av ERIK BLOHMÉ
När Cormac McCarthy intervjuades av Wall Street Journal hösten 2009 fick han frågan om han växte upp som irländsk katolik. Hans svar blev, ”Det gjorde jag, lite grann. Det var ingen stor sak. Jag minns inte ens att vi diskuterade religion hemma.” Det märkliga med hans påstående är att det motsägs av så många andra vittnesmål. Av allt att döma var McCarthy-familjen i själva verket troende och praktiserande irländska katoliker, och även Cormac själv upp i tonåren. McCarthys egen bror var jesuit under tio år och i den delvis självbiografiska romanen Suttree utgör protagonistens katolska uppväxt en central del av hans identitet. Efterlämnade anteckningar vittnar om att McCarthy sedan länge varit väl bevandrad inom katolsk teologi och ecklesiologi. Så varför svarade McCarthy som han gjorde?
Cormac McCarthy slog igenom som författare tre gånger under sin långa karriär. Första gången var 1992 när romanen Alla dessa vackra hästar nådde framgång hos kritiker och läsare. Andra gången var år 2000, när den legendariska litteraturvetaren Harold Bloom hyllade romanen Blodets meridian så sent som femton år efter dess publicering. Han placerade McCarthy i samma kategori som giganterna Herman Melville och Nathaniel Hawthorne, ett erkännande som förunnats få levande författare. Tredje gången McCarthy slog igenom var 2007, när Oprah Winfrey valde ut romanen Vägen till sin enormt populära bokklubb. Det var också då McCarthy gjorde ett av sina få offentliga framträdanden någonsin, som gäst i Winfreys program. Vägen blev en succé bland både kritiker och publik, och McCarthys nästa roman No Country for Old Men filmatiserades samma år av bröderna Joel och Ethan Coen. McCarthy, som ofta varit så fattig att han knappt haft råd med tandkräm, hade förvandlats till en framgångsrik författare.
Den ljusskygge McCarthy höll hårt på sin image och sade sällan mer än nödvändigt till journalister. I stället lät han sina verk forma sin offentliga persona. Hans tidiga romaner utspelar sig alla i de sydöstra staterna i USA och etablerar honom som en skoningslös författare i William Faulkners fotspår, en skildrare av sydstaternas frihet, förtvivlan och förbannelse. Skådeplatserna för McCarthys berättelser rör sig sedan västerut, mot den mexikanska gränsen, för att slutligen återvända hem till New Orleans i hans sista romaner.
McCarthy var alltså en söderns författare och en förnyare av genren southern gothic, en samhällskritisk och romantisk blandning av naturalism och symbolism med sydstaterna som fond. Problemet var att McCarthys sydländskhet vid vissa tillfällen ifrågasattes av kritiker, kollegor och akademiker. Hans familj kom i själva verket från nordliga Rhode Island och flyttade till Knoxville i Tennessee först under McCarthys barndom. McCarthy riskerade att framstå som en så kallad carpetbagger, en opportunistisk nordstatare som söker lyckan i de mindre förmögna sydstaterna. Det vore en katastrof eftersom söderns verklighet utgör hela scenen som McCarthys fiktion står på.
I det här sammanhanget är det inte otänkbart att katolicismen riskerade att bli en belastning. Historikern Timothy J. Meagher menar att det fanns två stora och besläktade rädslor i sydstaterna under tiden före inbördeskriget på 1860-talet – rädslan för slavarna och rädslan för de illojala och lättmanipulerade katolska invandrarna. Det ryktades att irländare deltagit i slavupproren på slavarnas sida eller deserterat till den mexikanska armén under det mexikansk-amerikanska kriget på 1840-talet.
***
Det låg sannolikt flera korn av sanning i de illvilliga viskningarna, eftersom irländarnas villkor i sydstaterna var usla. Slaveriet höll lönerna nere inom de lågkvalificerade yrken som ansågs passande för irländarna, så att deras lott mer liknade andra utsatta grupper än den vita medelklassen. En majoritet av de irländska katolikerna övergav sin kulturella bakgrund för att få bättre villkor, de gick in i den presbyterianska kyrkan och assimilerade sig så ivrigt att de blev mer sydländska än sina baptistiska grannar. Försvinnande få stod kvar som representanter för den trippla identiteten irländare, katolik och sydstatare. Den irländska katoliken blev den äkta sydlänningens antites.
