”Världen är en …”

Hur formas mentaliteter? frågar jag när jag kommit hem och svarar: av minnen och erfarenhet. Vi anländer till staden Rzeszow i östra Polen. Härifrån går direktflyg till Chicago, dit utfattiga utvandrarströmmar gick en gång; än håller man kontakt. Inte många utländska turister syns men en hel del polska. Att vandra i bergen i östra Karpaterna är ett familjeäventyr.

Ett höglänt skogslandskap med floder och ett rikt djurliv. Vår resa går genom europeisk historia och samtid. Vägen följer tätt inpå de slovakiska och ukrainska gränserna. Vid gränsövergångarna till Ukraina förkunnas att här slutar EU. Ett sönderrostat järnvägsspår ledde förr till L’viv (Lwow, Lemberg, efter skiftande politiska epoker). Ukrainska bilar avyttrar cigaretter och vodka.

Galicien var en gång del av det kejserliga och konungsliga Österrike-Ungern. Ett par slitna trappsteg och vi står på en krigskyrkogård från 1915. Stenar över döda i de kejserliga trupperna men också många över namnlös ”ryss”. Fiende – men aktningsfullt jordad. Andra världskriget krossade en rik judisk kultur här. Judar fanns sedan medeltiden överallt, ofta hälften av befolkningen. En begravningsplats i en by: fallna stenar med vittrande hebreiska inskriptioner i risiga buskage. I samma by berättar en sten om Hitlertruppernas anonyma avrättning 1943 av de kvarvarande judarna – ”offer för fascismen” (en ny sten från 1989 uppger sanningsenligt att de var judar och romer).

De grekisk-ortodoxa ukrainarna är borta – de sista deporterades av staten 1948, byarna brändes. Spår av stenar vid osynliga husgrunder visar att ättlingar vill hålla minnet vid liv. De märkliga grekisk-ortodoxa kyrkorna är renoverade men nu romersk-katolska. Mässor: mest unga människor med hängivna ansikten. På detta begränsade område har oräkneliga människor levt, fördrivits och dödats. Vad tillåter egentligen Gud, frågar jag mig.

Men resan genom detta serena landskap inger samtidigt kraft och hopp. Den ger otaliga bevis på samlevnadens och kulturernas rikedomar där gränser har mötts. Det kan leda till våld, men nog så ofta till motsatsen. En diktrad från Tomas Tranströmer ringer envist i mitt huvud: ”Världen är en.” Med bilder av människoöden i obeskrivliga omkastningar är hemkomsten – som så ofta – något av en chock. Det är att hamna i en bubbla, i en abstraktion.

Tidningarna är fulla av inlägg om de romska tiggarna – för vissa ett stort problem. Borde man inte kunna säga att de är en gåva – en nödvändig påminnelse om att vi alla hör till världen? Jag läser om klimathotet, döden på Medelhavet och FN-rapporten om de kommande flyktingmiljonerna som hotar. Det är inte svårt att skapa framtidspanik. Som om historien skulle kunna skrivas i förväg.

De globala problemen är ofantliga. Men världen är mer än någonsin en enda. Man behöver inte resa långt för att påminnas om det. Och hämta styrka för att försöka bidra till den mentaliteten: att världen är en och beroende av var och en av oss. Det är svårt att gå genom väggar men det är nödvändigt, skriver Tranströmer. Att gå genom väggar betyder att göra den andre synlig, medmänniskan.

Agneta Pleijel är författare, professor emerita i dramatik vid Dramatiska Institutet, Stockholm.