Bortom det lokala

av HEINZ WERNER WESSLER

– I kriser måste solidariteten vara gränslös.

Den värsta pandemin någonsin i historien bröt ut i den centrala kinesiska provinsen Hubei omkring 1320. Efter cirka 25 år hade pesten – den svarta döden – nått den kinesiska kusten. På 1340-talet nådde den Främre Orienten, Bengaliska viken, Nordafrika och Europa via Sidenvägen och den medeltida utomeuropeiska maritima handeln. Minst en tredjedel av befolkningen i de drabbade regionerna föll offer för pandemin. Den långväga interkontinentala handeln Kina–Mellanöstern och Kina–Europa som hade blomstrat under Pax Mongolica kollapsade på grund av pandemin. Det var först 150 år senare, efter upptäckten av den direkta sjövägen till Indien 1498, som ett nytt globalt ekonomiskt system började utvecklas, denna gång inte under mongolisk utan under portugisisk hegemoni.

I sin dystopiska roman Pestens tid beskriver den amerikanska bästsäljande författaren Stephen King följderna av en extremt dödlig pandemi, som dödar nästan hela USA:s befolkning inom mindre än två veckor. Den statliga ordningen kollapsar helt. De få och traumatiserade överlevande måste på nytt från grunden uppfinna de institutioner för samexistens som ständigt hotas av ondskans och anarkins krafter.

I jämförelse med dessa mörka scenarier verkar coronaviruset fortfarande relativt harmlöst. Men även om det är så, är våra trygghetssystem utmanade i grunden. Nästan i realtid söker männi­skor på alla kontinenter efter infektions- och dödssiffror och ser bilder på katastrofscener på sjukhus. Och dessa bilder kommer inte att försvinna snart. Men frågan är: vill vi och bör vi – i samhället och i kyrkan – bara återgå till de vanliga rutin som vi hade innan krisen började, så snart som det här har gått över? Påven Franciskus, pestkorset från San Marcello och en handfull troende människor på Petersplatsen på långfredagen tillhör redan krisens inetsade bilder. En sak är klar: det kommer inte att gå över under den närmaste tiden. Krisen håller på att vända upp och ner på alla aspekter av det sociala, ekonomiska, politiska och religiösa livet världen över, vilket påtvingar oss en ny kardinaldygd: social distansering för att rädda liv. Till och med när flocken lyckats uppnå flockimmunitet kommer herden och flocken att känna varandra på avstånd, utan att röra varandra.

Hur påverkar krisen vårt liv, hur förändras våra relationer till varandra och till Gud, och hur påverkas vår identitet? Är krisen bara meningslös, har den ingenting att säga oss om vårt sätt att leva tron? Eller kan den vara en katalysator som konfronterar oss med behovet av kyrkliga reformer och nya sätt att leva tron? Dessa frågeställningar kan och måste diskuteras. Praktiska frågor om hur sakramenten kan firas under kristiden, om när gudstjänster återigen kan börja firas gemensamt, och hur krisen påverkar kyrkan och vår självförståelse som kristna är viktiga. Det är tänkbart att krisen leder oss till en ny och bättre förståelse av vår kristna identitet, och av vad kyrkan egentligen är. I det nuvarande ögonblickets konsert av olika röster är det svårt att bedöma. Men det kommer att visa sig.

Det är bra att vi i synnerhet bryr oss om våra nära och kära, om dem som är särskilt utsatta i vår närmaste omgivning, och om dem som behöver hjälp i vår kommun och vårt land. Samtidigt bör vi inte glömma bort att vidga synfältet. Viruset är spritt över hela jordklotet, till och med i det slutna Nordkorea. Faran är att vi är så upptagna av våra egna angelägenheter att vi glömmer bort människorna i fattigare länder.

Förvisso är det så att vi i en första fas måste fokusera krishanteringen på nationell nivå, men med tiden behöver vi mer och mer rikta uppmärksamheten på de medicinska, ekonomiska och sociala problemen i den fattiga delen av världen, i länderna söderut. Det är klart att krisen är långt ifrån över. Tvärtom, allt tyder på att vi fortfarande står i början av en långvarig global kris.

