Credos böcker

I Credos rymliga tornkammare finnes naturligtvis också en hylla för olika slags böcker. Vill man följa med sin tid, så måste man ju framför allt studera dess litteratur, den klaraste fotografin av det andliga nutidsläget. Bokmarknadens nyheter intressera ju också litet var, och då Credo gärna ville vara något förmer än en nyhetsförmedlare och kall resonnör, en verklig vän och andlig rådgivare för hela sin läsekrets, så vilja vi ofta tala med densamma om våra böcker – ett bestämt urval av alla de skrifter, som kunna intressera en papistisk läsekrets i detta hörn av världen. Härvid tänka vi naturligtvis först och främst på all den katolska litteratur, som utgives på något av de skandinaviska språken. Men också sådana verk av protestantiska författare, som kunna vara av särskilt intresse för oss, vill Credo uppmärksamma. Utländska böcker kunna vi tyvärr endast i undantagsfall anmäla. Vår starkt begränsade utrymme kräver ju många beklagliga inskränkningar.

Kanhända är det ett tidens tecken, att denna första artikel om Credos böcker nästan uteslutande kommer att behandla ett slags litteratur, som knappast i ordets strängaste mening kan kallas för böcker, de tunna häften, som regelbundet sändas till sina läsare i form av tidskrifter och tidningar. Ty kan ej tidningen sägas vara nutidens bok framför andra, ja, den bok, som regerar hela den modärna världen. Vad som måste intressera Credo framför allt bland hela denna mängd av dagens pressalster, är givetvis de nordiska, katolska tidskrifterna. De utgöra en självklar beståndsdel av vårt bibliotek och om dem vilja vi nu också tala.

De första böcker, som trycktes häruppe i Norden, voro som bekant utpräglat katolska till sitt innehåll. Men på grund av orsaker, som vi alltför väl känna, dröjde det länge, innan en katolsk tidskrift kunde utgivas i Skandinaviens länder. Anno Domini 1853, fyra år efter att Danmarks katoliker genom Grundloven av år 1849 erhållit full religionsfrihet, bildades i Köpenhamn den bekanta Ansgariusforeningen, som hade till uppgift att sprida katolsk litteratur i Dannebrogens till sitt innersta väsen trots all lutherdom så katolska land. Frukterna blevo snart synliga. Den 2 oktober samma år utkom första numret av ”Skandinavisk Kirketidende for katolske Kristne”, som ännu lever och frodas, år 1885 omdöpt till Nordisk Ugeblad for katholske Kristne. Det nya bladets förste redaktör var Wilhelm Karup, en litterärt anlagd ung konvertit, som sedan både redigerade Danmarks första katolska psalmbok (1857) och skrev en kyrkohistoria, som ännu har sitt stora intresse, ”Den katolske Kirke i Danmark” (1859). Mellan 1860 och 1864 var ingen mindre än den man, som nu är Danmarks vördade, mer än 86-årige biskop, utgivaren av Nordisk Ugeblad. Man måste ännu beundra den unge kaplan von Encks sällsynta energi, som sålunda kom honom att härda ut i hela fyra år som redaktör för en dansk tidning, då han ännu nätt och jämt var mäktig sitt nya fosterlands språk. Att skriva en veckotidning med tillhjälp av lexikon och rättskrivningslära måste i sanning vara en ganska kinkig uppgift. Efter denne celebre redaktör ha två katolska präster och två f. d. lutherska ”verbi divini ministri” efterträtt varandra som ledare för Nordisk Ugeblad. För att nämna de katolska prästerna först – kaplanen vid Ansgarskirken i Köpenhamn Andreas Johannsen, en ädel och nitälskande Kyrkans man, som under en lång följd av år, från 1883 till 1905, utgav Ugebladet och Pastor Franz Ronge, som nu är kyrkoherde vid den nya, ståtliga Sakramentskirken på Nörrebro.

De f. d. lutherska redaktörerna för den gamla, ärevördiga katolska tidskriften bära båda det äktdanska namnet Hansen. Den ene hette J. L. V. Hansen, övergick efter 22 års verksamhet som protestantisk andlig i Fjeldstrup i Sönderjylland och redigerade Ugebladet 1864–1883. Den andre heter Niels Christian Hansen, han är ännu alltjämt sedan år 1910 den fortfarande lika ungdomsfriska tidningens redaktör. Då denne man i mycket skänkt Nordisk Ugeblad dess nuvarande prägel, givit densamma den personliga egenart, utan vilken en tidning blott blir en själlös sammanhopning av heterogena uppsatser, vilja vi i detta sammanhang säga några ord om Niels Hansen, som själve Johannes Jörgensen i sin självbiografi ”Mit livs legende” karaktäriserar sålunda: ”Et temperament af Ild, en Vilje af Staal, et Hjærte af Guld.”

