Andrea Tornielli, redaktionschef på Vatican News, reflekterar över den avlidne påven Franciskus insisterande på barmhärtighet, som blev ett underliggande tema under hans 12 år långa pontifikat.
”Guds barmhärtighet är vår befrielse och vår lycka. Vi lever för barmhärtighet, och vi har inte råd att vara utan barmhärtighet. Det är luften som vi andas. Vi är för fattiga för att ställa några villkor. Vi behöver förlåta, för vi behöver bli förlåtna.”
Om det finns ett budskap som mest har kännetecknat påven Franciskus pontifikat och som är ämnat att bestå, så är det budskapet om barmhärtighet.
Påven avled plötsligt på morgonen på påskens annandag, efter att ha gett sin sista Urbi et Orbi-välsignelse (till staden Rom och världen) på påskdagen från den centrala loggian i Peterskyrkan, efter sin sista runda genom folkmassan för att välsigna och hälsa dem.
Den förste argentinske påven i kyrkans historia tog upp många ämnen, särskilt hans omsorg om de fattiga, broderskapet, omsorgen om vårt gemensamma hem och hans bestämda och ovillkorliga ”nej” till krig. Men kärnan i hans budskap, det som utan tvekan gjorde störst intryck, var hans evangeliska kallelse till barmhärtighet, vilket är just Guds närhet och ömhet mot dem som inser att de behöver Guds hjälp.
Barmhärtighet, uttryckte han, är ”luften vi andas”, vilket betyder att det är vad vi behöver mest, utan vilken det skulle vara omöjligt att leva. Hela Jorge Mario Bergoglios pontifikat genomfördes under detta budskaps fana, som är kristendomens hjärta.
Från sin första Angelus den 17 mars år 2013 vid fönstret i den påvliga lägenhet han aldrig skulle komma att bo i, talade den avlidne påven Franciskus om barmhärtighetens centrala roll och påminde om orden från en äldre kvinna som kom för att bekänna för honom när han var den nyutnämnde hjälpbiskopen av Buenos Aires: ”Herren förlåter allting … Om Herren inte förlät allt, skulle världen inte existera.”
Påven som kom ”från jordens ände” ändrade inte läran i den tvåtusenåriga kristna traditionen, utan satte bara barmhärtigheten i centrum för läroämbetet på ett nytt sätt och förändrade på så sätt den uppfattning som många människor hade om den katolska kyrkan. Han vittnade om det moderliga ansiktet hos en kyrka som böjer sig för dem som lider, särskilt dem som är sårade av synd.
Han visade en kyrka som tar det första steget mot syndaren, precis som Jesus gjorde i Jeriko när han bjöd in sig själv till den föraktade och förkastade Sackeus hus, utan att be om någonting, utan några förhandsvillkor. Och det var på grund av att Sackeus för första gången kände sig sedd och älskad på detta sätt som han insåg sin egen syndfullhet och i nasaréens blick fann motivationen att omvända sig.
För två tusen år sedan blev många människor upprörda när de såg Mästaren gå in i tullindrivarens hus i Jeriko. Många människor har under årens lopp blivit upprörda över den argentinske påvens välkomnande gester och närhet till alla kategorier av människor, särskilt till ”icke önskvärda” och syndare.
I en predikan som påven Franciskus höll under en av sina morgonmässor i april år 2014 uttryckte han: ”Hur många av oss förtjänar kanske inte ett fördömande! Och det skulle vara rättvist. Men Gud förlåter! Hur? Med barmhärtighet som inte utplånar synden: det är bara Guds förlåtelse som utplånar den, medan barmhärtigheten går längre än så. Det är som med himlen: vi tittar på himlen, så många stjärnor, men när solen kommer på morgonen med så mycket ljus ser man inte längre stjärnorna. Så är det med Guds barmhärtighet: ett stort ljus av kärlek, av ömhet, ty Gud förlåter inte med ett påbud utan med en smekning.”
Vatican News, engelskspråkiga redaktionen, 2025-04-22
Detta är en nyhetstext.