Vatikanen i stöpsleven

Ända sedan han valdes till påve har Franciskus, Jorge Mario Bergoglio, ägnat en stor del av sin tid åt att reformera kurian, den katolska kyrkans centrala ledningsstruktur i Rom. Det fanns ett massivt missnöje med kurian bland de kardinaler som röstade fram Bergoglio för drygt två år sedan. Man behöver bara tänka på hur kurian skötte hanteringen av pedofilskandaler, läckor av hemliga dokument och ekonomiska oegentligheter för att förstå missnöjet.

Till och från har det cirkulerat uppgifter i medierna om att påvens ihärdiga reformvilja mött motstånd bland somliga kretsar i Vatikanen. Helt grundlösa är sådana påståenden säkert inte. Det vore dessutom konstigt om alla plötsligt drog åt samma håll och hade precis samma uppfattning om vad som bör göras. Men Franciskus har stadigt hållit fast vid sin reformkurs, väl medveten om det starka mandat som han fått av den stabila majoritet av kardinaler som valde honom.

Bland de allra viktigaste instrument som en påve har till sitt förfogande för att genomdriva långsiktigt hållbara reformer hör utväljandet av nya kardinaler. För några veckor sedan, den 14 februari, insatte Franciskus 20 nya kardinaler i deras nya ämbete. Tillsammans med de nya kardinalerna är antalet kardinaler som är röstberättigade vid ett kommande påveval för närvarande 125. Dessa 125 kardinaler är fördelade på 59 olika länder runt om i världen. Dessutom finns det ytterligare knappt hundra kardinaler som är över 80 år och som därför inte är berättigade att delta i påveval.

Vilka är de nya kardinalerna?

Man kan utgå ifrån att Franciskus valt sina nya kardinaler bland just sådana biskopar som tydligt backar upp hans eget reformprogram. Och tittar man litet närmare på de nya kardinalerna, så blir det uppenbart att Franciskus har valt ut dem enligt andra kriterier än de som gällde under de föregående påvarna. Flera stift vars biskopar av hävd brukar bli kardinaler – som Turin, Venedig, Chicago och Los Angeles – har blivit förbigångna. I stället har ett antal stift som befinner sig i periferin av den katolska världen nu fått sina första kardinaler, som exempelvis Cap Verde, Burma och Panama. Detta bidrar till en ökad internationalisering av kyrkans ledning, liksom även till att kyrkoledare från stift utan stora ekonomiska tillgångar får en starkare röst i världskyrkan. Dessutom bidrar de nya kardinalerna till att sänka medelåldern i kardinalskollegiet. Numera är världens yngsta kardinal 53 år gammal. Han heter Soane Patita Paini Mafi och är biskop i öriket Tonga i södra Stilla havet. Där har man aldrig tidigare haft någon kardinal. Kardinalen från Tonga kommer säkert att vara med och välja nästa påve, medan ärkebiskoparna i Venedig och Chicago får stanna hemma. Det säger en hel del om hur Franciskus tänker.

Anmärkningsvärt är att varken USA eller Brasilien, med sina stora katolska befolkningsgrupper, fick några nya kardinaler denna gång. Och för första gången i kyrkans historia är européerna nu i minoritet bland dem som kan välja ny påve. Chanserna att också näste påve blir en icke-europé torde därmed ha ökat betydligt. Det är dessutom värt att notera att bara en enda person som arbetar i själva Vatikanen återfinns bland de nya kardinalerna, nämligen ärkebiskop Dominique Mamberti, som tidigare fungerade som Vatikanens utrikesminister, men som numera leder Vatikanens Högsta domstol. Allt detta passar väl in i Franciskus policy att decentralisera kyrkans beslutsstruktur. Redan i början av sitt pontifikat förklarade Bergoglio att han ville göra Vatikanens administration slankare och att en hel del beslut som i dag fattas i Vatikanen bör flyttas till lokal nivå.

