Bibel eller läroämbete

Av G. M. Kuipers

III.
Äro vi ense om, att Kristus vill att alla människor skola antaga och bekänna hela hans gudomliga lära ren och oförfalskad och att det till följd därav nödvändigtvis måste finnas ett enkelt medel, som sätter alla människor, lärda och olärda, i stånd att lära känna hans rena och oförfalskade lära, så fråga vi oss helt naturligt: vilket är detta medel?

För att få veta detta måste vi naturligtvis utröna om Kristus med tydliga ord har uppenbarat ett dylikt medel, samt huru detsamma i kristendomens första tider har blivit praktiserat. Den första frågan, om nämligen Kristus med tydliga ord uppenbarat ett sådant medel, skola vi tillsvidare gå förbi för att undvika skenet av en godtycklig förklaring av den h. skrift.

Vi börja därför genast att anföra historiens fakta. Vi fråga: Huru gick det till på kristendomens första tid? Genom vilket medel spriddes då Kristi lära över världen?

För att få reda på detta rådfråga vi kristendomens äldsta urkunder och dokument, som för oss alla hava samma historiska värde, nämligen apostlagärningarna och apostlarnas brev. Vad finna vi då?

1.) Att apostlarna gingo ut för att förkunna evangeliet. ”Men de gingo ut och predikade allestädes, och Herren verkade med dem och stadfäste ordet genom tecken som åtföljde det.” – (Mark. 16:20.)

De uppträdde som Kristi sändebud och som den kristna sanningens ofelbare förkunnare. Att predika Guds ord var deras stora uppgift. – ”Dock fruktar jag intet därav, ej heller aktar jag mitt liv dyrbarare än mig själv, endast jag får fullborda mitt lopp och ordets tjänst, vilken jag har fått av Herren Jesus, för att betyga evangeliet om Guds nåd. (Apostlag. 20:24.)

Detta faktum att alla apostlar predikade och betraktade detta sitt ämbete som sin stora livsuppgift kan icke av någon dragas i tvivel. Deras skrifter uppstodo först senare.

2) Även av de senare författade skrifterna framgår tydligt, att apostlarna fortfarande betraktade ordets predikande som sin förnämsta livsuppgift. Ty blott sex apostlar hava skrivit om Kristi lära och dessa sex blott relativt litet. De skrevo till enskilda personer såsom t.ex. Paulus till Timoteus och Titus, eller till enskilda församlingar, till Efesierna, Korintierna m.m. och i de flesta fall var det särskilda omständigheter, som gjorde ett brev önskvärt. Men ingen av apostlarna hade systematiskt velat nedskriva hela Kristi lära. De skrevo om olika ämnen allt efter förhållandena. Varje apostel, vart han än kom, predikade evangelium, lärde människorna alla sanningar, som Kristus hade förkunnat, och de nådemedel han hade instiftat, men ingen apostel har efterlämnat en bok, som innehåller hela Kristi lära. Detta hade de likväl säkerligen gjort, om Kristus så hade befallt dem, ja, även om han icke hade befallt detta, så vida de i sin egenskap av Kristi ofelbara sändebud hade ansett det för nödvändigt eller nyttigt för att dymedelst åt de senare generationerna överlämna Kristi hela rena lära.

Liksom Kristus således gick omkring och predikade sitt evangelium, så hava ock apostlarna i sin egenskap av Kristi sändebud predikat detsamma. Fråga vi oss således, huru människorna på apostlarnas tid fingo kunskap om Kristi evangelium, är svaret helt enkelt detta: genom apostlarnas predikande. Den hel. Paulus skriver i sitt brev till Romarne: ”Huru skola de åkalla honom, på vilken de icke hava trott? Eller huru skola de tro på honom, om vilken de icke hava hört? Och huru skola de höra (om honom) utan en predikare? … Alltså kommer tron därav, att man hör, men att man hör sker genom predikandet av Kristi ord.” (Rom. 10:14, 17.) Om en hedning, som icke hade hört apostlarnas muntliga undervisning, tillfälligtvis skulle läsa ett av apostlarnas brev, så vore det väl knappast möjligt för honom att därigenom få kännedom om Kristi lära. Fördenskull skrevo apostlarna aldrig sina brev till hedningar, utan uteslutande till dem som de redan muntligen hade undervisat. I dessa brev påmindes de kristna om många sanningar, som de redan förut hade lärt sig genom apostlarnas predikan, eller också fingo de nya förmaningar och förklaringar efter sina andliga behov. Med ett ord: olika brev för olika omständigheter och behov.

Det är således av stor vikt, att vi fästa vår uppmärksamhet på detta faktum, att apostlarna betraktade evangeliets predikande som sin stora livsuppgift, vilket framgår av deras ord och ännu mera av deras handlingssätt. Och eftersom vi måste antaga och medgiva, att apostlarna i detta hänseende kände Kristi vilja, så måste vi på samma gång medgiva, att apostlarna genom att predika evangeliet handlade i överensstämmelse med Kristi vilja. Ej heller bör man glömma, att ingen apostel författat en bok innehållande Kristi hela lära. Av samma grund var detta då ej heller Kristi vilja. I förbigående må framhållas, att om Kristus förmedelst en bok velat bevara sin lära ren och oförfalskad århundraden igenom, så hade han själv varit den lämpligaste personen att författa en sådan bok. Men detta har Kristus icke gjort, tvärtom Kristus har aldrig skrivit, någon bok eller något brev, som blivit bevarade.

