Sverige ligger i topp när det gäller lagliga rättigheter för barn och föräldrar, men barnen behöver mer än bara lagstiftning.
När vi talar om barns rättigheter, så som de formuleras i FN:s Barnkonvention, bör vi alltid ha barnets livssammanhang i åtanke. Det gäller myc¬ket tydligt i fråga om de fyra grundläggande principerna, som handlar om skydd mot diskriminering, barnets bästa, barnets rätt till utveckling samt respekt för barnets åsikter. Och barn är man från späd ålder fram till sin artonårsdag.
Barnkonventionens allmänt hållna formuleringar måste omsättas i konkret handling för att bli meningsfulla. Det handlar om små och stora händelser som utspelar sig i barnens liv varje dag. Barn är beroende av nära relationer, och det är där de kan ges goda utvecklingsbetingelser, skyddas mot diskriminering, bli sedda och hörda. Det betyder olika saker i olika åldrar, eftersom man möter det lilla barnet på ett helt annat sätt än tonåringen, som nästan är vuxen.
Sverige var ett av de första länderna som ratificerade Barnkonventionen. Det skedde år 1990. Men under årens lopp har Sverige kritiserats för att inte tillräckligt väl leva upp till dess intentioner. Såväl FN-kommittén som olika frivilligorganisationer, däribland Unicef, hävdar att Barnkonventionen bör införlivas i svensk lagstiftning och återspeglas i rättspraxis. Frågan har utretts av en parlamentarisk kommitté, vilket utmynnade i betänkandet Barnets bästa i främs¬ta rummet (SOU 1997:116). Där föreslogs att Barnkonventionen inte skulle inkorporeras i det svenska rättssystemet. Man ansåg att det räckte att anpassa lagarna.
Där står vi idag, med en formell bekräftelse på att vi ansluter oss till Barnkonventionen, men där det finns exempel på att vi i praktiken inte alltid följer principerna.
Särskilt tydligt blir detta i de situationer där föräldrarna brister i sitt ansvar och inte motsvarar kraven på ett gott föräldraskap. Det är då som representanter för samhällets myndigheter måste ingripa. Och det är väl känt att barnperspektivet ofta blir försummat på grund av att kunskaperna om barns behov är otillräckliga inom såväl socialtjänst som rättsväsende. Därför är det viktigt att stärka dessa moment i olika utbildningar, för att förbättra kompetensen hos tjänstemän vid berörda myndigheter. Dessutom har Barnombudsmannen uppmärksammat behovet av handledning, fortbildning, informations- och utbildningsmaterial, för att fortlöpande hålla kunskapen aktuell. Lika viktigt är det att låta barn komma till tals vid familjerättsliga processer, till exempel genom att ge dem egna juridiska ombud. Det är ett nytt och intressant grepp, som innebär att fokus i någon mån flyttas från de vuxnas perspektiv till barnens egna upplevelser. I vilken utsträckning detta verkligen kommer att påverka utgången av domstolarnas förhandlingar återstår att se.
Vård och fostran i samhällelig regi behövs, och i år har den så kallade Barnskyddsutredningen överlämnat sitt betänkande till regeringen, där ett av förslagen rör barn som placeras i familjehem. Genom bättre kontroll av familjehemmen och tätare kontakt mellan en socialsekreterare och det barn som placeras kan man undvika att barn och unga som redan är i en utsatt situation hamnar i undermåliga miljöer.
Men skärskådar man olika problem, där barns rättigheter blir förbisedda, så är det långt ifrån alla frågor som kan avhjälpas lagstiftningsvägen. I många fall handlar det mer om attityder och medvetet handlande. Det skulle vara välkommet med mer fantasi och nytänkande för att utveckla olika former av stöd och hjälp, att helt enkelt utöka arsenalen av möjliga åtgärder. Många föräldrar behöver insatser för att bli bättre föräldrar och det är inte enbart en pedagogisk uppgift. I många fall är svårigheterna bestående över tid, och därför behöver stödet vara permanent och utformat så att barnens behov långsiktigt tillgodoses.
Barnombudsmannens årsrapport för 2009 har fått titeln Kom närmare, en titel som syftar på behovet av engagerade vuxna. Enligt Barnkonventionen har varje barn rätt att veta sitt ursprung; föräldrarnas roll och familjens ansvar betonas. Men detta innebär också att olika paragrafer ibland står i ett motsatsförhållande till varandra.
Ett tydligt exempel har vi i frågan om barn¬aga. Här har Sverige varit ett föregångsland med lagstadgat förbud mot aga redan 1979. Det är långt tidigare än de övriga 13 EU-länder som sedan gått samma väg. Här ser vi betydelsen av att statuera exempel och uppmärksamma barns behov av rättsligt skydd. Problemet är bara att lagtexten inte omedelbart leder till att barnaga upphör. Inom sjukvården uppmärksammas skador som barn har tillfogats på grund av misshandel. Förövarna är nästan undantagslöst föräldrarna själva. Och utöver de fall som föranleder sjukvård finns troligen ett mörkertal – barn som behandlas illa utan att skadorna syns.
Listan med situationer, där barns rättigheter äventyras, kan göras lång. Och från centralt håll vill man framför allt prioritera arbetet med de allra mest utsatta barnen. Det handlar om barn som inte har familj och föräldrastöd i sin närhet, barn på institutioner, liksom ensamkommande flyktingbarn. Det finns också situationer där föräldrar har svårt att ge det stöd de skulle vilja på grund av att de lever som gömda, är papperslösa eller aldrig har ansökt om uppehållstillstånd. I dessa fall har barnen inte formell rätt till vare sig skola eller sjukvård, även om det i¬bland ändå ordnas. För att förhindra att dessa barn utlämnas till godtycke, bör de omfattas av samma lagar som alla andra barn i Sverige. I dessa fall blir det också uppenbart att stödet till föräldrarna kan vara helt avgörande för att barnen ska utvecklas väl.
Vi har ofta en bild av Sverige som ett barnvänligt land och i ett internationellt perspektiv är det nog också så. Unicef har formulerat tio kriterier som ska vara uppfyllda för att barns behov ska anses vara tillgodosedda. Det man lyfter fram är bland annat rätten till betald föräldraledighet, statligt subventionerad barnomsorg med utbildad personal, barnhälsovård som är tillgänglig för alla och en nationell plan för barn från missgynnade socialgrupper. Vid en jämförelse med 24 OECD-länder placerar sig Sverige i topp. Samma organisation, som har kritiserat Sverige för bristande tillämpning av Barnkonventionen, konstaterar alltså att Sverige uppfyller alla de tio kriterier man har för att bedöma om barns behov tillgodoses.
Uppenbarligen kan man se på barns villkor med olika glasögon och komma till helt olika slutsatser i frågan om barn har det bra eller inte. Detta gör det angeläget att inte fångas av svepande formuleringar eller summariska bedömningar med utgångspunkt i trubbiga mått. Vi vet att den psykiska ohälsan ökar bland unga; många upplever stress och känner oro inför framtiden. Vi kan inte slå oss till ro. Arbetet med att förbättra barns villkor måste börja närmast oss själva. Var och en kan någon gång vara just den medmänniska som ser och förstår vad ett barn eller en ung människa behöver.
Kerstin Hedberg Nyqvist
Publicerad 2009 i nummer 8