Han föddes i den gamla idylliska biskopsstaden Aalborg år 1866. Som sognepraest av den grundtvigianska riktningen verkade han 1891–1897 i Naur och Sii i norra Jylland. Sistnämnda år blev han upptagen i katolska Kyrkan, en av de mest respektingivande konversioner, som vår Kyrkas historia häruppe i Norden under nyare tid känner. Ty Niels Hansen var en av dem, som offrade allt, ett utmärkt pastorat, ett vackert hem, församlingsbor, som älskade honom som en fader, samhällsställning och tryggad ekonomi för att följa sanningens och samvetets bud. Med sin stora familj framlevde han så några år i verklig fattigdom. Först småningom kunde han arbeta sig upp ur detta betryck, och nu lever han som gymnasielärare och skriftställare i sin fridfulla villa utanför Köpenhamn. Vad denna intressanta representant för den sega och solida jylländska folktypen egentligen lever och andas för, är hans kära Ugeblad. Det tryckes nu i en upplaga på 1,500–1,600 exemplar och har blivit en kär vän också för många svenska katoliker. Det skall inte vara många nummer av Ugebladet, där man ej påträffar någon läsvärd och intressant artikel, helgonbiografier och aktuella uppsatser, påvliga encyklikor och uppbyggliga små betraktelser, nyheter från när och fjärran – allt på den bästa och renaste danska.

I sin politiska hållning är Ugebladet alldeles särskilt mönstergillt. Det har lärt sig den äktkatolska konsten att framhålla de bästa sidorna hos varje främmande nation och avhåller sig noggrannt från varje överord i de ofta nog så kinkiga utrikespolitiska frågorna.

Man läse t. ex. Niels Hansens artikel om Genforeningen med Sönderjylland i nr 29 av denna årgång – det vanskliga ämnet är behandlat med en måttfullhet och en nobless, som äro verkligt beundransvärda. Å andra sidan är Ugebladet fullkomligt självständigt danskt till hela sin läggning och har utan tvivel till stor del förtjänsten av den osminkat nationella prägel, som den unga danska nutids-katolicismen redan äger. Det händer ju lätt, att från utlandet inflyttade katoliker omedvetet jämföra våra nordiska katolska tidskrifter med dem, som de känna från sina respektive hemland och därför tycka oss ej vara nog uppmärksamma mot deras nation. Niels Hansen är ej den, som låter sig skrämma av sådant. Han har väl förstått, att en självständig, rakryggad hållning är obetingat nödvändig för varje tidning med någorlunda självaktning.

Det enda, som kan förmå Ugebladets redaktör att bryta sin orubbliga neutralitet, är skandinavismens starka makt. När det blir tal om Sverige eller Norge, kommer det alltid en särskild värme i hans tidnings lugna stämma. Den katolska utvecklingen i hela Norden ligger Nordisk Ugeblad mycket om hjärtat och Credo har i Niels Hansen en av sina uppriktigaste vänner. Skola vi väl döma honom strängt för denna brist på neutralitet? Litet var har ju samma fel. Credo har ju t. o. m. i sitt program förklarat sig ej blott vilja vara en svensk utan också en skandinavisk tidning. Bland Ugebladets övriga medarbetare märkas särskilt den spirituelle Pastor F. F. Maurer i Kjöge, den djupt ursprunglige Pastor Jakob Olrik, den livfulla Baronessan Erike Rosenörn-Lehn i Roskilde och flera andra.

Om Danmarks övriga katolska tidskrifter vilja vi endast säga några ord. Johannes Jörgensen utgav 1898–1902 en veckotidskrift, ”Katholikken”; 1903–1913 utkom den fina, litterärt lagda tidskriften ”Varden”, redigerad av cand. phil. Oscar V. Andersen. Ännu alltjämt utgives ”Katholsk Ungdom”, en förträfflig ungdomstidning, som 1916–1918 under namnet ”Ungdomsvennen” redigerades av den kände pedagogen, Pater Ludvig Günther. Slutligen märka vi också Jesu Hjerte Budbringer, som sedan 1916 utgives av jesuiterna i Aarhus. I denna, en kvartalsskrift i den uppbyggliga stilen, intresserar särskilt en liten bilaga, kallad Börnenes Budbringer, skriven med en ovanlig förståelse för sin ungdomliga läsekrets behov.

