Credos post

Av J. F. Grausem

Enghien den 5 maj 1921.

Dessa rader, som jag nu skriver till Credos läsare, skola icke föreställa en metodisk framställning av det katolska livet i våra dagars Frankrike, de äro blott en kort sammanfattning av ämnet.

Ofta och mycket blir både talat och skrivit om Frankrikes religiösa renässans. Säkert vore det en stor villfarelse, om man därför trodde, att vi numera icke alls ha någon känning av följderna efter så många både öppna och hemliga förföljelser från fientligt håll, att vår Kyrka nu genomlever en gyllene tidsålder i Frankrike och alldeles ostörd kan utveckla hela sin verksamhetslust. Nej, också i dag har Kyrkan en hård kamp att genomkämpa om de odödliga själarna här i landet. Alltjämt fortsätter statsskolorna att i tusenden av barnahjärtan utströ indifferentismens och otrons ogräs. Alltjämt strävar det gudlösa frimureriet med alla medel att förverkliga Voltaires ord: Ecraze l’infâme! (Krossa den skändliga, nämligen Kyrkan). Och den som i utlandet endast bedömer Frankrike efter produkterna av en viss exportlitteratur eller efter de antiklerikala gruppernas högröstade manifestationer och därvid till på köpet glömmer, att man just av ett angrepps häftighet kan sluta sig till den angripnes livsduglighet och kraft, kunde lätt vara frestad att betrakta ”det katolska Frankrike” som något dött och begravet.

I alla fall äro vi franska katoliker glada och förhoppningsfulla. Och den som å ena sidan icke glömmer, att Kristus själv har förutsagt att hans Kyrka skulle vandra en korsets väg genom allehanda strider och mödor, å andra sidan känner det katolska Frankrike, han skall också förstå och dela vår optimism. Och sannerligen är detta förtroende berättigat. Ty tron är icke död i Frankrike trots ett långvarigt metodiskt avkristningsarbete. Välunderrättade utlänningar ha ofta märkt, hur starkt ännu katolicismen i vårt land genomtränger både det sociala, det moraliska och det intellektuella livet. Under kriget var det ju också ett ständigt föremål för de engelska och amerikanska soldaternas häpnad, att i stället för ett religionslöst Frankrike finna ett katolskt. I många, många hjärtan lever den genom så många sekler nedärvda katolska tron omedvetet kvar, täckt av fördomar och okunnighet, och just uppvaknandet till detta folkmedvetande har de sista åren återfört flera ädla andar till fädernas katolska tro. En av de ädlaste bland dessa var väl Ernest Psichari, en dotterson till Ernest Renan, som år 1913 återvände till Kyrkans tro och under de första krigsveckorna stupade i Belgien. Redan år 1910, då han ännu var kolonialofficer i Afrika, blev det klart för honom, att Frankrikes själ är alltigenom kristen. Två år senare, strax före sin omvändelse, skrev han till den bekante katolske filosofen Jaques Maritain: ”Varje försök att undantränga den katolska tron är en ren galenskap, ty om vi vilja det eller ej, förbliva vi dock innerst inne kristna, vidare är det ett rent nidingsdåd, emedan allt vackert och upphöjt, som vi äga i våra hjärtan, kommit dit genom katolicismen. Man kan inte utan vidare sudda ut 20 århundradens historia.” Och han tillade: ”Trots allt detta äger jag icke själv tron. Jag är snarare, om man tillåter ett så besynnerligt uttryck, en katolik utan tro.” Ja, dylika ”katoliker utan tro” d.v.s. själva omedvetna om sin latenta tro, det äro så många katoliker, som till det yttre inte alls ha något med Kyrkan att göra. Detta förklarar också ett uppseendeväckande faktum, som under kriget framträdde i armén: till och med hos de forna inbitna kyrkofienderna förvandlades snabbt det gamla hatet mot allt vad religion och präster heter till aktning och förtroende, så snart de kommit i beröring med sina katolska kamrater särskilt med prästsoldaterna och fältprästerna. Enligt de senares enstämmiga vittnesbörd var det sällan som någon döende soldat visade från sig dödssakramenten.

