Varför kristna är bättre än hedningar – för samhället

Justinus Martyren: Apologi för de kristna, Andra apologin samt Justinus martyrium. Översättning från grekiskan med inledning och noter av Sven-Olov Back. Artos 2014, 163 s.
Justinus Martyren: Apologi för de kristna, Andra apologin samt Justinus martyrium. Översättning från grekiskan med inledning och noter av Sven-Olov Back. Artos 2014, 163 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Apologeter är inom kyrkohistorien en samlingsbeteckning för ett antal kristna teologer i fornkyrkan, som genom sina skrifter försökte få de makthavande att åtminstone tolerera de kristna. Även om de sökte presentera en så acceptabel bild av kristendomen som möjligt, hade de likväl en viktig del i den kristna läroutvecklingen. En av dessa var Justinus. Han var född i Palestina av hedniska föräldrar, men kom genom sitt filosofiska studium att omfatta kristen tro. Omkring år 150 inlämnade han till kejsarens kansli i Rom en försvarsskrift eller apologi, där han vädjar om att det kristna namnet inte längre skall vara kriminaliserat och de kristna inte längre skall vara utsatta för förföljelse.
Den bild av den kristna tron som här ges är på flera sätt präglad av att det är en nyomvänd filosof som för pennan. Justinus framhåller att förtalet av de kristna saknar varje grund, att kristendomen är en högst hedervärd religion och i alla hänseenden att föredra framför sina hedniska konkurrenter. Särskilt värdefulla är de inblickar i kristet gudstjänstfirande som han ger mera i förbigående. De kristna är enligt honom i allt måttfulla och lojala medborgare i det romerska imperiet. Staten har alls inget att frukta av den kristna närvaron.
För den moderna läsaren är det särskilt en sak som är slående: övertygelsen om demonernas existens och deras verksamhet. Justinus är övertygad om att demonerna är högst aktiva i kampen mot den sanna tron. De har mer eller mindre skapat de olika hedniska mytologierna som motbilder till kristendomen. En av apologetens viktigaste uppgifter är att demaskera denna deras verksamhet. Detta kan tyckas oss främmande, men det är en nyttig påminnelse om vilken roll som tron på demonernas verksamhet haft i kyrkans historia.
De olika problem som är förbundna med texten till de båda apologierna är avsevärda, och översättaren Sven-Olov Back har lagt ner stort arbete på att lösa dem. Den andra, rätt mycket kortare apologin är intressant genom att där klart finns belagt tron på att det gudomliga förnuftet eller logos finns företrätt även utanför den kristna kyrkan: ”Kristus var delvis känd av Sokrates för han var och är Logos, som är i varje människa, som genom profeterna har förutsagt de framtida händelserna och som själv har lärt oss allt detta efter att ha blivit oss lik.”
Justinus martyrium är en kort och saklig skildring av hans martyrdöd som ägde rum i Rom år 167. De tre texterna ger tillsammans en gripande skildring av hur en kristen i Rom vid den tiden kunde ha det. Om Justinus försvarsskrift nådde kejsarens ögon vet vi inte. Den räddade i varje fall inte hans eget liv, men för oss har den blivit ett titthål in i den romerska kyrkans situation för 1800 år sedan. Det är mycket nog.
Sten Hidal är Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Justinus Martyren: Apologi för de kristna, Andra apologin samt Justinus martyrium. Översättning från grekiskan med inledning och noter av Sven-Olov Back. Artos 2014, 163 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Apologeter är inom kyrkohistorien en samlingsbeteckning för ett antal kristna teologer i fornkyrkan, som genom sina skrifter försökte få de makthavande att åtminstone tolerera de kristna. Även om de sökte presentera en så acceptabel bild av kristendomen som möjligt, hade de likväl en viktig del i den kristna läroutvecklingen. En av dessa var Justinus. Han var född i Palestina av hedniska föräldrar, men kom genom sitt filosofiska studium att omfatta kristen tro. Omkring år 150 inlämnade han till kejsarens kansli i Rom en försvarsskrift eller apologi, där han vädjar om att det kristna namnet inte längre skall vara kriminaliserat och de kristna inte längre skall vara utsatta för förföljelse.
Den bild av den kristna tron som här ges är på flera sätt präglad av att det är en nyomvänd filosof som för pennan. Justinus framhåller att förtalet av de kristna saknar varje grund, att kristendomen är en högst hedervärd religion och i alla hänseenden att föredra framför sina hedniska konkurrenter. Särskilt värdefulla är de inblickar i kristet gudstjänstfirande som han ger mera i förbigående. De kristna är enligt honom i allt måttfulla och lojala medborgare i det romerska imperiet. Staten har alls inget att frukta av den kristna närvaron.
För den moderna läsaren är det särskilt en sak som är slående: övertygelsen om demonernas existens och deras verksamhet. Justinus är övertygad om att demonerna är högst aktiva i kampen mot den sanna tron. De har mer eller mindre skapat de olika hedniska mytologierna som motbilder till kristendomen. En av apologetens viktigaste uppgifter är att demaskera denna deras verksamhet. Detta kan tyckas oss främmande, men det är en nyttig påminnelse om vilken roll som tron på demonernas verksamhet haft i kyrkans historia.
De olika problem som är förbundna med texten till de båda apologierna är avsevärda, och översättaren Sven-Olov Back har lagt ner stort arbete på att lösa dem. Den andra, rätt mycket kortare apologin är intressant genom att där klart finns belagt tron på att det gudomliga förnuftet eller logos finns företrätt även utanför den kristna kyrkan: ”Kristus var delvis känd av Sokrates för han var och är Logos, som är i varje människa, som genom profeterna har förutsagt de framtida händelserna och som själv har lärt oss allt detta efter att ha blivit oss lik.”
Justinus martyrium är en kort och saklig skildring av hans martyrdöd som ägde rum i Rom år 167. De tre texterna ger tillsammans en gripande skildring av hur en kristen i Rom vid den tiden kunde ha det. Om Justinus försvarsskrift nådde kejsarens ögon vet vi inte. Den räddade i varje fall inte hans eget liv, men för oss har den blivit ett titthål in i den romerska kyrkans situation för 1800 år sedan. Det är mycket nog.
Sten Hidal är Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.