I ljuset av detta är det uppseendeväckande hur många katoliker som finns bland söderns mest betydande författare. Joel Chandler Harris konverterade på sin dödsbädd, Kate Chopin (född O’Flaherty) var katolik med irländska rötter, precis som Margaret Mitchell, John Kennedy Toole, Flannery O’Connor och Anne Rice.
Litteraturvetaren Bryan Giemza menar att sydstats-katolikerna var insider-ousiders och att det delvis förklarar deras litterära överrepresentation. De irländska katolikerna blev till slut tillräckligt assimilerade för att accepteras av samhället men var samtidigt tillräckligt främmande för att behålla en viss distans till sin omgivning. På så vis fick de en både tacksam och otacksam roll som observatörer av en vardag som andra tog för givet.
Men det är också som Flannery O’Connor hävdar i essän The Catholic Novelist in the Protestant South, att det finns en märklig ideologisk överensstämmelse mellan katolicism och söderns politiska mentalitet. ”Den katolske författaren i Södern kommer att värna Söderns bästa traditioner, för de sammanfaller med hans egna”, skriver O’Connor. Även Giemza poängterar att det finns en kompabilitet mellan katolsk kultur och sydstaternas levnadssätt – de hierarkiska familjestrukturerna, viljan till självstyre, den agrara ekonomin, tendenserna till närmast förkapitalistiska affärsmodeller och motståndet mot modernitet. Den anti-katolska södern framstår plötsligt som den mest katolska regionen i USA.
Det gick inte heller sydstaternas fiender förbi. Meagher menar att det nordliga motståndet mot sydstaterna visserligen kretsade kring slaveriet, men att slaveriet betraktades som ett symptom på en djupare röta. Den hade att göra med sydstaternas påstådda lathet, bristfälliga initiativförmåga, undermåliga utbildning, hederskultur och benägenhet till våld. Den dekadenta södern höll sig kvar i det förflutna medan de nordliga och flitiga staterna rörde sig framåt mot ett industrisamhälle som bara det fria arbetet kunde generera. I det här sammanhanget målades de irländska katolikerna ut som galjonsfigurer för söderns efterblivna mentalitet.
Så blev katoliken samtidigt den mest och minst sydländska medborgaren, både norm och undantag. Ambivalensen kring katolikerna i södern blev en öm punkt som rimligtvis fortfarande svider. Här finner vi en möjlig förklaring till McCarthys halvsanningar om sitt förflutna. Kanske riskerade katolicismen att underkänna eller komplicera hans sydländskhet.
***
Men McCarthys romaner visar hur svårt det är att ta katolicismen ur katoliken. Bortom den falska dikotomin mellan att skildra våld och att vara en kristen författare så bär McCarthys verk en tydlig katolsk prägel. Hans ökänt blodiga romaner bjuder kanske inte på katolska svar men är rika på katolska frågor, katolskt tvivel och kanske till och med katolskt hopp.
Frågan är bara vilken sorts värld som skymtar fram bakom vår. I romanen Guds barn går en traktor igenom marken för att avslöja en underjordisk grotta där mördaren Lester förvarat sina offer. De måste lyftas upp ur djupet med en lina som får kropparna att sväva upp ur mörkret in i ljuset. Är scenen ett hån mot uppståndelsen eller en ikon av uppståndelsen målad med den fallna världens grymma färger? Kanske både och. McCarthys Gud är närmast smaklöst närvarande i det groteska.
Till och med i McCarthys på ytan mest ikonoklastiska prosa, där kyrkor ligger i ruiner med lemlästade lik på altaret, är det inte Guds tystnad som råder utan Guds märkliga tal som hörs. Våldet i McCarthys romaner är fullt av mening. Våldet säger något om världen, om människan och om Gud. I No Country for Old Men försöker antagonisten Anton Chigurh befria sig från våldets betydelse genom att singla slant inför varje avrättning, utan att lyckas.
Romanerna Passageraren och Stella Maris börjar med ett mörkt mariamotiv. På juldagen hittar en jägare en ung kvinna efter hennes självmord. Hon hänger från ett träd med händerna vridna utåt som en staty, och den chockade jägaren faller ordlöst på knä inför henne. Under sitt utkast till texten har McCarthy antecknat Ora pro nobis peccatoribus. Det marianska självmordet kan ha många betydelser, men det knyter framför allt an till vad författaren William Deresiewicz kallar McCarthys världssyn – katolicism utan uppenbarelse. I Passageraren och Stella Maris återkommer skräcken för att Gud inte ens vet att människorna finns. McCarthys förtvivlade misstanke verkar vara att det gudomliga är verkligt, men att människan inte har någon del i det.