Även motståndarna erkänna nu öppet vår Kyrkas livskraft och framsteg i Frankrike. Så skrev – ett exempel bland många andra – en protestantisk pastor i ”Le Christianisme du 20 siècle” (12. IV. 1919): ”Den romersk-katolska Kyrkan har begagnat sig av omständigheterna. Hon arbetar ivrigt på alla håll och kanter … Och vi protestanter? Ja, man måste ha mod för att erkänna det … Frankrike är snart helt ur våra händer.” Alla ha likväl icke mod att så lätt finna sig i det oundvikliga. Särskilt då man diskuterar återupprättandet av de diplomatiska förbindelserna med Vatikanen upphävdes i den antiklerikala pressen och till och med i deputeradekammaren häftiga alarmrop. ”Klerikalismen”, så klagade man, ”kommer snart att fördärva allt vad vi vunnit genom revolutionen och störta hela republiken i fördärvet. Men det värsta är, att regeringen själv hjälper till med allt detta och sålunda kastar sig i armarna på klerikalismen!”

Nej, ”klerikal” är den nuvarande franska regeringen i alla fall icke. Förövrigt veta dessa skrikhalsar mer än väl, att de just i regeringskretsarna ännu ha både många och starka bundsförvanter t.o.m. proportionsvis flera än ute bland det franska folket självt. Ty regeringen är visst icke som man skulle förmoda en trogen avbild av folket, ja, den har under dessa sista 30 år heller aldrig varit det. Allraminst ha de olika regeringarnas antiklerikalism haft någon egentlig resonans i folkviljan. Hur denna trots allt fått vara så verksam, beror av flera orsaker, som vi icke här närmare kunna gå in på. Men på sista tiden har verkligen mycket förändrats till det bättre till och med i regeringens hållning, och de gamla kyrkoförföljarnas ångest och raseri äro icke alldeles ogrundade. Genom de sista valen (november 1919) ha över 400 deputerade gjort sitt inträde i kammaren d.v.s. 2/3 av hela antalet medlemmar, som på sitt program ha den fullständiga religiösa borgfreden och av dessa är åtminstone hälften övertygade katoliker, som troget uppfylla sina religiösa plikter. Vem hade väl före kriget hållit det för möjligt, att på själva regeringens förslag kammaren så snart skulle sysselsätta sig med återupptagandet av de diplomatiska förbindelserna med Vatikanen och att detta beslöts med en överväldigande majoritet? Vem hade bara för ett par år sedan trott, att den heliga Jeanne d’Arcs fest officiellt skulle bliva utvald till en nationell högtidsdag? Vid nästan alla patriotiska fester efter kriget var prästerskapet officiellt representerat, liksom också representanter för regeringen officiellt brukat inbjudas till alla nationellt-kyrkliga festligheter. Sålunda voro t.ex. 7 ministrar närvarande vid det högtidliga Te Deum i Notre-Dame i Paris på Franska Republikens femtioårsdag i fjol.

Visst får man icke överdriva betydelsen av dylika demonstrationer – vi kunde lätt uppräkna en mängd andra – men de bevisa dock, att den officiella antiklerikalismen nu är omodärn. Och att den icke heller i framtiden får lov att återuppdyka, det har den 20 januari detta år en icke-katolsk deputerad under kammarens livliga bifall ytterst energiskt påyrkat. I ett tal till den nye ministerpresidenten Briand, vars politiska förflutna icke verkade så värst förtroendeingivande på katolikerna, sade riksdagsmannen Forgeot, att den katolska Kyrkan var den bästa bundsförvanten mot den hotande bolsjevismen, hon som nu i snart 2000 år överallt hade värnat familjen, samhällsordningen och egendomsrätten. Och därför måste nu äntligen en frisk vind sopa bort alla de rester av en föråldrad, av frimureriet knäsatt antiklerikalism, som ännu skräpa i många ämbetsverk.

Om vi nu vill skildra de positiva manifestationerna av det katolska livet och den religiösa förnyelsen, så skulle vi behöva tjocka böcker för detta ändamål. Blott några detaljer vill jag här anföra. De torde dock vara tillräckligt belysande för att visa den franska katolicismens alltjämt växande livskraft och även visa på huvudorsaken till den pågående religiösa framryckningen, ty denna finner man blott i den inre kraft, som har bevarat Frankrikes katolska Kyrka även i de svåraste tider.

