Vredens dag

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Domsöndagen, som sällan känts så dömande som i dessa #metoo-tider, är kall men vacker över Stockholm. Strax före klockan tre skymmer det redan, Norrbros spektakulära ljusutsmyckning inför jul kommer till sin fulla rätt. Och uppe i Storkyrkan fylls bänkarna till brädden av dem som kommer till den första av de två årliga uppförandena av Mozarts Requiem.

Kyrkklockorna slår, startsignalen går: Introitus, ett anslag med bassethorn och fagott i d-moll, samma tonart som i Schuberts Döden och flickan. Sopranen stiger fram, jag skymtar henne över alla vinterrockar, schalar och mest grånade hjässor från där jag sitter på lyssnarplats.

Blicken sveper i stället förbi pelarna till den rikt utsmyckade predikstolen och den kungliga logens magnifika gyllene krona. Tankarna lyfter, veckans händelser passerar revy:

En brydd kamrat ringer påverkad av #metoo-kampanjen i alla dess förgreningar. Han berättar att han tänker igenom sitt tidigare liv, med det menar han sina relationer med kvinnor. Förut på konstskolan, innan han gifte sig och fick barn, vill han betona. Han känner … ja skuld är det väl i någon form, och definitivt eftertankens kranka blekhet som likt ett töcken stiger upp ur minnet många år efteråt.

Jag hälsar på en i förtid döende vän på en avdelning för palliativ vård. Den är förvånansvärt ombonad och trivsam. Vi har inte setts på länge, mer än som hastigast. Vi är båda rörda av mötet, han gråter och blir generad. Väl ute på gatan, mitt i vardagslivet i all dess gråmulna novemberdysterhet känner jag kompostdoften av löv, hör byggjobbarnas dialekter i gatubruset. Tar några snabba långa kliv av pur livsglädje – och känner skuld över min stora lättnad att lämna sjukhuset bakom mig.

En före detta kollega som kände sig utsatt för trakasserier och förbigången i karriären publicerar en text om 25 år gamla händelser och får i sociala medier uppleva sen bekräftelse och smaka revanschens sötma. Jag känner mig lika vagt som motvilligt skyldig till gamla underlåtelser trots att jag endast befinner mig i den yttersta periferin av hennes berättelse.

”… jag (anser) det … högst rimligt att säga att alla män faktiskt bär skuld i de fruktansvärda händelser som nu äntligen avslöjats. Problemet är strukturellt, skulden således också kollektiv”, skriver Signums John Sjögren med flagellantisk ton i en av sina kolumner i Svenska Dagbladet apropå den mediala #metoo-lavinen.

Men vad tjänar ett så utspätt skuldbegrepp till? försvarar jag mig. Det framstår som en opåkallad devalvering av skuldvalutan, ett trixande med bokföringen i syndakatalogen. Jag vill avvisa denna skuldbeläggning, envisas med att bjuda ruelsen motstånd.

Med ett ryck återkallas jag till Storkyrkan och den pågående konserten när kören brakar loss: Dies irae. Vredens dag är här och nu, med pukor och trombon. Sedan följer en särskilt effektfull passage där generalbasen ”darrar” mellan noterna giss och a i åttondelar och kören sjunger Quantus tremor est futurus.

Ja, du gode Mozart, vad vi kommer att darra inför domedagen.

Clemens Poellinger är Konstkritiker på Svenska Dagbladet.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Domsöndagen, som sällan känts så dömande som i dessa #metoo-tider, är kall men vacker över Stockholm. Strax före klockan tre skymmer det redan, Norrbros spektakulära ljusutsmyckning inför jul kommer till sin fulla rätt. Och uppe i Storkyrkan fylls bänkarna till brädden av dem som kommer till den första av de två årliga uppförandena av Mozarts Requiem.

Kyrkklockorna slår, startsignalen går: Introitus, ett anslag med bassethorn och fagott i d-moll, samma tonart som i Schuberts Döden och flickan. Sopranen stiger fram, jag skymtar henne över alla vinterrockar, schalar och mest grånade hjässor från där jag sitter på lyssnarplats.

Blicken sveper i stället förbi pelarna till den rikt utsmyckade predikstolen och den kungliga logens magnifika gyllene krona. Tankarna lyfter, veckans händelser passerar revy:

En brydd kamrat ringer påverkad av #metoo-kampanjen i alla dess förgreningar. Han berättar att han tänker igenom sitt tidigare liv, med det menar han sina relationer med kvinnor. Förut på konstskolan, innan han gifte sig och fick barn, vill han betona. Han känner … ja skuld är det väl i någon form, och definitivt eftertankens kranka blekhet som likt ett töcken stiger upp ur minnet många år efteråt.

Jag hälsar på en i förtid döende vän på en avdelning för palliativ vård. Den är förvånansvärt ombonad och trivsam. Vi har inte setts på länge, mer än som hastigast. Vi är båda rörda av mötet, han gråter och blir generad. Väl ute på gatan, mitt i vardagslivet i all dess gråmulna novemberdysterhet känner jag kompostdoften av löv, hör byggjobbarnas dialekter i gatubruset. Tar några snabba långa kliv av pur livsglädje – och känner skuld över min stora lättnad att lämna sjukhuset bakom mig.

En före detta kollega som kände sig utsatt för trakasserier och förbigången i karriären publicerar en text om 25 år gamla händelser och får i sociala medier uppleva sen bekräftelse och smaka revanschens sötma. Jag känner mig lika vagt som motvilligt skyldig till gamla underlåtelser trots att jag endast befinner mig i den yttersta periferin av hennes berättelse.

”… jag (anser) det … högst rimligt att säga att alla män faktiskt bär skuld i de fruktansvärda händelser som nu äntligen avslöjats. Problemet är strukturellt, skulden således också kollektiv”, skriver Signums John Sjögren med flagellantisk ton i en av sina kolumner i Svenska Dagbladet apropå den mediala #metoo-lavinen.

Men vad tjänar ett så utspätt skuldbegrepp till? försvarar jag mig. Det framstår som en opåkallad devalvering av skuldvalutan, ett trixande med bokföringen i syndakatalogen. Jag vill avvisa denna skuldbeläggning, envisas med att bjuda ruelsen motstånd.

Med ett ryck återkallas jag till Storkyrkan och den pågående konserten när kören brakar loss: Dies irae. Vredens dag är här och nu, med pukor och trombon. Sedan följer en särskilt effektfull passage där generalbasen ”darrar” mellan noterna giss och a i åttondelar och kören sjunger Quantus tremor est futurus.

Ja, du gode Mozart, vad vi kommer att darra inför domedagen.

Clemens Poellinger är Konstkritiker på Svenska Dagbladet.