”Tillfälligt och på obestämd tid.” Med detta tillägg förlängde påven Franciskus år 2020 kardinal Christoph Schönborns ämbetstid som ärkebiskop av Wien när denne uppnådde den biskoparnas pensionsåldern på 75 år. Flera gånger har kardinalen på senare tid uttalat att han väntade på att få sin avgång godkänd av påven ungefär vid 80-årsdagen 22 januari i år. Men kardinal förblir dominikanen på livstid. Som äldste bland biskoparna kommer Österrikes mest bekante ordensman dock nu allt oftare helt enkelt att vara ”pater Christoph”. På lördagen den 18 januari firas i ärkestiftet Wien en tacksägelsefest med och för sin ärkebiskop i och omkring Stephansdomen.
Sedan mer än tre decennier präglas den katolska kyrkan i Österrike av kardinalen som i egenskap av teolog och intellektuell betraktas som en av de mest profilerade representanterna för världskyrkan. Vid påvevalen 2005 och 2013 ansågs Schönborn vara en möjlig kandidat. Wiens ärkestift leder dominikanen sedan 1995. Han övertog stiftet då övergreppsskandalen omkring hans företrädare kardinal Hans Hermann Groer (1919–2003) befann sig vid sin höjdpunkt. Även som ordförande för den österrikiska biskopskonferensen (1998–2020) återvann Schönborn som herde och krishanterare på olika nivåer nytt förtroende för kyrkan. […]
Den dominerande känslan är tacksamhet framhöll kardinalen när han nyligen sade till den kyrkliga tidskriften Der Sonntag: Han går mot slutet av sin ämbetsperiod som ärkebiskop ”med känslan av tacksamhet eftersom jag har mött underbara människor, eftersom jag upplever glädjen i gemenskapen och i tron som jag möter – mycket mera än man kunde tro”.
Även efter sin emeritering kommer Schönborn att vara verksam som ”brobyggare”. I en intervju med österrikisk TV sade han nyligen att han vill bidraga till att övervinna klyftor mellan människor i denna ”upprörda tid”. Han överraskade vidare mänga med en mycket personlig bekännelse: ”Jag älskar kyrkan. Jag tackar den för så otroligt mycket under mitt långa liv, jag har vunnit så mycket genom den – och att den har brister, det ser jag på mig själv.”
Herde och krishanterare
Christoph Schönborn föddes den 22 januari 1945 i slottet Skalk nära Litoměřice (på tyska Leitmeritz). Redan som spädbarn fördrevs han från sin hemtrakt då hans mor Eleonore måste fly med sin lilla familj från Sudeterna till Österrike. Schönborn växte upp i Schruns i Montafondalen i Vorarlberg. Där präglades den blivande kardinalen under 1950-talet av det folkliga kyrkliga livet. Hans föräldrar skildes i början av 1960-talet.
Genom ordensmannen Paulus Gunz kom Schönborn i kontakt med dominikanorden. År 1963 trädde han som 18-åring in i predikarorden i Warburg i Westfalen. Han upplevde såväl uppbrottet och begeistringen omkring Andra Vatikankonciliet (1962–1965) som även de kriser och konflikter som följde – om det så var i orden eller i det akademiska livet som student eller lärare.
Schönborn studerade teologi och filosofi i Tyskland, Frankrike och Österrike. År 1970 prästvigdes han i Wien av kardinal Franz König. 1974 förvärvade han doktorsgraden vid Institut Catholique i Paris med en avhandling med titeln L’Icône du Christ, en första frukt av efterhand allt djupare studier av östkyrkan. Efter sin disputation studerade han 1972–1973 vid universitetet i Regensburg för Joseph Ratzinger – från denna tid växte ett livslångt band. Vidare var han 1973 till 1975 studentpräst vid högskolorna i Graz. Från 1975 undervisade Schönborn som gästprofessor i dogmatik vid katolska universitetet i Fribourg (Schweiz), och från 1978 undervisade han även i östkyrkornas teologi. Från 1981 innehade han den ordinarie professuren i dogmatik i Fribourg.
