Besöket i Betlehem

Av Hieronymus

Ur den heliga Paulas liv av Sankt Hieronymus, författat omkr. 400.

Sedan hon så gott hennes kassa tillät det hade utdelat pengar till de fattiga och Guds tjänare, begav hon sig iväg till Betlehem och stannade där först vid Rakels gravvård, som höjer sig till höger om vägen på den plats, där Rakel gav Benjamin livet, icke den ”smärtans son” Benoni, som modern döende hade kallat honom, utan Benjamin, den högra handens son, som hans fader med profetisk blick hade namngivit honom. Sedan gick hon in i själva staden Betlehem och besökte först Frälsarens födelsegrotta. Men när hon hade varit och sett den heliga plats, där jungfru Maria tog in och det stall, där oxen igenkände sin Herre och åsnan sin ägares krubba, för att profetens ord skulle uppfyllas: ”Salig den som sår över vatten, där oxe och åsna träda” (Jes. 32: 20 ), så svor hon i min närvaro, att hon med trons ögon såg den i lindor svepta gossen, det kvidande barnet i krubban, de tillbedjande visa männen, den glänsande stjärnan över dem, den ivrigt sysselsatta fosterfadern och herdarna som skyndat sig dit i natten för att skåda ordet, som hade tilldragit sig, och för att redan då helga Johannesevangeliets början: ”I begynnelsen var ordet – och ordet vart kött” (Joh. 1: 1 och 14). Ja, hon kunde se de mördade gossebarnen, den rasande Herodes, Marias och Josefs flykt till Egypten och med saliga glädjetårar utbrast hon: ”Var hälsat, Betlehem, du brödets hus, i vilket det levande brödet vart fött, som steg ned från himlen! Var hälsat, Efrata, du fruktbaraste av alla fruktbärande trakter, vars fruktbarhets frukt är Herren! Om dig har ju profeten Micheus förkunnat: ”Och du Betlehem, Efrata, är ingalunda den ringaste bland Judas tusenden. Ty ur dig skall han framgå, som skall vara en furste över Israel, vars utgång är från begynnelsen, från evighetens dagar. Därför skall han övergiva dem intill den tiden, då hon som skall föda har fött och de som äro övriga av hans bröder skola omvända sig till Israels barn” Mik 5: 2, 3). Ja, i dig är den furste född, som avlades före morgonstjärnan, som av evighet är född av Fadern. Och en telning av Davids stam hade blivit kvar i dig, ända tills jungfrun hade fött och en kvarleva av det kristtrogna folket vände sig till Israels barn och med hög röst ropade till dem: ”Till eder måste Guds ord först talas, men då I stöten det från eder och icke akten eder värdiga det eviga livet, så vända vi oss till hedningarna” (Ap. G. 13: 46). Ty Gud hade sagt: ”Jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus.” (Matt. 15: 24). Då ha också patriarken Jakobs ord om honom gått i uppfyllelse: ”Spiran skall icke vika från Juda eller härskarestaven från hans fötter, tills han kommer som skall sändas och på honom skola folken vänta 1 Mos. 49: 10).

Och jag eländiga, jag syndfulla människa, jag skulle få nåden att kyssa den krubba, i vilken min Herre låg och grät som litet barn! Jag får bedja i den grotta, där den jungfruliga modern en gång födde honom! Ja, detta skall vara min viloplats, liksom det fordom var min Herres hem. Här vill jag hädanefter bo, emedan Frälsaren själv har utvalt denna plats. ”Där har jag tillrett en lampa åt min smorde”. (Ps 131: 17) ”Min själ skall leva för honom allena och mina efterkommande skola tjäna honom” (jfr. Ps. 21: 31).

Därifrån gick hon ned till det närbelägna tornet Ader, det är det läger, vid vilket Jakob vaktade sina hjordar och herdarna, som höllo nattvakt, hörde lovsången: ”Ära vare Gud i höjden och på jorden frid åt de människor som hava en god vilje” (Luk. 2: 14) Ja, medan de omsorgsfullt vakta sina får, finna dessa det rena Guds Lamm med den klaraste och renaste ull, vilken trots den torka som härjar jorden runt omkring är fuktad med himmelsk dagg (Dom. 6:37) och vars blod borttager världens synder och struket på dörrposterna håller Egyptens mordängel tillbaka.