Valamo klosters öde

I en utställning på Statens Historiska Museum redovisas i bild och form det ortodoxa klostret Valamos märkliga och växlande öden genom dess tusenåriga historia. Grundat på en ö i Ladogasjön i Karelen förmodligen redan på 950-talet eller vid detta århundrades slut av två från Athos utsända munkar, Sergej och Herman, vilka upprättade sina enkla eremithyddor på en av öarna, kom härifrån missionen av Karelen att utgå. Platsen var en redan flitigt besökt hednisk offerplats. I den storslagna naturen vid Ladogas stränder, där de vita nätterna är sägenomspunna, fick klostret fotfäste och växte ut till en av de betydelsefullaste klosterstiftelserna i Norden. Karelen är ett av de sista områdena i Europa, där mission från östkyrkan och den västliga kristenheten möts under högmedeltiden. Klostrets sista uppblomstring och egentliga storhetstid kvantitativt sett inföll under tsartidens sista sekel med en kulmen strax innan ryska revolutionen, då klostret fick sin dödsstöt. I hänförande bilder, som mjukt infångat naturens lyriska skönhet och klosterlivets strama enkelhet och innerlighet, ur Valamo-sällskapets samlingar och av Perrti Hietanen, förmedlas mycket av den forna andan i Valamo, vars interiörer öppnar sig med hjälp av en finstämd inkännande text skriven av Finlands främste kännare av ortodoxt fromhetsliv, Tito Colliander, på klingande finlandssvenska, vars ord ännu äger en tyngd och must som för länge sedan gått förlorad på andra sidan Ålands hav. Bland föremålen fäster man sig särskilt vid två ting, en skima (angelikon schema, ängladräkten) d.v.s. munkklädnaden. Den består av ett över axlarna lagt svart kläde och ett skapular med rika broderier i silvetråd av kors, JS XS NIKA och inskriptioner. En tung järnkedja med två stora kors, ett för att bäras på ryggen och ett för bröstet, motsvarigheten till tagelskjortan i väst.

Ryska krönikor belägger missionsverksamhet i Valamo år 1227. Från Valamo spred sig missionen västerut tills den kom i konflikt med den romerska missionen. Klostret blev självt offer för den svenska korstågsivern, som i första hand riktade sig mot Finland, men även avsåg att omfatta ”schismatikerna” i Ryssland. Valamo kloster kom politiskt att stå i beroende av det mäktiga storfurstendömet Novgorod. Som ett minne av Magnus Erikssons av den Heliga Birgitta inspirerade korståg 1348 finns en medeltida dikt bevarad där traditionen, på äkta bysantinskt maner, låter Magnus här omkomma i Ladogas vågor, och Magnus själv, efter att ha drivit omkring tre dagar på en planka räddas till klostret, där han döps till den ortodoxa tron. Han ”hade sedan i stället för tsardiademet – hyllats med en munk-kåpa” och dog efter tre dagar och begravdes i densamma. På 1500-talet når Valamo sin första blomstring. Egendomarnas antal växer till 537 och klostret äger ett kapell och ett saltsjuderi, samt kapell och hus på fastlandet. Då vid denna tid rivaliteten mellan det självmedvetna kungariket Sverige och storfurstendömet Moskva leder till krigståg, intas Valamo 1578 av svenskar och munkarna tvingas fly till Novgorod. 1595 återvänder de emellertid för att 1611 på nytt fördrivas av inträngande svenskar, denna gång av Jakob de la Gardies trupper, vilka skövlar och bränner klosterområdet. Freden i Stolbova 1617 gör Valamo svenskt, vilket det förblir i hundra år. Sedan Valamo 1718 åter blivit ryskt, börjas på tsarens befallning återuppbyggnaden och fr.o.m. denna tid upplever Valamo sin egentliga storhetstid. Med undantag av en våldsam brand 1754 då ovärderliga konstsamlingar och en stor del av det förnämliga klosterbiblioteket blev lågornas rov upplever klostret en fredlig expansionstid av ständig tillväxt ända fram till ryska revolutionen. 1783 leds klosterbygget av prästmunken Nasarij som på tsarens uppdrag skickats till Valamo från St. Petersburg. Vid denna tid är klostret fortfarande ett tredje rangens kloster med ca 50 munkar. Resultatet av byggnadsverksamheten blev två tegelkyrkor. 1797 doneras laxfisket i Kymmene älv till klostret av tsar Paul och härifrån utgår ny missionsverksamhet till det ryska Alaska. 1821 upphöjs Valamo till ett första rangens kloster och har vid denna tid 150 munkar. Före krigsutbrottet 1914 var munkarnas antal 1500.

