Credos böcker

Av B. D. Assarsson

Bland de katolska arbeten som under de senare åren utgivits i Norden intager Peter Schindlers Liturgi en plats för sig (Liturgi. En Haandbog av Peter Schindler. J. H. Schultz Forlag. København. Hefte 1–7. 1928–1930). Dess värde framgår icke minst därav, att det är en så diskutabel bok. Utstyrseln är i all sin enkelhet furstlig. Birgitte West har överträffat sig själv i denna festliga omslagsteckning, som man aldrig tröttnar att betrakta. Också innehållet stämmer till glädje. Är det icke just detta vi behöva: uppslagsböcker, sammelverk, som lämna katolska översikter och utsikter? Tillfällighetsöversättningar och små broschyrer ha vi tillräckligt. Ett värdefullt tillskott till vår nordiska katolska litteratur var på sin tid Rauschens Lærebog i den katholske Religion I–V. Men detta arbete var till största delen en översättning från tyskan. Schindlers bok är vuxen fram ur nordisk mark. Den är också mera fyllig och frisk än den rauschenska läroboken. Man märker snart att författaren är en bestämd, temperamentsfull herre, som har rätt i allt och är van att tala till entusiastiska anhängare. Men detta är ingalunda något fel hos boken. Från början till slut har den en levande, personlig prägel. Här finna vi icke en torr systematikers uppradande av kunskapsstoff, utan vi höra en lärare tala med sådan värme och kraft, att vi nästan ibland tycka oss höra stämmans skiftande tonfall. Ett speciellt liv får denna framställning därav att författaren är partiman. Man märker snart, att han är en ivrig (men icke fanatisk) anhängare av den nutida s.k. liturgiska rörelsen inom katolska Kyrkan med dess allvarliga smak och konstideal. Särskilt framgår detta av hans upprepade förkastelsedomar över barocken. Också den som icke delar alla hans åsikter fängslas av den glans och färg, som denna polemiska inställning kastar över hans ord. På sina ställen kan han närma sig gränsen till det deklamatoriska. Även händer det, att han icke förstått begränsningens skönhet utan låter sin framställning breda ut sig utanför all rimlighets gränser. Sålunda uppräknar denna liturgi icke mindre än nittionio olika förslag till inskriptioner på våra katolska gravstenar.

Mycket beaktansvärd är bokens behandling av de orientaliska riterna. Detta område är i allmänhet också för bildade katoliker fullständigt obekant. Tyvärr är det icke många av oss som riktigt betänka, att kyrkofädernas kyrka var ett grekiskt-latinskt samfund, att de orientaliska kyrkobruken och kyrkostadgarna på alla punkter där de ej präglas av söndringens ande, ha den heliga stolens fulla godkännande och att den byzantinska skismen följaktligen är en abnormitet, ett sår i det kristna hjärtat, som aldrig kan upphöra att svida, så länge söndringen varar. Med iver arbetar man nu på det stygga sårets läkande. Ett första steg är naturligtvis ett upplysningsarbete, som lär oss latinska katoliker förstå vad Leo XIII kallade »orientalernas värdighet», som lär oss känna deras uråldriga gudstjänstbruk och kyrkliga sedvänjor, så att de mer och mer märka, att vi av hjärtat skatta och älska dem som bröder i Kristus, att vi å vår sida icke hysa minsta agg eller groll utan blott längta att åter förenas med dem i den Kyrka som väl är byggd på Petrus, men som varken är grekisk eller latinsk eller slavisk utan katolsk. I denna riktning vill också Schindlers bok arbeta. Han döljer ingalunda sin kärlek till den kristna Orienten. Vad han skriver om den lutherska liturgin är kanske en aning för skarpt men i huvudsak sant.

Man måste nu endast önska, att denna bok måtte vinna den uppskattning och spridning, som den så väl förtjänar. Här ha blott kunnat framställas några få av de reflektioner, som dess läsning väckt. En recension kan endast giva en svag ide om dess rika innehåll.