Kardinalsråd och konsistorium

Under mitten av februari månad hände det också en del annat viktigt i Vatikanen, förutom kreerandet av de nya kardinalerna. Veckan innan de nya kardinalerna fick motta sina skinande röda birettor ur påvens hand i Peterskyrkan, ägde två mycket viktiga konferenser rum i Vatikanen: dels ett möte med kardinalsrådet, dels ett så kallat konsistorium.

Kardinalsrådet är den speciella grupp av nio kardinaler som den nyvalde Franciskus tillsatte för att hjälpa honom med hans kyrkliga reformarbete och i synnerhet med att omorganisera kurian. Gruppen verkar fungera rätt effektivt och deras arbete har redan burit påtagliga frukter. Den pågående synodprocessen om familjefrågor liksom kommissionen som utreder problemen med sexuella övergrepp på minderåriga är några exempel på det. Den 9–11 februari träffades kardinalsrådet i Vatikanen tillsammans med påven för sitt åttonde plenarmöte. Denna gång diskuterade man bland annat Vatikanens offentlighetsarbete, via institutioner som Vatikanradion och Vatikanens presscentrum. Kardinalsrådet har tillsatt en arbetsgrupp som tittar på mediefrågorna, och arbetsgruppens ordförande, Paul Tighe, kom till kardinalernas möte och rapporterade om gruppens förslag.

En annan fråga som behandlades av kardinalsrådet var möjligheterna att banta Vatikanens organisation genom att slå samman några av de tolv påvliga råden. De påvliga råden kan liknas vid ämbetsverk med ansvar för egna områden. Bland annat finns Rådet för de kristnas enhet, Rådet för dialog med andra religioner, Rådet för lekfolk och tre olika råd för sociala frågor. Men i vissa fall överlappar rådens arbetsuppgifter varandra, och dubbelarbete och brist på kommunikation bidrar inte till att Vatikanen fungerar effektivt. Vid kardinalsrådets möte i februari var kardinal Gianfranco Ravasi inbjuden för att diskutera verksamheten vid det råd som han själv leder, nämligen Påvliga kulturrådet. (Ravasi var för övrigt på besök här i Sverige i samband med konferensen Hedningarnas förgård i Stockholm i september 2012.) En av de idéer som ska ha diskuterats vid mötet är en sammanslagning av Kulturrådet med Vatikanens utbildningskongregation.

I anslutning till kardinalsrådets plenarmöte vidtog en annan viktig konferens, nämligen konsistoriet, det vill säga ett gemensamt möte med påven och kyrkans alla kardinaler. Konsistorier äger rum i samband med kreerandet av nya kardinaler, och de ger tillfälle för kyrkans högsta ämbetsbärare att träffas och gemensamt diskutera frågor som berör kyrkan globalt. Konsistoriet pågick under två dagar, den 12–13 februari, och drygt 190 kardinaler deltog i mötet. Det huvudsakliga temat var reformen av kurian.

Påven öppnande konsistoriet med att säga att ”reformen av kurian syftar till att skapa större harmoni mellan de olika dekasterierna [departementen, övers.?anm.] och ämbetena, så att de samarbetar på ett mera effektivt sätt”. Han framhöll vidare att kurians verksamhet behöver bli mer transparent och genomföras på ett mer kollegialt sätt, och att man behöver bli bättre på att samarbeta med lokalkyrkorna runt om i världen. Påven underströk också att reformen av kurian är ett mycket omfattande projekt som kräver tid, men framför allt stor beslutsamhet och beredskap till samarbete.