I McCarthys mest kristologiska roman Vägen nedstiger det gudomliga trots allt till människorna på ett katafatiskt, direkt sätt. En far och son vandrar söderut efter en ekologisk katastrof som slungat de fåtaliga överlevarna in i ett allas krig mot alla. Men överallt längs Vägens oöverträffat karga och deprimerande landskap är eukaristin ständigt närvarande som metafor. Till och med snön smälter som hostior på handflatan. Fadern ser ständiga tecken på Guds närvaro hos sin son under deras vandring genom den ödsliga och slocknade världen. ”Om han inte är Guds ord så har Gud aldrig talat”, tänker han. I slutet av romanen tycker sig fadern se hur sonen är ”lysande som ett tabernakel i ödsligheten”.
Till och med själva förstörelsen blir en sorts uppenbarelse. ”Kanske skulle det i förstörelsen av världen till slut bli möjligt att se hur den hade skapats”, resonerar berättaren. Citatet summerar på sätt och vis våldet i alla McCarthys berättelser. McCarthys prosa har ofta jämförts med Homeros Iliaden på grund av de barocka skildringarna av ett våld så dehumaniserande att läsaren gärna lägger ifrån sig boken. Samtidigt bär det groteska på sin egen motsats genom en paradox som bäst förklaras av filosofen Simone Weil, i hennes analys av just Iliaden.
I Iliaden, som i McCarthys romaner, är förstörelsens jämlikhet en mörk spegelbild av människans värdighet, eftersom det tanklösa våldet skapar en skarp gräns mellan vad som faktiskt är möjligt och vad som inte borde vara möjligt. Insikten om att en människa kan dödas lika enkelt som när någon plockar en blomma väcker en etisk intuition hos läsaren, en intuition som säger henne att livet måste vara värt mer än den krassa handling som avslutar det. I våldets reliefer framträder en högre verklighet som motsäger vår fallna värld. I blodbadet framkallas en negativ bild av människans själ, och en negativ bild av himmelriket.
Våldet avslöjar också att döden inte är människans värsta öde. Weil skriver att våldet har en tvåfaldig förmåga att förvandla människor till döda ting, att våldet drabbar både offret och utövaren, om än på olika sätt. I Vägen skildras samma idé rent konkret. Fadern och sonen måste skydda sig mot apokalypsens brutala mördare, men också mot att bli som mördarna som gjort överlevnaden till sitt enda mål. Vägens värld är befolkad av brottslingar som är slavar under sin hunger, kannibaler med ögon som om ”ett djur som tittar fram genom en döskalle”. De har förlorat sin mänsklighet och själva blivit ting, lika döda som sina offer. Fadern och sonen upprepar mantrat att de måste ”bära elden”, de måste bevara en godhet inom sig som gör överlevnaden värd någonting över huvud taget. Förutom att vara ansatta av fysiskt våld så är de också utsatta för lockelsen att begå samma våld mot andra. I en värld härjad av förödelse blir moralen inget bryderi för intellektuella, utan en livsnödvändighet för alla. McCarthy var väl medveten om detta. Han var djupt skeptisk till författare som inte skildrade en omedelbar kamp mellan liv och död, och gick så långt att han hävdade att både Marcel Proust och Henry James inte skrev litteratur i ordets rätta bemärkelse. För McCarthy är kriget litteraturens centrala ärende.
***
McCarthys mest hyllade roman är också den som står närmast kriget, nämligen Blodets meridian från 1985. Intrigen är tagen från Samuel Chamberlains memoar Min bekännelse och följer en namnlös yngling som ansluter sig till en brutal grupp skalpjägare i efterdyningarna av det amerikansk-mexikanska kriget på 1840-talet. Bland dessa fördömda själar finner vi romanens antagonist, domare Holden. Han propagerar för kriget som en perverterad version av Iliadens berättarröst. ”Rättvis är krigets gud, han dödar den som har dödat”, skriver Homeros. ”Kriget är Gud”, säger Holden. Han menar att kriget inte bara är rättvist utan människans högsta syfte.