Det religiösa livets historia Frankrike är framför allt en härlig äreskrift för det franska katolska prästerskapet. Renans redan citerade dotterson Ernest Psichari skrev kort efter sin omvändelse: ”Jag måste förkunna det, om Gud blott giver mig kraft därtill, att vårt prästerskap är beundransvärt, genomsyrat av de manligaste kristna dygder, att det kanske just nu är mera storslaget än någonsin förr.” Den som känner det franska prästerskapets levnadsomständigheter, kan icke finna den unge konvertitens hänförelse överdriven. Då staten år 1905 berövade Kyrkan alla hennes ägodelar, förlorade på en gång prästerskapet sina gamla inkomster, t.o.m. prästgårdarna, biskopspalatsen och seminariebyggnaderna blevo tagna. Men enhälligt fogade de sig i dessa hårda villkor hellre än att underkasta sig en ordning, som hade varit förnedrande och förlamande för Kyrkan. Nu är prästerskapet helt och hållet avlönat av församlingarna. I många biskopsstift måste prästerna således leva av 5 till 6 francs om dagen, och detta under den nu härskande dyrtiden, då t.o.m. en olärd arbetare med lätthet förtjänar 30 francs om dagen!

Dessa sorgliga förhållanden bidraga givetvis mycket till den stora prästbristen, som ännu mera försvårar våra prästers liv. Vem kan väl förundra sig över, att t.o.m. kristna föräldrar icke alltid ha så mycken heroism, att de vilja prisgiva sin son åt en sådan fattigdom? Nu har till på köpet kriget kommit och skjutit nya luckor i de redan glesnade leden: 3276 medlemmar av Frankrikes klerus ligga nu på slagfältet. I följd härav tyngas de kvarlevande av ett nästan övermänskligt arbete.

Trots dessa svårigheter ha på sista tiden vokationerna till prästämbetet åter börjat tilltaga, utan tvivel ett upphöjt bevis på kristligt offersinne. Bland de nya prästkandidaterna finnas också åtskilliga män, som redan innehade en löftesrik samhällsställning. Sålunda funnos t.ex. strax efter kriget i det berömda Pariserseminariet Saint Sulpice 5 ingenjörer, 2 läkare, 8 juris doktorer, 68 officerare etc. Det s.k. Oevre des vocations har tack vare de troendes intresse uppnått präktiga resultat. I ett stift, Versailles, insamlade det år 1919 en summa av 114,000 francs (mot 10,000 francs år 1912) och ser även sina mödor där belönas genom 86 teologistuderande. Ett annat biskopsdöme, som för 15 år sedan led fullständig brist på vokationer, hade år 1920 icke mindre än 114 unga prästkandidater och hopsamlade för deras underhåll 200,000 francs på ett enda år. Visserligen kan man inte överallt komma med dylika offer eller vinna sådana resultat. Men de här anförda exemplen äro ägnade att väcka förtroende för framtiden. Och flera liknande kunde vi finna. Sålunda skriver en präst från de förhärjade trakterna vid Somme: ”Livet giver oss varje dag nya skäl till Gudsförtröstan. Nu se vi en hel lövsprickning av vokationer – och det här i denna vrå av världen, där de förut voro så sällsynta. Ja, Gud är god.” (Etudes 5. I. 1921 s. 29).

Men det är särskilt genom sitt uppoffrande, heroiska liv under kriget, som vårt prästerskap mer och mer stigit i den allmänna aktningen. Även en liberal protestant i tidskriften Evangile et Liberté (28. VII. 1920) ser i katolicismens allt kraftigare framryckning under den sista tiden en direkt följd av prästernas växande popularitet: ”Mellan kyrkoherde och församlingsbor har förhållandet tydligen nu blivit mera otvunget, hjärtligt och intimt än före kriget … Fritänkeriets förkämpar förstå blott alltför väl, att Kyrkan som bäst håller på att få makten över folksjälen.”

Det katolska Frankrikes offervillighet för missionsarbetet behöver väl knappast något nytt bevis. Det är ju sedan gammalt hemorten för en mängd missionssällskap och missionsseminarier, som t.ex. det berömda Séminaire des Missions étrangères. Omkring detta århundrades början räknade man 7750 franska missionärer och 9250 franska missionssystrar. Deras antal är större än alla andra länders katolska missionärer tillsammans. Under 1800-talet grundades här i landet omkring 50 religiösa kvinnliga kongregationer som även är verksamma på missionsfältet. I de helt och hållet av allmosor levande franska missionsskolorna, t.ex. de av jesuiterna ledda Ecoles apostoliques blir lärjungarnas antal allt större och mången vuxen man befinner sig bland dem.