Konsistoriets diskussioner utgick från ett antal muntliga rapporter om det pågående reformarbetet. De två första rapporterna gavs av kardinal Oscar Maradiaga (ordförande i kardinalsrådet) och ärkebiskop Marcello Semerano (sekreterare i kardinalsrådet). Man delade också ut ett 34 sidor långt dokument med preliminära planer för kurians nya organisation. Bland annat är frågan vilken roll det i dag så inflytelserika Statssekretariatet ska få i framtiden. Det fungerar i dag både som ett slags sambandscentral för hela Vatikanen och dessutom som Heliga stolens utrikesdepartement, under ledning av påvens närmaste medarbetare, kardinal Pietro Parolin. Men före påven Paulus VI:s reform av kurian på 1960-talet spelade Statssekretariatet inte denna centrala roll utan var främst ett sekretariat för påven. Kardinalsrådet verkar nu vara inne på att renodla den diplomatiska verksamheten i en egen myndighet och att Statssekretariatet ska återgå till sin tidigare roll som påvligt sekretariat.

Ett annat viktigt tema var Vatikanens finanser. Här har påven med hjälp av kardinalsrådet redan sjösatt en ny organisation under ledning av den australiensiske kardinalen George Pell. För första gången i historien är det tänkt att Vatikanens hela ekonomi ska skötas via en enda myndighet, det nyinrättade ”Ekonomisekretariatet”. Dess verksamhet ska stå under uppsikt av ett nyinrättat kontrollorgan, ”Ekonomirådet”, ungefär motsvarande den svenska Riksrevisionen. Konsistoriets deltagare fick utförliga rapporter från de båda kardinaler som är ansvariga för Vatikanens nya ekonomiska strukturer (kardinal Pell och den tyske kardinalen Reinhard Marx). Dessutom fick de information om det finansiella läget i Vatikanbanken, IOR, av dess president Jean Baptiste de Franssu.

Hur går reformarbetet vidare?

Franciskus beslutsamhet att ro sitt stora reformprojekt i land är obruten. Men det betyder inte att uppgiften är enkel, eller att han har ett odelat stöd i den kyrkliga organisationen. Det finns många duktiga och lojala medarbetare i kurian. Men, som Franciskus gjorde tydligt i ett tal till medarbetarna i kurian strax före jul, är han ännu långt ifrån nöjd med sakernas tillstånd. I påfallande hårda ordalag pekade han ut fel och brister av olika slag bland sina medarbetare. Det har diskuterats mycket om hur påvens jultal bör tolkas. I vilken mån var talet en respons på motstånd inom kurian mot påvens reformprojekt? Klart är i vart fall att Franciskus själv menar att det ännu återstår mycket att göra innan kurian fungerar som den ska.

Lyssnar man däremot på en av de mest drivande krafterna i kardinalsrådet, kardinal Marx från München, får man en litet ljusare bild av läget. I en intervju efter kreerandet av de nya kardinalerna den 14 februari sade han: ”Det är naturligt att reformerna tar tid och att begeistringen inte är lika stark nu som i början.” Samtidigt påminde han om de åtgärder som faktiskt redan genomförts, exempelvis när det gäller Vatikanens finanser: ”De nya reglerna för Vatikanens finanser är i stort sett klara. Det innebär en revolution i Vatikanen, något liknande har aldrig funnits tidigare.” Marx räknar också med att påven kommer att skicka ut förslaget på en ny konstitution för kurian till biskopskonferenserna världen över innan han slutgiltigt fattar beslut om dess genomförande. Det blir ett viktigt tecken på den kollegiala hållning som präglar reformarbetet.

Skillnaderna i tonläge mellan Bergoglio och Marx är säkert också en fråga om olika lynnen. En argentinsk påve kanske inte uttrycker sig på samma sätt som en kardinal från Bayern. Men även påven kan låta sina medarbetare få ställa till med fest ibland, om än med måtta. I sitt tal till de nya kardinalerna sade Franciskus på sitt rättframma sätt att de visst kunde få fira sin nya värdighet med lite festivitas. ”Men inte med överdåd och högmod. För då släpper man in världslighetens anda, och det är värre än att ta en sup på fastande mage.”

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.