Igumenen Damaskin räknas som Valamo klosters nydanare i modern tid. Han blev vald till igumen 1842 (Igumen, av grek, hegoumenos, ”föreståndare”). Med omfattande bildning och starka litterära intressen stimulerade han klostrets andliga och kulturella blomstring. Han vårdade sig särskilt om den urgamla klostertraditionen att göra avskrifter av gamla handskrifter. Klosterbiblioteket utbyggdes med omfattande nyförvärv till 30 000 volymer, med ett stort antal handskrifter, allt numera införlivat i Universitetsbibliotekets samlingar i Helsingfors.

Från ångbåtsbryggan vid stranden ledde 62 trappsteg till klostrets ingångskapell i marmor och guld, uppfört till minne av tsar Alexanders besök 1858. Huvudentren – Heliga Porten – kröntes av Petri och Pauli kapell och ledde till den inre borggården. I den yttre av de två byggnadskvadraterna som omgav kyrkan i centrum befann sig verkstäder, bibliotek och museum. I den inre låg klostrets kontor, apotek, sjukhus och den Heliga Gudsmoderns kyrka, köket och matsalen. I närheten av klostret befann sig munkarnas verkstäder och ett vattenverk som drogs med ånga samt ett garveri med kol och tjärugn. Vissa munkar levde utanför själva huvudklostret, i egna sammanslutningar med kyrka och bostäder, s.k. skit. Tolv skit var belägna i klostrets omgivningar. Därtill kom ett barnhem för föräldralösa pojkar från fastlandet.

Med finska vinterkriget 1939-40 tar gamla Valamo klosters historia slut. 200 munkar evakueras till Finland och klosterskatten räddas över av finska soldater. I fredsfördraget mellan Finland och Sovjet 1944 blev Valamo ryskt. Ett nytt hem finner munkarna i herrgården Papinniemi i östra Savolax, 10 mil från Kuopio, Finlands ortodoxa centrum. I en enkel samling vitmålade träbyggnader inrättar de sitt nya liv. I huvudbyggnaden och i stallbyggnaden inrättas enkla munkceller. Numera hyser huvudbyggnaden fem munkar och en novis. I bottenvåningen ligger refektoriet och kapellet. Äldsta munken är numera 101 år och måste ha inträtt i klostret under dess sista storhetstid. Den yngste är 25 år och igumenen 86. Till Nya Valamo kloster hör 400 hr, av vilka 50 är åker och resten skog. Man lever av jordbruk.

I utställningskatalogen ges av Aron Andersson en god introduktion till den östkyrkliga traditionen. Några påpekanden måste dock göras. Att mässordningen i den ortodoxa kyrkan följer den s.k. Chrysostomosliturgien med några enstaka undantag och alltid innefattar det eukaristiska firandet framgår inte klart för läsaren av uttrycket ”ett formulär för nattvardsliturgi”, vilket ger helt andra liturgiska associationer. Johannes Chrysostomos var patriark av Konstantinopel, vid denna tid ännu inte benämnd ”ekumenisk”. Att tidegärderna skulle vara de samma i öst och väst är ett orimligt påstående, vilket ger sig enbart av den upplysningen att den östliga tidegärden omfattar 8 timmar. Att slutligen påstå att det ortodoxa klosterväsendet är en lekmannarörelse är missvisande. Även om inte alla munkar är prästmunkar hör dock inte klosterfolket längre till lekmännens stånd. Slutligen saknar man en analys av det gamla Valamos förhållande till den ryska klosterarkitekturen.