Också Norge har sin katolska tidskrift. Efter den störste av fjällandets konungar och helgon bär den namnet ”Sankt Olav”. Dess första nummer utkom den 6 april 1889 på initiativ av den nuvarande norske biskopen, den nitiska Monseigneur Fallize. I början på 90-talet hade det nya bladet en långvarig och het polemik att genomkämpa med antipapistiska zeloter. Den förste redaktören för ”Sankt Olav” var en lekman, universitetsstipendiat Waldemar Döns. Sedan ha icke mindre än 6 präster efter varandra redigerat den liksom sin namnspatron alltid lika käcka och stridbara tidningen. Bland dessa märkas särskilt kyrkoherden vid Sankt Olavs Kirke i Kristiania, den älskvärde Pastor O. Offerdahl och kyrkoherde K. Kjelstrup i Arendal, en lycklig författare på både vers och prosa. Sankt Olavs nuvarande redaktör är Pastor J. H. van der Velden. Också Kyrkoherde Riesterer i Trondhjem är en flitig medarbetare i Norges katolska blad, som till sitt innehåll, som naturligt är, ganska mycket påminner om det danska Ugebladet. Även ”Sankt Olav” är skandinaviskt lagd och synnerligen välvillig mot Credo. För närvarande räknar denna tidning omkring 800 prenumeranter.

Vad skola vi nu till sist säga om dessa Credos böcker, som vi först och främst velat fästa våra vänners uppmärksamhet på? Svaret är enkelt o. ofrånkomligt. Vi måste skaffa oss dem allesamman. Den ekonomiska risken är härvidlag ringa, då de alla finnas att tillgå för de tänkbart billigaste priser. ”Nordisk Ugeblad” kostar sålunda inte mer än 2 kr. 50 i kvartalet och ”Sankt Olav” kan man få för samma blygsamma belopp. ”Katholsk Ungdom”, som utkommer två gånger i månaden, kan man abonnera på för 3 kronor för hela året. Jesu Hjerte Budbringer är ännu billigare. Rena välgörenhetspriser, som vi lätt kunna se.

Ja, vi måste verkligen skaffa oss dem allesamman. De komplettera också Credo på det lyckligaste sätt. Vi ha alla gott av att få en liten katolsk bok mer än en gång i månaden. Då ha vi strax Ugebladet och Sankt Olav. På närmaste postkontor kunna vi prenumerera. Credo kan med sitt starkt begränsade utrymme omöjligen skriva artiklar enkom för vår ungdom. I ”Katholsk Ungdom” finner den en utmärkt ersättning. Äldre personer finna tröst och uppbyggelse i Jesu Hierte Budbringer, barnen få vad de önska genom Börnenes Budbringer. Ja, våra nordiska katolska tidningar kunde redan tillsammans bilda en papistisk Familjjournal, där alla åldrar bliva lämpligen tillgodosedda. Må nu ingen komma och säga, att han ej förstår danska eller norska. Det är bara dumma undanflykter. Varje normalt begåvad svensk läser ju med obetydlig övning båda dessa språk utan minsta svårighet. Därför intaga ju t. o. m. tidningar för arbetareungdom och folkskolebarn här i landet utan vidare vid tillfälle bidrag på både norska och danska.

Till allra sist en liten påminnelse, medan vi ännu äro i predikotagen. Våra nordiska katolska tidskrifter skola vi också på alla sätt uppmuntra, prenumerera, skaffa abonnenter, köpa lösnummer till våra fränder och vänner, annonsera, berömma dem efter bästa förmåga, sända in lämpliga bidrag. Vår Kyrkas framgång och utveckling här i Norden sammanhänger ju på det intimaste med den katolska pressens framgång och utveckling i våra bygder. Därför skulle vi också behandla dessa betydelsefulla små Credos böcker med en viss pietet, inte låta numren ligga och skräpa på hyllor, bord och fönsterkarmar, utan samla ihop dem ordentligt på en bestämd plats för att så vid årets slut kunna inbinda dem i starka band, som få en hedersplats på bokhyllan. Ty de äro ej endast skrivna för stunden utan också för framtiden.

Ja, Nordens katolska tidningar borde bliva en hjärtesak för alla Nordens katoliker. Och det är framförallt i handling, som man skall visa sitt intresse för en god sak.