Bibeln

Av Francois de Fénélon, ärkebiskop av Cambrai † 1715.

Den heliga Skrift överträffar i omedelbar friskhet, i livfull skildringskonst, i storslagen stil alla Roms och Greklands skalder. Icke ens Homerus har en gång tillnärmelsevis nått upp till den sublimitet, som tindrar i Moses’ sånger, särskilt den sista, som alla barn i Israel måste lära sig utantill. Aldrig har något grekiskt eller romerskt ode kunnat svinga sig upp till psalmernas höjd; överträffar icke t.ex. den psalm om börjar: ”Gud, Herren Gud talar: han kallar jorden från solens uppgång till dess nedgång.” det skönaste människotanken kan föreställa sig? Aldrig har Homerus eller någon annan forntida skald kunnat tala som Isaias, han, som med oöverträffat mästerskap målat Guds majestät, ”i vars ögon konungarikena blott äro som ett sandkorn, världsalltet likt ett tält, som man reser i dag och borttager i morgon.”

Än talar denne profet med en herdedikts ljuvhet och behag, så i sina leende målningar av den kommande världsfreden. Än höjer han sig till en sådan sublimitet, att han lämnar hela världen djupt under sina fötter. Vad finnes väl i profanantiken, jämlikt med den blide Jeremias, som gråter över sitt folks olyckor, eller med Nahum, som i andanom på långt avstånd ser det stolta Ninive falla för en otalig härskaras angrepp? Man tror sig se denna krigshär, man tror sig höra rasslet av vapen och krigsvagnar. Allt är tecknat med en livfullhet, som mäktigt griper inbillningskraften. Han lämnar Homerus långt bakom sig. Eller läs om Daniel, hur han förkunnar för Baltassar den hämnande straffdom, som Gud blott om några ögonblick skulle slunga mot honom, och sök sedan i den antika litteraturens mest upplyftande texter, om du kan finna något, som är jämförligt därmed! För övrigt understöder allt vartannat i den heliga Skrift; allt vad som står att läsa där har den karaktär som det bör hava, historien, alla enskildheter i Moselagen, beskrivningarna, de skakande ställena, mysterierna, sedelärorna. Med ett ord, det är ett lika oöverstigligt svalg befäst mellan den antika kulturens världsliga skalder och bibelns profeter som mellan den sanna hänförelsen och den falska. De senare, som i ordets högsta mening äro inspirerade, uttrycka på mänskligt sätt något rent gudomligt, medan de förra på konstlad väg söka lyfta sig över sig själva och för den skull alltid låta sin mänskliga svaghet skimra igenom.