För Harold Bloom utgör domare Holden romanens onda hjärta:
”Jag tror att det var Domaren som fick mig till slut. Han började ge mig mardrömmar, precis som han ger ynglingen mardrömmar. […] Jag utbrast: ’Herregud! Det här påminner mig om Thomas Pynchon när han är som bäst, eller Nathanael West.’ Det var den bästa bok jag läst sedan William Faulkners Medan jag låg och dog.”
Domare Holden lotsar skalpjägarna djupare och djupare in i den materialism som slutligen förgör dem. Han uppmuntrar deras illdåd tills de verkligen förtjänar sina grymma öden. Guds ord, säger Holden, är stenarna på marken. Han säger också att det omvända förhållandet råder, att ord är materia, att språket bara är nycklar för att få människor att göra vad som gynnar talaren. Därför är Holden själv lärd i otaliga språk, han spelar instrument, han dansar, han predikar om geologi och filosofi. Hans vänskap är övertygande och entusiasmerande, men kalkylerad och villkorad. Ingen verklig kärlek är möjlig, världen är konkurrens och erövring. Den gode samariten blir bara ett offer för andras onda handlingar. Överallt dit Holden reser försvinner barn för att nästa dag finnas döda.
Domaren finns med i Chamberlains Min bekännelse, där han beskrivs som lärd, enorm, blek och hårlös, precis som i Blodets meridian. Men McCarthys domare har ytterligare en förlaga i Gustave Flauberts Den helige Antonius frestelser, en roman som citeras flitigt i McCarthys arbetsanteckningar. Antonius gamle lärjunge Hilarion är också blek, vithårig, och enorm, men framför allt leder han Antonius till gnostikernas tempel. Gnosticismen som presenteras i Flauberts roman är identisk med domare Holdens världsåskådning.
Gnosticism är ett omtvistat begrepp, en efterhandskonstruktion som försöker ringa in en myriad olika sekter i utkanten av kristendomen under de första århundradena. Ändå finns det vissa gemensamma nämnare som vi för enkelhetens skull kan kalla gnostiska. Namnet kommer ur grekiskans gnosticon och betyder ’att ha kunskap’. Gnosticismens andliga drama är inte kampen mellan synd och nåd, utan mellan illusion och upplysning. Materien själv är en del av illusionen och är därför ond. Gud såg inte att allt var gott – faktum är att Gud inte ens skapade världen. Gud är en avlägsen, sovande Gud som slumrar bortom materien i någon form av ren andlighet medan en ond skengud härskar över den fysiska verkligheten tillsammans med sina arkonter, andliga fångvaktare som hindrar själar från att nå den högre, immateriella sfären.
Domaren Holden har inte sällan tolkats som en arkont, och därför har Blodets meridian ofta kallats för en gnostisk roman. McCarthy har ibland förståtts som en gnosticismens apostel, en krass andlig pessimist. Den läsningen rimmar illa med McCarthys övriga verk och uttalanden. I intervjun med Wall Street Journal säger McCarthy att det är bättre att vara god än smart, ett mycket anti-gnostiskt påstående. Domare Holden vittnar snarare om en mörk syn på den forntida gnosticismen och den kommande sekulära materialismen. Han är utilitarismens nakna ansikte, hans runda och kritvita skalle är modernitetens onda ägg som är på väg att kläckas till världskrigen, förintelsen, konsumismen och klimatkatastroferna. Genom att bemästra naturvetenskap, krigföring, medicin, språk, kort sagt alla vetenskapens konster, så upplöser han existensen och gör den till en drömvärld där han är ensam härskare.
”Sanningen om världen, sade [domare Holden], är att allt är möjligt. Hade man inte sett den ända sedan födseln och därigenom åderlåtit den på dess besynnerlighet skulle den framstå som den är, en trollkonst med en hatt, en febrig dröm, en trans befolkad med chimärer som varken har motsvarighet eller föregångare, ett kringresande tivoli, en mobil tältföreställning vars yttersta mål efter många uppehåll på många leriga ängar är outsägligt och obegripligt olycksbringande.”
Summan av Holdens alla lärdomar reducerar verkligheten till en konstruktion där sanningen ersätts av makt. På så sätt är domare Holden en skräckbild av både postmodernismen och Nietzsches övermänniska. Han representerar kunskapens seger över visdomen, och segern tillhör inte en stark atlet utan en blek homunculus som sprider ond bråd död omkring sig. Hans rike är inte ett hårt och tappert samhälle utan Vägens döende landskap av aska och surt regn. Det är dit alla hans lärjungar är på väg.