Dock – de franska katolikernas huvudsakliga omsorg riktar sig på ungdomen. Den utgör ju den bästa underpanten för Kyrkans framtid, och om ungdomen rasar därför också den häftigaste kampen mellan tro och otro. Denna strid har emellertid Kyrkan i Frankrike tills dato glänsande bestått. Då genom lagarna av 1881 och 1886 de officiella skolorna blevo avkristnade och de fria (d.v.s. katolska) skolorna därtill blevo berövade varje understöd från statens sida, ja, t.o.m. själva skolbyggnaderna, då 1901 och 1904 alla ordenspersoner förbjödos att offentligen undervisa och därigenom en mängd katolska skolor genast måste stängas – då trodde Kyrkans fiender, att de äntligen hade segrat. Men med nöden växte offerglädjen. Unga män och kvinnor uppoffrade en ofta löftesrik framtidsbana för att – mot en usel lön – ersätta de fördrivna fäderna och systrarna i våra skolor. Redan år 1910 kunde vi enligt en statlig statistik mot de 71491 officiella skolorna ställa 14428 katolska écoles libres, och sedan – särskilt under kriget – växte oupphörligen denna senare siffra, så att nu hundratals statsskolor icke ha en enda lärjunge eller måste nöja sig med 2 eller 3. Och därvid måste man minnas, att katolikerna icke blott måste – till sista styvern – underhålla sina egna skolor, utan till på köpet bidraga till statsskolorna. Ett slags tillägg till de fria skolorna bilda de s.k. cathechistes volontaires. Ensamt i Paris få genom dessa frivilliga lärarekrafter omkring 50000 statsskolebarn religionsundervisning.

De katoIska gymnasierna blevo särskilt illa skadade genom den kyrkofientliga skollagstiftningen. Sålunda blevo år 1906 icke mindre än 104 av ordensmän ledda gymnasier stängda (skolbyggnaderna beslagtagna). Men också från detta slag har Kyrkan hämtat sig. Numera ha de katolska gymnasierna ungefär lika stort antal lärjungar som statens. Därtill komma våra 5 katolska universitet, högre flickskolor, lärareseminarier, tekniska högskolor, lantbruksskolor, allt utan statsunderstöd. Skolornas verk kompletteras och fortsättes i våra talrika blomstrande ungdomsföreningar. De katolska sport- och gymnastikföreningarna räknade före kriget omkring 200,000 medlemmar. L’ Association catholique de la Jeunesse française 150,000 medlemmar o.s.v.

Alldeles särskilt bland den bildade ungdomen gör sig den religiösa rörelsen gällande och lovar härliga frukter för framtiden.

Mognade genom kriget, uppmuntrade av exemplet från så många genom begåvning och själsadel framstående ynglingar, vilka likt Ernest Psichari modigt brutit med sina fäders traditioner hava tusentals unga män hänsynslöst börjat kampen mot materialism och atheism. Deras inflytande spörjes mer och mer både i litteraturen och konsten. Deras huvudorgan, Revue des Jeunes, hör till Frankrikes bästa tidskrifter. Denna rörelse inskränker sig icke till de katolska skolorna. Också bland studenterna vid statens universitet påverkar den allt vidare kretsar. Inom den medicinska fakulteten vid Sorbonne i Paris voro ¼ av de år 1920 promoverade medlemmar av Conférence Laënnec (förening för katolska medicinare). På högskolorna där för en 20 år sedan ingen skulle ha vågat att öppet framträda som katolik, cirkulera nu de av studenter undertecknade inbjudningarna till religiösa föredrag, årliga reträtter, generalkommunioner. I år ha över 800 studenter vid Ecole centrale (statens högskola för ingenjörer) offentligen uppfyllt sin påskplikt i Notre-Dame. Det samma gjorde också 600 studenter från Ecole Polytéchnique i sluten trupp iklädda uniform.

I marinskolan gingo år 1903 av 150 lärjungar endast 10 i mässan om söndagen. Numera mottaga i samma skola 80 av de 150 varje månad den heliga kommunionen. Härtill har nog de katolska sjöofficerarnas exempel kraftigt bidragit, bland dessa grundades år 1918 i Dunkerque en egen böneförening, som nu räknar 200 medlemmar.

