Av I. von Gombos
Från en madjarisk vän, som själv ivrigt deltager i återuppbyggandet av det kristna Ungern, ha vi fått mottaga följande lilla brev, som torde ha sitt intresse också för nordiska katoliker. Men även utomstående, som vilja lära sig att tyda tidens tecken, kunde detta dokument giva något att tänka på.
Budapest den 1 september 1920.
Det är från den helige Stefans stad, som jag skriver till Credo. Hans monumentala ryttarstaty framför Mattiaskyrkan står på en höjd, som behärskar hela Budapest. Ja, nu vilja vi åter, att han skall härska över alla madjarer, att Ungern åter må varda ett katolskt, ett heligt land. Men för oss ungerska kristna är det som en dröm, att vi nu kunna tala om ett kristet Ungern. Det är ju inte mer än ett år sedan den fräckaste hedendom under nära fem månader var allenarådande hos oss. Vilka tider! Endast den, som själv upplevat dem, kan göra sig en föreställning om deras fasor. Dagligen gick man och väntade att när som helst kunna bli förpassad till ”gajdezs” (= helvetet: bolsjevikernas uttryck för att röja en motståndare ur vägen) liksom det hänt så mången annan ”burzsug” (=borgerlig, ett skällsord). Endast två och två fingo gå tillsammans på gatorna, kom man i större sällskap, kunde förste bäste ”elvtárs” (= kamrat, andra titlar strängt förbjudna) skjuta ned en på stället. Ja, man kunde verkligen tro sig ha flyttats tillbaka till Neros dagar. I de rödas barbariska fängelser försmäktade otaliga kristna, bland dem den unge, kraftfulle biskopen av Szombathely, greve Mikes de Zabola. I parlamentshusets källarevåning fanns en ohygglig tortyrkammare; framför dess fönster hade man ställt upp en hel rad automobiler, som under en viss tid på dagen oupphörligen signalerade och förde väsen för att man inte på gatan skulle höra de pinades jämmer. Några av mina vänner ledo till och med martyrdöden. På Oktogonplatsen i Budapest hade bolsjevikerna en gång förberett ett extra folknöje. 160 unga kristna studenter skulle där upphängas i var sin lyktstolpe på slaget 5 e. m. Först i sista minuten förhindrades denna massavrättning av oskyldiga. Pöbeln spottade på det heliga Sakramentet under uppståndelseprocessionen och fann ett särskilt nöje att skjuta in i kyrkorna. Präster och munkar måste utstå alla möjliga plågor och förödmjukelser. Särskilt i våra skolor rasade fienden. Barnen fingo överallt lära sig, att de inte alls hade några plikter mot sina föräldrar. I stället för kristendom undervisade man dem nu i ”biologi” och använde sig därvid av sådant ”åskådningsmaterial”, att det ofta hände, att känsliga elever föllo i vanmakt mitt under lektionerna. Den kongregation, som jag tillhör, fick av bolsjevikledaren Doktor Hamburger, ”Földmivelesi nepbiztos” (folkkommissarie för jordbruksärenden), en liten egendom ute på landet, som vi måste sköta för det allmännas räkning. Ingen tilläts gå sysslolös. I Alczuth arbetade ärkehertig Josefs familj som timmerhuggare.
Ja, det var fruktansvärda tider. För sent måste vi nu erfara, att detta allt blott var straffet för våra synder. Före kriget voro vi glada och lyckliga, i vårt övermod gingo vi då så långt i radikalism, att kristendomen långsamt trängdes tillbaka i Ungern, och vi först då fingo ögonen öppnade för detta, då den verkliga kristenförföljelsen utbrutit ibland oss. Vår förblindelse var så stor, att t. o. m. en katolsk präst, doktor Johann Hock, efter den första revolutionen, oktober 1918, var med om att borttaga religionsundervisningen i skolorna, och inte ens ville lyssna till biskop Ottokar Prohaszkas råd att åtminstone bibehålla kristendomen som valfritt skolämne. Strax därefter kom det röda skräckväldet sam en frukt av all denna lojhet och slapphet.
När man tänker på allt detta, förstår man lätt hur svårt det är för vår nuvarande kristna regering att göra ett slut på all anarki och åter föra folket tillbaka till Gud och hans rike. Ty alla äro vi eniga om, att vårt olyckliga fosterland aldrig kan räddas, om icke vi kristna hand i hand kämpa för att åter erövra Ungern för den helige Stefan. De kristna kvinnorna ha med den största uppoffring och den största energi hjälpt till vid detta vårt nyaste fälttåg. De utgöra för att använda vår riksföreståndare von Horthys ord: ”en andra, väldisciplinerad här,” som består av flera tusentals kvinnor under missionssyster Margit von Schlachtas ledning. Förövrigt har vårt s. k. ”sociala missionssällskap”, som är grundat av sin nuvarande generalföreståndarinna Fru Edith von Farkas, i hela landets, men särskilt i huvudstadens kristna aktion spelat en viktig roll. Det var också den stora föreningen för kristna kvinnor, som vid de sista valen skänkte segern åt de kristna partierna.
Det vore för mycket sagt, om man ville påstå, att numera allt är i bästa ordning i det åter kristna Ungern. Det förhindrar framförallt den icke-kristna minoriteten här i landet. Vår ekonomiska ställning är ju förtvivlad. Vi ha genom kriget förlorat våra stora skogar, våra salt- och kolgruvor. Naturligtvis sakna vi därför nu både ved och salt och kol. Vi kunna ingenting exportera och våra mynt ha intet värde. Vem har nu skulden till allt detta? Naturligtvis beskylles den klerikala regeringen därför, som av oppositionen baktalas, beljuges och chikaneras både här hemma och i utlandet. Ja, svårigheterna äro både stora och många.
Men vi vilja arbeta, hoppas och icke misströsta. Våra kyrkor, som förr småningom tömdes på folk, bliva nu alltmera fullsatta. Öppet och frimodigt bekänner man sig till den kristna tron. Snart vänta vi en påvlig legat hit till Budapest – vårt första sändebud från utlandet alltsedan år 1526 – och snart skall också en katolsk konung träda i spetsen för det stora och svåra återuppbyggandet av det kristna Ungern. Med ropet: ”Pro Christo” ha våra främsta män lidit martyrdöden. För Kristus vilja även vi kristna madjarer arbeta. Också ni, våra vänner i fjärran Nord, måste med edra fromma böner hjälpa oss vid detta svåra verk.
Eder in Xo I. von Gombos
I sammanhang med detta intressanta och innehållsrika brev kunde det vara lämpligt att påminna om den kollekt för de nödlidande ungerska barnen som enligt vår Högvördigaste Biskops anordning upptages i alla Sveriges katolska kyrkor på allhelgonasöndagen, den 7 november. Vi visa bäst vår sympati för det kämpande kristna Ungern genom att då lägga en stor och vacker slant i håven. Men också de minsta penningoffer kunna vara till stor nytta. För 1 (en) svensk krona får man nu 60 ungerska.