Den största oron handlar om att Afrika, Latinamerika och de fattiga länderna i Asien i samband med pandemin skulle komma att drabbas av en gigantisk ”avsolidarisering”. Redan före coronakrisen levde nästan 50 procent av jordens befolkning under prekära levnadsvillkor. Social distansering, till och med de enklaste hygienåtgärder eller andra preventionsformer, är knappt genomförbara bland de fattiga i framför allt de snabbt växande metropolerna i syd. Dessutom kan människor som lever på existensminimum knappast klara en längre tids inkomstbortfall på grund av sjukdom.

Undernäring och sjukdomar gör människorna särskilt känsliga för viruset. Vad sker när det stora antalet insjuknade i malaria och tuberkulos i länderna söder om Sahara drabbas av coronaviruset? Hur ska de många hiv-positiva klara sig, när de blir smittade? Risken är stor att det blir katastrofalt. Visserligen är befolkningen särskilt i länderna kring Sahara mycket yngre än i Europa, men faran är stor att vi kommer att få bevittna en oerhört snabb ökning av antalet smittade med ett stort antal livshotande sjukdomstillstånd och med förödande ekonomiska och sociala konsekvenser som följd.

Särskilt utsatta är flyktingarna. I lägren som anförtrotts det ständigt underfinansierade UNHCR, WHO och andra organisationer är hälso- och sjukvårdsläget ofta mycket bekymmersamt. Till detta kommer att det på grund av den begränsade internationella rörligheten är svårt att snabbt få utrustning och medicinsk personal på plats och att skapa insatsberedskap – som till exempel under ebolakrisen.

FN:s världslivsmedelsprogram (WFP) varnar i en nyligen publicerad rapport att antalet svältande kommer att fördubblas till 265 miljoner under 2020 på grund av coronakrisen. David Beasley, chef för världsmatsprogrammet, säger att svältepidemin redan är på gång, tillsammans med coronapandemin. Försörjningen av befolkningen i vissa länder är redan i dag ett problem på grund av coronakrisen. FN:s målsättning att skapa en svältfri värld 2030 blir makulatur under krisen. Afrika söder om Sahara kommer inom kort att bli epicentrum för pandemin, coronaviruset har redan börjat sprida sig ut i slumregioner, där social distansering är en ren lyx. Under de gällande utegångsrestriktionerna har livsmedel redan blivit betydligt dyrare än innan krisen. Det finns också en tydlig tendens till framväxt av auktoritära regeringsformer.

Vad kan vi göra i Sverige? Som kristna är vi förvisso kallade att tänka globalt: vår nästa är inte bara den som vi ser med egna ögon utan även den som bor långt bort på andra kontinenter. Vi får inte bara vara passiva åskådare, när människorna i de fattigare länderna drabbas av pandemin med åtföljande mediciniska, ekonomiska och sociala konsekvenser. Vi som människor och vi som nationer måste på ett nytt sätt begripa vad globaliseringen egentligen innebär. Solidariteten är gränslös, annars är den inte alls.

Först och främst bör rika länder hjälpa sjukvården i fattiga länder med att snabbt iordningställa intensivvårdsstationer, framför allt försedda med respiratorer. Mycket är redan på gång: WHO, EU och även Kina börjar begripa att alla måste sätta in stora resurser för att hjälpa till mediciniskt, lindra svält och hjälpa till med att undvika anarki i de fattiga länderna. Caritas Internationalis är en av de stora aktörerna som hjälper till i katastrofen. Men tiden är knapp. Hjälpen måste sättas in omgående, inte någon gång i framtiden. Samtidigt är det också viktigt att man lyckas avvärja de ekonomiska och sociala följderna av krisen på statlig nivå, bilateralt och multilateralt. Till detta hör i första hand anstånd med skuldåterbetalningar, för att frigöra medel i statsbudgeten för hälso- och sjukvårdssektorn.