Ansgariusjubileet har framlockat en hel liten flora av nya Ansgariusböcker. Det nya Ansgariusförlaget i Stockholm har utgivit ett häfte: Norden och Ansgar av Sune Lindqvist. Denna bok är den första i en planerad serie om S:t Ansgarius hans värld och verk. Den tycks huvudsakligen vilja framställa vår apostels »värld», nordisk kultur och politik vid 800-talets början. Med stöd av en omfattande fackkunskap framhåller författaren åtskilliga hittills förbisedda fakta, som ha sammanhang med Ansgariusminnet. Särskilt värdefulla är författarens framhållande av de världspolitiska händelsernas återverkningar på missionens historia samt hans påpekande av det livliga kulturutbytet mellan Norden och det övriga Europa under föransgarisk tid. Man kunde kanske ha önskat, att denna intressanta bok varit litet mera populärt skriven.

En av de mest glädjande frukterna av hela detta på händelser rika Ansgariusjubileum är den biografi av Nordens apostel på franska språket, som nyligen utgivits från Museum Lessianum i Louvain. Författaren är den celebre kyrkohistorikern É. de Moreau, som formulerat dess titel sålunda: Saint Anschaire. Missionnaire en Scandiavie an IX siècle. Man får innerligt hoppas, att denna utmärkta levnadsteckning äntligen skall göra den helige Ansgarius bekant i hans hemland. Den skildrar icke blott vår apostels värld och verk utan ger också hans karakteristisk som de outtröttlige arbetaren i Herrens vingård, som alltid är villig att taga på sig den tyngsta arbetsbördan och sedan få den minsta biten av äran för det gjorda. Av allt att döma hör Nordens apostel till de få historiens stormän, som man kan studera på närmsta håll utan fruktan att bliva desillusionerad. Ju längre man betraktar honom, desto större blir han. En helt annan fråga är hans missionsarbetes betydelse. Helt nyligen har domprosten Brilioth i Lund i ett föredrag betonat de angelsachsiska missionärernas betydelse för kristendomens genombrott i Sverige och framhållit, att detta av den allmänna meningen i landet alltför mycket underskattats. För den svenska kyrkohistoriska forskningen skulle det vara en betydelsefull uppgift att så vitt detta är möjligt söka utreda, om den av sankt Ansgar grundade församlingen i Birka varit verksam för landets kristnande i övrigt och om den fortlevat ända fram till den tid, då det stora omvändelseverket började på allvar i Sverige. Hur än svaren på dessa viktiga frågor utfalla, står Nordens apostel lika stor för oss i sitt apostoliska mod och sin osjälviska iver. Professor de Moreaus intressanta och vackert illustrerade bok kan också erhållas från Credos redaktion. Priset är kr. 4: 50 för inbundet exemplar.

Till en långt senare kyrkohistorisk period föras vi av Ludvig von Pastor. Geschichte der Päpste. Band XIV. 1. Herders Verlag 1929. Vi befinna oss nu i den furstliga absolutismens glanstid (1644–1700), Ludvig XIV:s pompösa period. Den nordiske läsaren fängslas särskilt av drottning Kristinas bild. Ett tänkespråk av henne står som motto för hela boken, hennes religiösa utveckling beskrives utförligt (sid. 328–356), ännu i de sista kapitlen återfinna vi henne ivrigt verksam vid påvevalen. Helhetsintrycket av Pastors skildring blir ungefär detsamma som det man får vid läsning av moderna svenska historiker. Påvarnas historiegraf är lyckligtvis icke någon panegyriker. Han framhåller även de mindre tilltalande sidorna också hos Kyrkans högsta ämbetsinnehavare och skuggsidorna i tidens kyrkliga liv.

Utomordentligt fängslande är skildringen av den jansenistiska irrlärans härjningar, också den författad med rättvisa och moderation. Här får man t. ex. veta, att jesuitmoralens populäre vedersakare, den i profanvetenskaperna så store Pascal, endast kände ett litet utdrag av jesuiternas omfattande moralteologiska arbeten. Och med detta utdrag, Escobars handbok, hade han endast sysselsatt sig ett par dagar! Med förstämning märker man vilken roll den inomkyrkliga avundsjukan spelat vid jansenismens utbredning särskilt i Nederländerna, där åtskilliga kyrkliga dignitärer understödde jansenismen till stor del på grund av ovilja mot jesuiterna, vars enda brott bestod i deras utmärkta arbete för den katolska Kyrkans intressen.

Det är med största förvåning som den nutida katolska läsaren här tager del av det dramatiskt livliga försvar, som framträdande kyrkomän i det sista i själva Rom lämna jansenismen. Bland konsultorerna i den kongregation som skall uttala sig om de bekanta fem satserna i Jansenius’ bok finna vi den bekante historikern Lucas Wadding, två högtstående dominikaner och själve augustinergeneralen som som ivriga försvarare av meningar som strax därefter av påven själv brännmärkas som heretiska!