Redaktionssekreterare för Världskatekesen
För Schönborn var Wien närmast ”terra incognita” som har först långsamt lärde känna som hjälpbiskop från 1991. Innan dess hade Johannes Paulus II år 1980, medan han ännu var dogmatikprofessor i Schweiz, utsett honom till medlem av den internationella teologiska kommissionen i Vatikanen och 1987 till redaktionssekreterare för Världskatekesen. […]
I stormens öga
År 1991 utnämnde Johannes Paulus II dominikanen och den välkända intellektuelle till hjälpbiskop av Wien. Bland de troende omstridda biskopsutnämningar hade tidigare från mitten av 1980-talet starkt polariserat kyrkan i Österrike. Den 29 september 1991 vigdes den då 46-årige Schönborn till hjälpbiskop. Mindre än fyra år senare måste han visa sin kompetens som biskoplig krishanterare – och därvid betala dyra lärpengar.
Att övergreppsanklagelser mot kardinal Groer blev kända gjorde att Schönborn 1995 hamnade mitt i stormen. I mitten av april utnämndes han av påven till koadjutor för ärkebiskopen, och 14 september kom utnämningen till ärkebiskop av Wien. […]
År 1998 upphöjdes ärkebiskopen till kardinal. […]
Schönborns ofta uttalade önskan om en öppnare kyrka inskränkte sig inte bara till kyrkporten. Så blundade kardinalen inte för de dramatiska utmaningarna för själavården, som prästbrist, situationen för skilda och omgifta eller kvinnans roll i kyrkan. Pastoralt nytänkande och trohet mot kyrkans lära hör visserligen ihop för Schönborn. Att han inte bara fick applåder för detta liknar honom vid påve Franciskus. Båda stor ytterst för en pastoral inställning där kärleken är den avgörande normen.
En central nyckel till kardinalens personlighet får man genom att betrakta hans biskopliga valspråk: ”Jag kallar er vänner” ur Johannesevangeliet [15:15]. Enligt Schönborns förståelse växer en äkta vänskap med människor ur den personliga vänskapen med Kristus. Även kyrkans förnyelse utgår enligt honom från att människor upplever ett personligt tilltal från Jesus. […]
Dialog med kyrkorna
Särskild betydelse hade för Schönborn alltid ekumeniken med de andra kristna kyrkorna och även den interreligiösa dialogen. Schönborn är inte bara en stor vän och kännare av den ortodoxa kyrkan utan han hyser även stor uppskattning för kyrkorna med reformatorisk eller frikyrklig tradition. Otaliga ekumeniska initiativ visar på Schönborns vilja till mera enhet även om han aldrig överskrider de kyrkorättsliga ramarna.
Kardinalen erinrar alltid katolikerna om deras judiska rötter I den judisk-kristna dialogen har han varit verksam på internationell nivå. Även i dialog med islam drog sig Schönborn inte för vare sig samarbete eller öppna diskussioner. Hans mycket uppmärksammade Iranresa 2001 samt även resor till Saudiarabien år 2023 och hans insatser för de kristna minoriteternas rättigheter i muslimska länder vittnar om detta. […]
Genom åren har Schönborn deltagit i nio synoder i Rom, av vilka biskopssynoden om familjen 2014/15 utgjorde höjdpunkten. På påve Franciskus’ önskan var det ärkebiskopen av Wien som 8 april 2016 presenterade för världspressen det eftersynodala dokumentet Amoris laetitia. Fram till oktober var kardinalen medlem av synodrådet för världsbiskopssynoden.
Även efter att ha avgått som ärkebiskop kommer Schönborn hade regelbundet resa till Rom, inte bara för att besöka församlingen i titelkyrkan Gesù Divino Lavorator. Sedan ett decennium tillhör han kardinalskommissionen för Vatikanbanken IOR där det nu är lite lugnare. I mitten av oktober utnämnde påven Wiens kardinal till ordförande för granskningskommissionen. Även i dikasteriet för de orientaliska kyrkorna kommer kardinalen fortsatt att medverka. Sedan åratal fungerar han dessutom som ordinarius för de troende i den katolska östkyrkan i Österrike.
Kathpress 2025-01-18
Detta är en nyhetstext.