 

Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 4/2020.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av HEINZ WERNER WESSLER

– I kriser måste solidariteten vara gränslös.

Den värsta pandemin någonsin i historien bröt ut i den centrala kinesiska provinsen Hubei omkring 1320. Efter cirka 25 år hade pesten – den svarta döden – nått den kinesiska kusten. På 1340-talet nådde den Främre Orienten, Bengaliska viken, Nordafrika och Europa via Sidenvägen och den medeltida utomeuropeiska maritima handeln. Minst en tredjedel av befolkningen i de drabbade regionerna föll offer för pandemin. Den långväga interkontinentala handeln Kina–Mellanöstern och Kina–Europa som hade blomstrat under Pax Mongolica kollapsade på grund av pandemin. Det var först 150 år senare, efter upptäckten av den direkta sjövägen till Indien 1498, som ett nytt globalt ekonomiskt system började utvecklas, denna gång inte under mongolisk utan under portugisisk hegemoni.

I sin dystopiska roman Pestens tid beskriver den amerikanska bästsäljande författaren Stephen King följderna av en extremt dödlig pandemi, som dödar nästan hela USA:s befolkning inom mindre än två veckor. Den statliga ordningen kollapsar helt. De få och traumatiserade överlevande måste på nytt från grunden uppfinna de institutioner för samexistens som ständigt hotas av ondskans och anarkins krafter.

I jämförelse med dessa mörka scenarier verkar coronaviruset fortfarande relativt harmlöst. Men även om det är så, är våra trygghetssystem utmanade i grunden. Nästan i realtid söker männi­skor på alla kontinenter efter infektions- och dödssiffror och ser bilder på katastrofscener på sjukhus. Och dessa bilder kommer inte att försvinna snart. Men frågan är: vill vi och bör vi – i samhället och i kyrkan – bara återgå till de vanliga rutin som vi hade innan krisen började, så snart som det här har gått över? Påven Franciskus, pestkorset från San Marcello och en handfull troende människor på Petersplatsen på långfredagen tillhör redan krisens inetsade bilder. En sak är klar: det kommer inte att gå över under den närmaste tiden. Krisen håller på att vända upp och ner på alla aspekter av det sociala, ekonomiska, politiska och religiösa livet världen över, vilket påtvingar oss en ny kardinaldygd: social distansering för att rädda liv. Till och med när flocken lyckats uppnå flockimmunitet kommer herden och flocken att känna varandra på avstånd, utan att röra varandra.

Hur påverkar krisen vårt liv, hur förändras våra relationer till varandra och till Gud, och hur påverkas vår identitet? Är krisen bara meningslös, har den ingenting att säga oss om vårt sätt att leva tron? Eller kan den vara en katalysator som konfronterar oss med behovet av kyrkliga reformer och nya sätt att leva tron? Dessa frågeställningar kan och måste diskuteras. Praktiska frågor om hur sakramenten kan firas under kristiden, om när gudstjänster återigen kan börja firas gemensamt, och hur krisen påverkar kyrkan och vår självförståelse som kristna är viktiga. Det är tänkbart att krisen leder oss till en ny och bättre förståelse av vår kristna identitet, och av vad kyrkan egentligen är. I det nuvarande ögonblickets konsert av olika röster är det svårt att bedöma. Men det kommer att visa sig.

Det är bra att vi i synnerhet bryr oss om våra nära och kära, om dem som är särskilt utsatta i vår närmaste omgivning, och om dem som behöver hjälp i vår kommun och vårt land. Samtidigt bör vi inte glömma bort att vidga synfältet. Viruset är spritt över hela jordklotet, till och med i det slutna Nordkorea. Faran är att vi är så upptagna av våra egna angelägenheter att vi glömmer bort människorna i fattigare länder.

Förvisso är det så att vi i en första fas måste fokusera krishanteringen på nationell nivå, men med tiden behöver vi mer och mer rikta uppmärksamheten på de medicinska, ekonomiska och sociala problemen i den fattiga delen av världen, i länderna söderut. Det är klart att krisen är långt ifrån över. Tvärtom, allt tyder på att vi fortfarande står i början av en långvarig global kris.