Men vem kan låta bli att följa honom? Domaren vinner alla strider, han undkommer alla faror. Till och med döden verkar ge vika för hans makt. Det sägs att han alltid funnits, och att han alltid kommer att finnas, att han aldrig sover och aldrig dör. Ironiskt nog tycks han överskrida naturlagarna samtidigt som han maniskt predikar en strikt scientistisk världsbild.
Rollfigurerna, läsaren och slutligen till och med berättarrösten förförs av Holden. Domare Holden slukar och förtär inte bara romanvärlden utan också själva romanen. I bokens sista kapitel verkar han bryta den fjärde väggen och födas ur boken för att leva i verkligheten, han överskrider fiktionens värld för att leva också i vår tid, i våra liv och i våra hjärtan.
***
Blodets meridian är i själva verket en bearbetning av en fråga ur McCarthys kristna föreställningsvärld – frågan om ondskans ursprung. Det är en fråga utan svar. Det verkar som att McCarthy håller med sin förebild Flannery O’Connor när hon skriver att ondska inte är ett problem som ska lösas utan ett mysterium som måste uthärdas. När obducenterna i Guds barn dissekerar seriemördaren Lesters hjärna hittar de ingenting, och när byborna spekulerar om orsaken till hans dåd finner de ingen förklaring. Ondskan i honom har ingen rot. Domaren har heller inget ursprung, bara en evig framtid. De som vill besegra honom genom att förstå honom famlar runt i samma frånvaro som utgör ondskans eget väsen.
Den enda räddningen är det radikala valet att avstå från allt som det onda begär. Det är också den enda synden som domare Holden menar är oförlåtlig – att inte delta i världens våldsamma dans, att inte delta i kriget. McCarthy ser detta som människans enda verkliga val, hennes enda nåd och det enda möjliga bruket av hennes fria vilja. McCarthy erbjuder inga kompromisser. Som i Vägen är detta valet mellan kroppens död och själens död. Möjligheten att välja själen framför världen är oändligt smal, men den finns ändå alltid där, som ett slags ohörbart sus bakom allt oljud. Den före detta prästen Tobin talar vid ett tillfälle med ynglingen om Guds röst:
”Jag har inte hört nån röst, sade [ynglingen].
När den upphör, sade Tobin, vet du att du har hört den hela livet.
Är det sant?
Ja.
Ynglingen vände på lädret i knäet. Den före detta prästen betraktade honom.
På natten, sade Tobin, när hästarna betar och kompaniet sover, vem hör dem då beta?
Ingen hör dom om dom sover.
Just det. Och om de upphör med att beta vem vaknar då?
Allihop.
Just det, sade den före detta prästen. Allihop.
Ynglingen höjde blicken. Och domaren? Talar rösten till honom?
Domaren, sade Tobin. Han svarade inte.”
***
Blodets meridian är lika mycket en moralisk roman som ett blodbad. Och Cormac McCarthy är lika mycket en katolsk författare som han är sydlänning, oavsett om han själv eller andra försöker förneka det. Den tunna men starka tråden som knyter honom till katolicismen är sydd genom alla hans verk, och hoppet om en kristen Gud överger aldrig hans berättelser, även om det låter som en naiv viskning genom krigets krutrök. I McCarthys romaner är tvivlet djupt och förtvivlan ännu djupare, men utsiktspunkten är i grund och botten religiös. När McCarthy fick frågan av Oprah Winfrey om han har ”kommit fram till något om det där med Gud”, svarade han:
”Det beror på vilken dag du frågar mig. Jag tror inte att man måste ha en tydlig uppfattning om vem eller vad Gud är för att kunna be. Du får lov att tvivla på hela saken.”
Det är lätt att tolka hans svar som avvisande och undvikande, men det är nog uppriktigt. Den som vill besegra domaren ska försaka sin kunskap och be, mot bättre vetande, rakt in i mörkret. Nåden och våldet, katolicismen och gnosticismen, Irland och Tennesse, allt ryms i McCarthys stora tvivel.
Erik Blohmé är historiker och kulturskribent.
Ur Signum nr 4/2026, s. 32–37.