Credos post

Av Ignatius

Lund, september 1921.
En i modernisternas djupsinnigheter föga bevandrad lekman anhåller härmed få sända Eder en liten ögonblicksbild från ett lutherskt prästmöte i denna de gamla katolska minnenas stad.

Teol. Dr. Arvid Gierow, folkskoleinspektör och regementspastor i Hälsingborg skall tala om ”den romerska faran” inför vördiga andans män från Skåne och Blekinge. Jag går dit i den glada förhoppningen att få se något i stil med Luther – obändig germansk kraft och korpulent hänsynslöshet. Vad är då detta? En välfriserad, elegant föredragshållare med koketta bugningar för ”herr doktorn och biskopen” och en ovanlig förmåga att infläta lagom insockrade artigheter. Nästan alla teologie professorerna i Lund få sina välsmakande komplimanger, t. o. m. en tidningsartikel av en liten docent mottager en släng av sleven.

Så kommer småningom ”den romerska faran”, och den framkallar ingen missräkning, föredraget är nämligen lika fullt av oriktigheter och vanföreställningar, som vanligt, då goda lutheraner tala om Rom och allt vad därtill hör.

Först en framställning av katolicismens framgång de sista årtiondena – ingenting nytt – det hela verkar blott ytlig kompilation av populärvetenskapliga uppsatser – i talrika detaljer märker man tydlig obekantskap med ämnet.

Så följer ett enkelt referat av en bok, skriven av en tysk herre med ett franskt namn, Bousset eller något liknande hette han visst. Han bevisar – liksom hundra tyskar gjort förut, att Luther på alla punkter återgått till de ursprungliga kristna läror som romerska Kyrkan förvanskat. ”Vi har sagt det saa tidt og du ved det saa godt!” Blott en svårighet kvarstår:

När har denna förvanskning inträtt? Att den fanns där redan på de apostoliska fädernas tid, är ju ofrånkomligt. De voro goda katoliker. Men även apostlarna voro nog illa angripna av katolska baciller. Mest ”vetenskapliga” anses de modernister vara, som antyda – ty man får ju inte oroa det troende folket! – att Jesus själv var ”tidsbetonad” (eller vad det heter) och lutade åt hedendom eller med andra ord katolicism. Men Luther och hans modernister – de veta som bekant hur meningen var ”från början”.

Men lyss! Här får man höra hochintressanta detaljer. Jag försöker stenografera: ”De katolska helgonen ha sprängt monotheismen”.

Professor Lehman nere i salen tar sig om skägget, ty han vet, att detta är just vad muhammedanerna bruka säga om Kristus! Men hör blott vidare: processioner äro alltså ”ren hedendom”. T. o. m. de lugna Skåneprästerna synas nu märkbart oroade med tanke på de hävdvunna begravningsprocessionerna.

Jag sammanfattar mina intryck. Det förefaller mig som om katolicismen är farligare för svenska statskyrkan än dr. Gierow för katolicismen. Själv tycks han t. o. m. ha en känsla av sitt misslyckande, ty nu slutar han med att be ”herr doktorn och biskopen” om tillåtelse att unisont få sjunga: ”Vår Gud är oss en väldig borg.”

Så underligt att höra denna protestantismens kampsång, med dess allmänt kristna, på en av Davids psalmer byggda innehåll och dess från den katolska tiden hämtade melodi.

På samma gång kan jag inte låta bli att lägga märke till några av föredragshållarens närmaste meningsfränder – modernistiska herdar i Lunds stift. Hör doktor Lundborg, han som till slutord i sin bekanta prästmötesavhandling hade bekännelsen: ”Kristus är icke Gud”, – nu sjunger han högt och klart: ”Jesus Krist det är. Han är den Herren Gud o. s. v.” Och doktor Hallgren, han som anmäldes för domkapitlet och där vidhöll sitt förnekande av djävulens existens. Är han ej nu med bland dem som sjunga om hur ”Mörkrens furste stiger ned, hotande och vred, Han rustar sig förvisst med våld och argan list.”?!

Jag tager mig för huvudet och går undrande ut ur föredragssalen, Allmänna Läroverkets aula, ned för trapporna och ut på gatan. Så slutade alltså ”den romerska faran” för den gången! Vilket härmed meddelas Credo till tröst och lugnande av Eder skånske vän
Ignatius.