Vetenskapligt om klimatfrågan

Ulf Danielsson har gjort sig känd som orädd folkbildare och ivrig förespråkare för sann kunskap och en naturvetenskaplig världsbild. Han har konfronterat lärare med frågan om det är okej att säga att två plus två är fem för att acceptera det som ytterligare ett möjligt synsätt. I en debattartikel i Svenska Dagbladet uttryckte han upprördhet över hur läroplanen tycks uppmuntra olika tolkningar av naturvetenskapliga fakta, något som skulle medge en relativisering av synen på den naturvetenskapliga kunskapens absoluta sanningar. Nyligen framträdde han på en lärardag hos Vetenskapsakademien och betonade att lärare måste våga säga som det är, att det inte håller att ge vika för olika kulturella synsätt på etablerade forskningsfakta. Det skall inte vara acceptabelt att hävda att universum endast är 6 000 år gammalt, eftersom etablerad vetenskaplig evidens talar för att det är flera miljarder år.

Ulf Danielsson är professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet och specialiserar sig på strängteori och kosmologi. Hans senaste bok bär titeln Vårt klot så ömkligt litet. Boken tar lekmannen med på djupet i klimatfrågan och undersöker i detalj den vetenskapliga grunden för synen på människans klimatpåverkan – en fråga som också aktualiserats i samband med den amerikanska presidentvalskampanjen.

Boken handlar om jordens, ofta dramatiska, geologiska utveckling över mycket lång tid, människans påverkan på klimatet, och möjliga framtidsutsikter. De fysikaliska grunderna ges där det är adekvat för att öka förståelsen. I den mån politiker har en syn på klimatfrågan blir boken också en politisk inlaga.

Vid en första besiktning gör boken ett angenämt och också överraskande intryck. Svart färg dominerar omslaget och svarta är också de försättsblad som avgränsar varje kapitel. Helt svart är det emellertid inte. En cirkulär centimeterstor färgklick kontrasterar mot bakgrunden. Det är jorden sedd från rymden. Just så ömkligt liten som boktiteln antyder, i kontrast mot allt det mörka och hotfulla. Men fortfarande en färgklick, fortfarande levande och fortfarande befolkad av oss människor. Danielsson strör poetiska citat över boken och vi finner naturlyriska strofer av Tomas Tranströmer, Harry Martinson och Nils Ferlin. Dessa blandas med inslag från Buddha och Aristoteles. Läsaren får omedelbart intrycket av att framställningen på ett sympatiskt sätt balanserar förnuft och känsla, historisk kulturell tradition med filosofi och vetenskap. Här förväntar vi oss mer än en torr faktabemängd sakframställning utan snarare en levande och brokig mänsklig och geologisk historia. Framställningen börjar också medryckande med en exposé över hela universums utveckling i kortformat som utmynnar i en melankolisk profetia över hur allt kommer att sluta i ett ingenting.

Särskilt spännande blir det när författaren redogör för sina egna reflexioner och iakttagelser av olika fenomen såsom rostfärgat vatten ur kranen, eller observationer av stjärnan Kepler 452 som är känd för att ha en jordliknande stenplanet kretsande kring sig. Läsaren kan känna sig uppmuntrad att börja lita till sina egna erfarenheter och att själv börja ställa frågor. Danielsson delar med sig av sin uppriktiga oro över klimatpåverkan och de allt mildare vintrarna som måste tyda på något annat än de naturliga variationer som alltid har förekommit på jorden. Här finns också bokens kärnfråga, att förmedla övertygande vetenskapliga belägg för människans destruktiva påverkan på klimatet. Författarens uttryckliga ambition är att föra oss närmare sanningen. I detta fall handlar det om en vetenskaplig form av sanning som byggs på med allt fler argument över tid och därmed ökar sin trovärdighet för att till slut nå en grad av visshet där det inte längre är meningsfullt att diskutera dess giltighet. Samtidigt visar boken hur vetenskapen präglats av intrigmakeri, tillfälligheter och maktspel där korrekta teorier tidvis fått stå tillbaka. Den typen av komplikationer torde prägla naturvetenskapen i minst lika stor utsträckning även i dag.

I ett verk av denna typ väntar man sig de stereotypa kängorna mot den katolska kyrkan. Mycket riktigt uppmärksammas kyrkans trögrörliga hållning gentemot den heliocentriska världsbilden under 1600-talet. Men i samma andetag lovordas dagens mer ”snabbfotade” kyrka och påven Franciskus miljöencyklika Laudato si’. Danielsson håller sig till en sakligt balanserad retorik vilket stärker bokens trovärdighet och vidgar läskretsen.

Underhållningsvärdet ökar genom anekdoter som den om Anders Celsius egen kvicksilvertermometer och hur den på märkliga omvägar var nära att förgås i baksätet på en bil. Men en del faktauppgifter hade kunnat sparas för att främja en större läsupplevelse och ge en mindre fragmenterad framtoning. Det kan i övrigt sägas att förståelsen och läsupplevelsen stärks av att bildmaterialet är tämligen rikligt och väl valt, även om de detaljrika bilderna kunde ha varit aningen större.

Bara i kapitlet om klimatmodeller och olika framtidscenarier blir texten rejält nedtyngd av fakta och akronymer och läshastigheten sjunker en smula. Läsaren har att utrusta sig med tålamod och förtröstan eftersom det är ett viktigt men också väldigt tekniskt område. Man häpnar över författarens känsla för detaljer och förmåga att navigera mellan mossbräknar och skalförsedda amöbor. Läsaren introduceras till en rik och ibland sällsamt klingande begreppsflora som spänner över flera naturvetenskapliga områden. Avsnittet handlar ytterst om vår möjlighet att genom avancerade simuleringar förutspå hur klimatet kommet att utvecklas över de kommande årtiondena. Människan har redan förorsakat problem bortom återvändo och klimatmodellerna ger varierande grad av dystra framtidsutsikter. Det är en besk medicin vi blir ordinerade av professor Danielsson och den borde i synnerhet tas av beslutsfattare, och troligen kan den ha en stärkande effekt även för oss lärare.

Så väcks frågan om liv på andra ställen, och frågan om ”Jorden 2.0”. Kan vi flytta och i så fall vart? Danielsson inventerar det planetära utbudet av nybyggarområden i vårt eget solsystem och därutöver. Dessvärre står ingen lovande kandidat till buds inom räckhåll och troligen är vi fast här på jorden och tvingas konfronteras med konsekvenserna av vår exploaterande livsstil och strävan efter ständig tillväxt.

Efter en lärorik och bitvis mödosam läsupplevelse väntar man med spänning på konklusionen. I stället för en distinkt slutkläm ebbar boken ut i ett melankoliskt diminuendo. Dantes ord om det ömkliga klotet får utgöra slutord i en genomarbetad exposé som borde vara en adekvat väckarklocka för eventuella klimattvivlare. Måhända kan det just handla om ett gradvis förändrat klimat, till det sämre, för att sedan avslutas i mänsklighetens undergång. Domedagen kan vara närmare än vi anar.

Göran Sundström är tekn.dr i atom- och molekylfysik vid KTH, gymnasielärare i Stockholms stad.