för diskussion. Men detta räcker inte ensamt för att skapa ett mer mänskligt samhälle. Den etiska frågan behövs som komplement och den väntar fortfarande på att få utrymme i debatten – vad vill vi säga varandra, hur vill vi säga det och varför?

Lovisa Bergdahl är fil.dr i pedagogik, lektor vid Södertörns högskola.