Till och med bland professorerna vid statens universitet, som förut utgjorde själva inkarnationen av fiendskapen mot Kyrkan, bryter ett kraftigt katolskt liv fram. År 1911 grundade en statens professor, Joseph Lotte, en Bulletin des professeurs catholiques de I’Université. Den började med 35 prenumeranter. Nu har den redan över 1200 abonnenter och av dessa äro 700 professorer vid statliga högskolor. Vem hade för några år sedan trott på möjligheten av något sådant?

Denna religiösa renässans förnimmes också mer och mer i litteraturen och konsten och utsträcker till och med sitt inflytande till sådana, som ännu stå långt från Kyrkan. Av våra mest lästa romanförfattare, som tillhöra Franska Akademien, äro René Bazin, Bourget och Henri Bordeaux övertygade katoliker, Maurice Barrès och Boylesve gynnsamt stämda mot Kyrkan; endast den gamle Anatole France representerar ännu den gamla antiklerikalismen.

Ett officiellt erkännande av katolikernas vetenskapliga arbete utgör den omständigheten, att i vårt högsta vetenskapliga samfund Institut de France, katolikerna äro väl representerade i de olika akademierna. Till och med präster höra dit, så t.ex. Mgr. Duchesne, Mgr. Baudrillart, den berömde dominikanern, pater Sertillanges och assyriologen pater Scheil.

Till dessa katolicismens landvinningar inom de bildades värld ha säkerligen våra talrika katolska tidskrifter och publikationer kraftigt bidragit. De mest betydande av dessa, som Correspondant, Etudes etc. sträcka sig över de mest skilda områden: politik, vetenskap, litteratur, sociala frågor och åtnjuta allmänt anseende. Det utomordentligt stora antalet teologiska och asketiska publikationer (för kort tid sedan grundlades 2 nya tidskrifter för askes och mystik) bevisar, att den franska katolicismen icke blott arbetar i bredden utan ock på djupet.

Visserligen griper den religiösa rörelsen, bland de bildade raskare och påtagligare omkring sig än bland folkets stora massa, särskilt på landet. Där håller man ju särskilt segt fast vid inrotade fördomar och dåliga vanor. Men den som i städernas kyrkor en gång har sett de många kyrkobesökarna, de talrika kommunionerna och vid de stora franska vallfartsorterna Lourdes, Paray le Monial, Montmartre o.s.v. studerat de otaliga folkmassorna, han kan knappast mera tvivla på, att tron alltjämt är en makt även inom vårt folks bredare lag.

Även de överallt blomstrande religiösa brödraskapen och föreningarna bevisa detta. L’Archiconfrérie de prière et de pénitence, som har sitt säte i den bekanta basilikan på Montmartre, har nu betydligt mer än 1,000,000 medlemmar och har blott sedan 1914 vunnit 400,000 nya. Fransiskanerna leda ensamma omkring 1,000 grupper av den tredje orden, kapucinerna räknade år 1900 redan över 1,600 grupper. Därtill komma tvenne katolska kvinnoföreningar (800,000 medlemmar), la Ligue des Pères de famille (800 grupper). l’Apostolat de la prière och flera andra. Den levande rosenkransens brödraskap (le Rosaire vivant) räknade år 1920 ensamt i armén 82,500 medlemmar.

Även katolikernas sociala arbete blir alltmera kraftigt. Les Syndicats chrétiens ha över 150,000 katolska arbetare i sina led. Deras antal växer oupphörligen, och de kunna redan mota de socialistiska organisationerna med ett kraftigt motstånd. I detta sammanhang förtjänar och den av jesuiterna grundade Action populaire ett omnämnande. Från sin central i Paris utövar detta energiska företag genom sina tidskrifter och övriga publikationer ett ledande inflytande på hela det katolskt-sociala livet i Frankrike.

Dessa exempel torde räcka. De visa, vilket friskt katolskt liv som bor i det franska folkets hjärtedjup. Ja, en fransk katolik kan full av tillförsikt blicka in i framtiden. Väl aktar han sig för att blunda för de många religiösa och moraliska ruinerna och förhärjningarna i landet. Men han vet hur falskt ordspråket: ”Allt eller intet” är. Strid måste ju Kyrkan alltid ha, men intet kan hindra det katolska livets ”oemotståndliga ström”, ty enligt Kristi löfte skall denna aldrig sina. Och denna arbetsglada optimism dela ju Frankrikes katoliker med sina svenska trosbröder.