För att ytterligare belysa det hittills sagda, att människorna på apostlarnas tid genom predikandet fingo kunskap om Kristi lära, må här några ord anföras ur en diskussion som år 1856 hölls i Divanne mellan fyra katolska präster och fyra protestantiska predikanter. ”Kristendomen”, så argumenterade en av prästerna, ”kan icke existera utan den sak, som är nödvändig för dess tillvaro eller med andra ord tillhör dess väsen. Enligt våra motståndare är den hel. skrift en sådan för kristendomen nödvändig sak. Ty det är på den hel. skrift den stöder sig, och genom den hel. skrift, som den bevisas och förklaras. Nåväl, den nuvarande kristendomen måste vara den ursprungliga. Men säkert är, att den ursprungliga kristendomen existerade utan den hel. skrift. Alltså kan kristendomen existera utan läsning av den hel. skrift.”

Predikanterna förvånade sig över detta resonemang och därför fortsatte prästen sålunda: ”Kristendomen är stiftad utan den hel. skrift, har fortplantats utan den hel. skrift. Först åtskilliga år efter Jesu Kristi död uppstod den hel. Mattei evangelium. De övriga evangelierna kommo sedan till med olika mellanrum, så att den hel. skrift först vid första århundradets slut var fullbordad. Märken väl, fullbordad, men icke ännu samlad till en bok, som var och en till sin uppbyggelse kunde begagna sig av. Sålunda gick en rundlig tid, då den hel. skrift icke fanns till eller åtminstone var ofullständig. Och huru fingo de kristna under denna tid kunskap om Kristus och hans lära? Icke genom läsandet av den hel. skrift utan genom apostlarnas muntliga undervisning. Det är då självklart, att kristendomen är stiftad och har existerat utan den hel. skrift och därför kan denna icke tillhöra kristendomens väsen. Men, om den hel. skrift icke tillhörde kristendomens väsen vid dess uppkomst, då gör den det lika litet i dag.”

Den hel. skrift är en bok skriven under den hel. Andes ingivelse, en skatt som Kyrkan förvarar med hel. vördnad, förvisso en dyrbar skatt, men som dock icke nödvändigtvis innehåller hela Kristi lära. Det är en bok och som sådan icke lämplig att på ett levande sätt överlämna de gudomliga uppenbarelserna, en bok, som icke förklarar sig själv, utan godtyckligt kan förklaras av en var som läser den.

Fastän våra motståndare, tvungna av tydliga fakta, medgiva, att kristendomen är stiftad och har fortplantat sig utan den hel. skrift, så förneka de likväl, att samma förhållande skulle bibehållas i senare tider. Svårigheten uppstår då, om vi lämna apostlarnes tid och övergå till senare århundraden. En ny fråga uppstår: har Kristus velat, att hans lära som predikades av apostlarne och på deras ord antogs av de kristna, även efter apostlarnes död genom alla århundraden intill världen slut skulle predikas och naturligt predikas, liksom av apostlarne, av ett ofelbart prästämbete? Ty skulle detta predikande icke vara ofelbart, d.v.s. fritt från all villfarelse i tros- och sedeläror, så skulle detsamma rent av vara otillräckligt och vara upphovet till de största villfarelser. Har Kristus således velat, att hans lära genom ett ofelbart predikande intill världens slut skulle ren och oförfalskad predikas av apostlarnes efterträdare? Med andra ord: har Kristus velat och i sin kyrka instiftat ett levande, ofelbart läroämbete? Eller har Kristus icke velat och icke instiftat detsamma, så att följaktligen av Kristi och apostlarnes predikande endast är kvar det, som vi finna upptecknat i den hel. skrift, och vilket då på samma gång måste vara det enda rättesnöret för vår tro?

Den förra uppfattningen är katolikernas, den senare protestanternas. Katolikerna tro och lära, att Kristus har velat, att hans lära ren och oförfalskad skulle predikas intill världens slut, och att han fördenskull har instiftat ett ofelbart läroämbete, så att med detta ofelbara läroämbete den enskildes fria tolkning av den hel. skrift är oförenlig. Protestanterna däremot säga, att Kristus i sin Kyrka icke har instiftat ett sådant läroämbete och att han icke velat att apostlarnes efterträdare skulle vara utrustade med ofelbar myndighet i tros- och sedeläror, att de troende därför ej heller hava någon skyldighet, att underkasta sig denna myndighet.

De påstå, att Kristi lära, så vida den skulle bevaras genom tiderna, innehålles i den hel. skrift, där var och en kan finna den, vare sig genom själva bokens tydlighet eller med hjälp av den hel. Andes omedelbara upplysning.

Vi fråga nu. Vilkas uppfattning är den rätta? Vill Kristus, att människorna skola lära känna hans uppenbarelser uteslutande genom den hel. skrift, förklarad enligt den enskildes fria tolkning, eller vill han, att människorna, liksom på apostlarnes tid skola lyssna till ett ofelbart läroämbete?

I de följande artiklarna skola vi visa, att den hel. skrift ensam omöjligt för alla människor kan vara det enda och närmaste rättesnöret för tro och seder, och att detta ej heller varit Kristi vilja utan att Kristus vill, att hans lära skall predikas och fördenskull instiftat ett ofelbart läroämbete. Vi skola visa, att Gud, långt ifrån att överlämna sin himmelska lära åt individernas godtyckliga tolkning, har anförtrott den åt ett ofelbart läroämbete.