ˮDon Justo” Gallego Martínez, skaparen av den så kallade katedralen av sopor, är död. Enligt uppgifter från Tv-kanalen Telemadrid avled han på söndagen i en ålder av 96 år. Den tidigare ordensmannen hade sedan år 1961 mest på egen hand byggt sin egen kyrka i Mejorada del Campo i Madridtrakten. Kort före sin död testamenterade han sitt enorma byggnadsverk, som i folkmun kallas Justokatedralen, till biståndsorganisationen Mensajeros de la Paz, som har åtagit sig att slutföra hans livsverk. Byggnaden är 55 meter lång, 25 meter bred och 35 meter hög. De båda västtornen ska vara 58 meter höga.
Gallego Martínez trädde år 1952 in i Trappistorden, men måste lämna orden på grund av tuberkulos. Inför åsynen av den undergörande statyn Nuestra Señora del Pilar (Vår fru av pelaren) i Saragossa, lovade han att han skull uppföra en kyrka till hennes ära, om han blev botad.
Och när ”Don Justo” hade tillfrisknat, gjorde han inte något nytt försök med klosterliv, utan begav sig hem och började bygga på ett stycke mark, som han hade ärvt: bara med sina händer, utan ritning och utbildning, utan lyftkran och utan stöd från den katolska kyrkan.
ˮVandringen består av små steg” – det var hans envetna mantra. Från klockan sex på morgonen till klockan sex på kvällen var han i sin kyrka. Allt material till bygget, alla fönstermosaiker av plast eller färggrant smältgranulat, alla, de fantasifulla konstruktionerna kom från Don Justos huvud och händer. Där – och bara där – tänktes planerna ut.
Spillmaterial, gåvor och frivilliga
Sedan Gallego bokstavligen hade byggt bort hela sitt arv, var han helt beroende av gåvor. Stenarna fick han som spill från ett närbeläget tegelbruk. Täckta takrännor blev till trappsteg, oljefat och plastdunkar blev gjutformar för pelare eller kantstenar av betong. Till och med reklamskyltar från Real Madrids Bernabeustadium kunde han använda som underlag eller stöd.
Byggmästaren talade ogärna. ˮLägg något i lådanˮ, mumlade han till besökare, när de kom fram till honom och avbröt honom i hans arbete. Prata – folk ville alltid prata. Under många år upprepade Gallego att det som behövde sägas, det sa han till det som han skissade på, målade och byggde.
Alldeles ensam om sitt bygge var han mot slutet inte. År 205 fick han internationell berömmelse genom reklam för ett mineralvatten. Och då och då kom hjälp: studenter på sommarlov, skolelever, lokalbefolkning gav en hjälpande hand. Begeistrade personer från Spanien och utlandet samlar in gåvor. New Yorks Museum of Modern Art har också ägnat byggnadsverket en utställning.
Och även om kupolen som når upp till 38 meters höjd och väggarna till korsgången har avslutats och de tolv tornen sträcker sig upp över kyrkans skepp, måste Don Justo länge ha anat att han inte själv skulle kunna fullborda sitt verk.
Trots att den ofullbordade helgedomen har tagits över av biståndsorganisationen, är dess framtid oviss. Det saknas byggnadstillstånd, och någon regelrätt inspektion av byggnaden är inte möjlig efter decennier av total improvisation. Bara att beträda trapporna kräver mod och skicklighet även av den som är vid god hälsa.
Kommer det i framtiden pilgrimer – eller grävskopor? Och kommer den fromma munkens sista önskan att gå i uppfyllelse? Don Justo ville i alla fall begravas i sin kyrka.
Kathpress 2021-11-29
Detta är en nyhetstext.