Pastor är värd hederstiteln påvarnas historiker. Han ser händelseförloppet ur påvarnas egen synpunkt, som alltid sätter Kyrkans intressen i främsta rummet. Sällan eller aldrig märker man författarens tyska börd i denna framställning, som dock även berör många politiska händelser i Ludvig XIV:s första glanstid.

En självbiografi från allra sista tiden som väckt stor uppmärksamhet är Willibrord Verkade. Die Unruhe zu Gott. Herders Verlag. Freiburg im Breisgau. Vi få här följa en underlig levnadssaga. En ung holländsk konstnär av mennonitisk trosbekännelse slutar som benediktinermunk i Beuron. Hans konversionshistoria tyckes icke omfatta många tankestrider. Man blir slagen av kontrastverkan, om man jämför denna älskvärda bok med Johannes Jörgensens tanketunga Mit Livs Legende. Intressanta äro närbilderna från symbolisternas Paris. Här berättas också om Mogens Ballin, som tycks ha utövat ett starkt inflytande på sina vänner, ett inflytande som ännu visar sig länge efter hans död. Genom hans bemedling utställer Verkade år 1894 i Köpenhamn. I Rom sammanträffar han med den store Henrik Pontoppidan, »som vid denna tid mycket intresserar sig för katolicismen». Han blir också god vän med Juhanni Aho, som gärna hör talas om den helige Franciskus av Assisi och »i timtals satt och läste Fädernas Liv i Öknen». Förträffligt angives skälen, varför symbolismen förmådde åstadkomma så litet gentemot den materialism, som den ville förtränga.

Från Herders Verlag har i år utgivits Die Geschichte des kleinen Guido von Jon Svensson. Vår landsflyktige isländske författare tecknar här bilden av den nu så mycket omtalade franske gossen Guy de Fontgalland som avled år 1925 vid tolv års ålder, men under detta korta liv hann så långt på fullkomlighetens väg, att han efter sin död av många betraktas som ett helgon. Det vackraste kapitlet är kanske skildringen av Jon Svenssons sammanträffande med den ovanlige gossen i Paris år 1924. Det är skrivet med en betagande kraft i all sin höga enkelhet och skenbart vardagliga ton.

Sankt Olavs Forbund i Oslo har utgivit en liten Sangbok for Helg og Heim. Sankt Olavs Forbunds Forlag, Oslo 1929. Urvalet har verkställts av Credos norske redaktör Monsignore Kjelstrup. Man förstår att hans uppgift icke varit lätt, då man hör att hela samlingen endast rymmer 50 nummer, såväl psalmer som fosterländska och blandade sånger. Med stort intresse tager man del av den katolska lyrik, som nu åter börjat spira i Nordens länder. Flera av dessa sånger äro skrivna av monsignore Kjelstrup själv, men också av Lars Eskeland och A. Høgh finnas värdefulla bidrag.

Professor Linderholms nya »religiösa reformförbund» har nu utsänt första häftet av sin förut bebådade tidskrift Religion och Kultur – Hugo Gebers Förlag, Stockholm 1930. I själva namnvalet tycker man sig märka den ytterligare förtunning av kristet trosinnehåll, som på sista tiden skett inom den svenska protestantiska teologien. Nu heter det ej längre »kristendomen och vår tid». Nu har det endast blivit till »religion och kultur». Professor Linderholms religion är ren och klar unitarism. Han skiljer sig emellertid på ett sympatiskt sätt från sina statskyrkliga kolleger genom sin ärlighet och öppenhet. Han säger rent ut vad han tror och icke tror och söker aldrig driva falskmynteri med ord och begrepp. Säkert kommer han att sätta djupa spår efter sig i den svenska kyrkliga utvecklingen. Bidragen i tidningens första häfte äro av olika värde, men listan på medarbetare verkar ganska imponerande. Måtte denna tidskrift framtvinga större klarhet i de statskyrkliga ledarnas förkunnelse och tydligen visa de verkligt sannings- och frälsningshungrande att denna teologiska riktning bjuder stenar i stället för bröd. Sålunda kunde Emanuel Linderholm och hans reformförbund bliva förelöpare till den enda verkliga reformationen av kristenheten – den katolska.