Den största oron handlar om att Afrika, Latinamerika och de fattiga länderna i Asien i samband med pandemin skulle komma att drabbas av en gigantisk ”avsolidarisering”. Redan före coronakrisen levde nästan 50 procent av jordens befolkning under prekära levnadsvillkor. Social distansering, till och med de enklaste hygienåtgärder eller andra preventionsformer, är knappt genomförbara bland de fattiga i framför allt de snabbt växande metropolerna i syd. Dessutom kan människor som lever på existensminimum knappast klara en längre tids inkomstbortfall på grund av sjukdom.

Undernäring och sjukdomar gör människorna särskilt känsliga för viruset. Vad sker när det stora antalet insjuknade i malaria och tuberkulos i länderna söder om Sahara drabbas av coronaviruset? Hur ska de många hiv-positiva klara sig, när de blir smittade? Risken är stor att det blir katastrofalt. Visserligen är befolkningen särskilt i länderna kring Sahara mycket yngre än i Europa, men faran är stor att vi kommer att få bevittna en oerhört snabb ökning av antalet smittade med ett stort antal livshotande sjukdomstillstånd och med förödande ekonomiska och sociala konsekvenser som följd.

Särskilt utsatta är flyktingarna. I lägren som anförtrotts det ständigt underfinansierade UNHCR, WHO och andra organisationer är hälso- och sjukvårdsläget ofta mycket bekymmersamt. Till detta kommer att det på grund av den begränsade internationella rörligheten är svårt att snabbt få utrustning och medicinsk personal på plats och att skapa insatsberedskap – som till exempel under ebolakrisen.

FN:s världslivsmedelsprogram (WFP) varnar i en nyligen publicerad rapport att antalet svältande kommer att fördubblas till 265 miljoner under 2020 på grund av coronakrisen. David Beasley, chef för världsmatsprogrammet, säger att svältepidemin redan är på gång, tillsammans med coronapandemin. Försörjningen av befolkningen i vissa länder är redan i dag ett problem på grund av coronakrisen. FN:s målsättning att skapa en svältfri värld 2030 blir makulatur under krisen. Afrika söder om Sahara kommer inom kort att bli epicentrum för pandemin, coronaviruset har redan börjat sprida sig ut i slumregioner, där social distansering är en ren lyx. Under de gällande utegångsrestriktionerna har livsmedel redan blivit betydligt dyrare än innan krisen. Det finns också en tydlig tendens till framväxt av auktoritära regeringsformer.

Vad kan vi göra i Sverige? Som kristna är vi förvisso kallade att tänka globalt: vår nästa är inte bara den som vi ser med egna ögon utan även den som bor långt bort på andra kontinenter. Vi får inte bara vara passiva åskådare, när människorna i de fattigare länderna drabbas av pandemin med åtföljande mediciniska, ekonomiska och sociala konsekvenser. Vi som människor och vi som nationer måste på ett nytt sätt begripa vad globaliseringen egentligen innebär. Solidariteten är gränslös, annars är den inte alls.

Först och främst bör rika länder hjälpa sjukvården i fattiga länder med att snabbt iordningställa intensivvårdsstationer, framför allt försedda med respiratorer. Mycket är redan på gång: WHO, EU och även Kina börjar begripa att alla måste sätta in stora resurser för att hjälpa till mediciniskt, lindra svält och hjälpa till med att undvika anarki i de fattiga länderna. Caritas Internationalis är en av de stora aktörerna som hjälper till i katastrofen. Men tiden är knapp. Hjälpen måste sättas in omgående, inte någon gång i framtiden. Samtidigt är det också viktigt att man lyckas avvärja de ekonomiska och sociala följderna av krisen på statlig nivå, bilateralt och multilateralt. Till detta hör i första hand anstånd med skuldåterbetalningar, för att frigöra medel i statsbudgeten för hälso- och sjukvårdssektorn.

 

Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 4/2020.