Varför vara kristen?

När en framstående fotbollstränare förra året intervjuades i Svenska Dagbladet ingick några korta personliga frågor. Bland annat ombads tränaren kommentera ämnet ”Gud”, vilket han gjorde med orden: ”Har aldrig behövt söka tryggheten på det sättet” (SvD 2007-03-18).

Ett talande svar som uttrycker en antagligen ganska vanlig uppfattning om tro och religion – att det rör sig om ett slags existentiellt tillval, någonting man kan välja att gå in för om man har ett särskilt trygghetsbehov, men annars kan bortse från. Ibland tar detta formen av självgod nedlåtenhet – inte är jag så dum eller svag att jag skulle behöva söka mig till någon gud! Men ofta rör det sig bara om en neutral, för-givet-tagen uppfattning om att Gud är en perifer specialfråga för folk med särskilda behov och intressen.

Man kan fundera på hur sådana tankegångar skulle te sig för de kristna martyrer som slets sönder av vilddjur på Colosseum i antikens Rom. Eller för de kristna som plågades till döds i sovjetiska fängelsehålor under Stalins religionsförföljelser. De höll knappast fast vid sin tro på grund av något omedelbart trygghetsbehov. Samma sak med stora kristna mystiker och kyrkolärare som Johannes av Korset och Thérèse av Lisieux, som fick erfara att vägen till en personlig gudsrelation går via en ofta plågsam konfrontation med de egna svagheterna och till stor del handlar om att våga överge alla falska tröstepunkter.

Uppfattningen om Gud som existentiell snuttefilt kan omöjligt samexistera med en uppriktigt menad gudstro. Snarare kan den fungera som en effektiv utestängningsmekanism, en skyddande sköld gentemot alla besvärliga frågor och krav som oundvikligen dyker upp för var och en som på allvar överväger möjligheten av att Jesus från Nasaret faktiskt var den han utgav sig för att vara.

Varför vara kristen? Den frågan kan alltså inte besvaras med att kristendomen skänker trygghet och tröst, eftersom det vid närmare påseende inte är något skäl alls att tro. Därmed inte sagt att kristna inte i vissa lägen får uppleva en särskild tröst – exempelvis när vilddjur eller en diktator eller den vanliga mänskliga utsattheten håller på att slita sönder dem – utan endast att det inte utgör något egentligt skäl att vara kristen.

Så varför då vara kristen, om inte för tryggheten och trösten? Ja, om man frågar troende kristna kan de så klart rada upp en mängd olika skäl, som alla har att göra med tillvarons grundvalar och djupaste mening. Min egen lista skulle börja ungefär så här: Därför att ingenting kan vara lika värdefullt som en personlig relation till den treenige Gud som älskar och skapar oss i varje ögonblick. Därför att Kristus berikar alla andra relationer och upplevelser och sätter dem i rätt perspektiv, så att vi slipper kasta bort våra liv på oväsentligheter. Därför att vi därmed inte behöver göra oss själva eller våra medmänniskor till (av)gudar och på nutidstypiskt manér kastas mellan självöverskattning och självförakt. Därför att vi i stället får chansen att realisera vår fulla potential som människor – att förverkliga Guds individuella plan med var och en av oss, som vida överstiger vad vi annars skulle förvänta oss, och som måste mätas med helt andra värdeskalor än de som vanligen används för att fastställa lycka och framgång i vårt samhälle. Därför att dödsögonblicket, då vi föds in i evigheten med hela livet såsom vi levt det, inte ska bli en obehaglig överraskning.

Och så vidare. Som synes har min lista en hel del att göra med vår tid och vårt land. När samhället tycks ha glömt eller till och med vänt sig bort från Kristus så är farorna inte bara individuella utan kollektiva. Meningsförlust, självupptagenhet och förvrängda värdeskalor genomsyrar våra gemensamma, halvt medvetna tanke- och handlingsstrukturer, och den som inte ser upp blir snart helt insnärjd i dem. En kristen tro är inte någon garanti men dock ett effektivt medel mot vår tids existentiella välfärdssjukdomar. Samtidigt är trons typiska risker, såsom hyckleri och slentrianmässig trosutövning, inte lika påtagliga som i kristna samhällen; när den kristna bekännelsen ger få sociala fördelar och kanske till och med betydande nackdelar finns det ingen större anledning att stoltsera med den.

Men alla skäl jag har räknat upp äger så klart ingen giltighet om det som kyrkan lär om Kristus inte är sant – då bygger ju alltsammans bara på en inbillning. Då är den personliga relationen till Gud mest en tankelek och det i trons ljus väsentliga tämligen betydelselöst. Då är vår dödsstund en enkel slutpunkt, och det saknas skäl att leva med evigheten i åtanke. Då är det bara rätt och rimligt att se sitt liv som en mer eller mindre lycklig tillfällighet, en godtyckligt given chans att skaffa sig och de sina så mycket som möjligt av materiell trygghet, tillfredsställande upplevelser eller vad man nu råkar uppfatta som mest fördelaktigt. Risken att fångas in i tidstypiskt destruktiva hållningar får hanteras på annat sätt än genom tron, eftersom den, om den inte är sann, endast innebär att en typ av självbedrägeri byts ut mot en annan.

Alla anledningar att vara kristen faller alltså tillbaka på detta enda verkliga kriterium: därför att det är sant, därför att Jesus verkligen är Kristus.

Med vad är sanning? Ja, det är just frågan det. Det är en filosofisk fråga, men framför allt en existentiell, eftersom den inte kan skjutas upp som ett ämne på ett filosofiseminarium – i livet tvingas vi oundvikligen avgöra vad vi håller för sant och riktigt, om inte annat så i handling. När det gäller kristendomen är det heller inte i första hand ett abstrakt påstående vi har att ta ställning till, utan en bestämd person och hans sanningsanspråk. Vad är sanning? Just den frågan uttalade Pontius Pilatus enligt Johannes evangelium när Jesus drogs inför honom och han tvingades ta ställning till folkets krav på avrättning. Skeptikern Pilatus, denne tidige postmodernist, ville varken bekräfta eller avfärda Jesu anspråk. Pilatus tvådde sina händer, men hans handlande fick ändå konsek-venser. Och så är det på sätt och vis för oss alla – förr eller senare står vi där inför Jesus och måste ta ställning: erkänna honom eller låta honom dödas. Så ett sista svar på frågan om varför vara kristen, särskilt riktat till den skeptiska nutidsmänniskan, skulle kunna vara: för att inte vara Pilatus.