Deklarationen ”Fiducia supplicans”

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Måndagen den 18 december offentliggjorde Vatikanens Dikasterium för trosläran (tidigare kallat Troskongregationen) dokumentet Fiducia supplicans (”I tillit bedjande”), där man ger möjligheten för katolska präster att, under vissa omständigheter, välsigna dels samkönade par och dels ogifta sammanlevande par. Här följer några centrala delar av dokumentet i svensk översättning.

Följebrev

Denna förklaring beaktar flera förfrågningar som har nått dikasteriet både under de senaste åren och på senare tid. När dokumentet förbereddes, konsulterade dikasteriet som vanligt experter, tog itu med en noggrann process för att formulera ett utkast och diskuterade texten i dikasteriets läromässiga avdelnings Congresso. Under denna tid diskuterades dokumentet med den helige fadern [påven]. Slutligen framlades deklarationen för den helige fadern för att han skulle gå igenom den, och han godkände den genom att skriva under den.

Medan man studerade det ämne som detta dokument behandlar, blev den helige faderns svar till några kardinalers Dubiakänt. Svaret bidrog med viktiga klargörande för denna reflektion och representerar även ett avgörande element i dikasteriets arbete. Eftersom ”den romerska kurian främst är ett instrument i Petri efterföljares tjänst” (Apost. Konst. Praedicate Evangelium, II, 1) måste vårt arbete underlätta mottagandet av den heliga Faderns undervisning, jämte en förståelse av kyrkans oföränderliga lära.

Liksom i den helige faderns ovan nämnda svar på de två kardinalernas Dubia, förblir denna deklaration fast när det gäller kyrkans traditionella lära om äktenskapet, och det tillåts inte någon sorts liturgisk rit eller välsignelse liknande en liturgisk rit som skulle kunna skapa förvirring. Detta dokuments värde består dock i att det erbjuder ett specifikt och innovativt bidrag till den pastorala innebörden i välsignelser och tillåter en breddning och berikning av den klassiska förståelsen av välsignelser som är nära förbunden med ett liturgiskt perspektiv. Denna teologiska reflektion som bygger på påven Franciskus pastorala vision, innebär en verklig utveckling av det som läroämbetet och kyrkans officiella texter har sagt om välsignelser. Detta förklarar varför denna text har fått formen av en ”deklaration”.

Det är just i detta sammanhang som det blir begripligt varför par i ”irreguljära förhållanden” och samkönade par kan välsignas utan att för den sakens skull deras status valideras officiellt och utan att kyrkans eviga lära om äktenskapet på något sätt förändras.

Denna deklaration är också avsedd att vara en gåva till det troende Gudsfolket, som tillber Herren med så många uttryck för djup tillit till Hans barmhärtighet och som, med denna inställning, ständigt ber kyrkan om att bli välsignat.

Victor Manuel kardinal FERNÁNDEZ, prefekt

 

Inledning

  1. Det troende Gudsfolkets bön i tillit tar emot välsignelsens gåva som flödar från Kristi hjärta genom Hans kyrka. Påven Franciskus påminner oss med eftertryck: ”Guds stora välsignelse är Jesus Kristus, Han är den stora gåvan från Gud, Guds egen son. Han är en välsignelse för hela mänskligheten, en välsignelse som har frälst oss alla. Han är det eviga ordet, med vilket Fadern välsignade oss ’medan vi ännu var syndare’ (Rom 5:8), som den helige Paulus säger. Han är Ordet som blev människa och som offrades för oss på korset.”
  2. Uppmuntrad av en sådan stor och trösterik sanning har Dikasteriet begrundat flera frågor av både formell och informell natur gällande möjligheten att välsigna samkönade par och – i ljuset av påven Franciskus faderliga och pastorala inställning – att erbjuda nya klargöranden till det Responsum ad dubium som den tidigare Troskongregationen publicerade den 22 februari 2021.
  3. Det ovannämnda Responsum gav upphov till ett flertal reaktioner av olika slag. En del välkomnade dokumentets klarhet och dess överensstämmelse med kyrkans oförändrade lära; andra var inte införstådda med det negativa svar som gavs på frågan eller de ansåg inte att svarets formulering, och de skäl som gavs i det bifogade klargörandet, var tillräckligt klara. För att bemöta den senare reaktionen med broderlig kärlek, förefaller det vara på sin plats att ta upp ämnet igen och erbjuda en vision som förbinder de läromässiga aspekterna med de pastorala på ett sammanhängande sätt, eftersom ”all undervisning i läran ytterst måste ske med en evangeliserande inställning som väcker hjärtats instämmande genom närhet, kärlek och vittnesbörd”.

(…) En pastoralteologisk förståelse av välsignelser (…)

  1. Den som ber om en välsignelse visar att han eller hon behöver Guds frälsande närvaro i sitt liv, och den som ber kyrkan om en välsignelse erkänner kyrkan som ett sakrament för det frälsning som Gud erbjuder. Att be om en välsignelse i kyrkan betyder att man erkänner att kyrkans liv har sitt ursprung i Guds barmhärtighets sköte och hjälper oss att gå framåt, att leva bättre och att följa Guds vilja.

(…)

  1. Kyrkan måste för övrigt akta sig för att stödja sin pastorala praxis på det fasta i ”förment doktrinär eller disciplinär säkerhet”, särskilt när det leder till ”narcissistisk och auktoritär elitism, där man i stället för att evangelisera analyserar och klassificerar andra, och i stället för att öppna dörren till nåden uttömmer man sina krafter genom att kontrollera”. Så, när människor ber om en välsignelse skall inte någon uttömmande moralisk analys finnas som en förutsättning för att ge den. Och man får inte kräva av människorna någon moralisk fullkomning på förhand.

(…)

III. Välsignelse av par i irreguljära förhållanden och samkönade par

  1. Inom de ramar som har skisserats här finns det en möjlighet att välsigna par i irreguljära förhållanden och samkönade par, men formerna skall inte vara riter som fastställs av de kyrkliga auktoriteterna; detta för att det inte skall uppstå någon sammanblandning med den välsignelse som hör till äktenskapets sakrament. I sådana fall kan en välsignelse ges som inte bara innebär ett ökat värde utan även medför en välsignelse från Gud över dem som – i det att de erkänner sig som arma och i behov av hjälp – inte gör anspråk på att deras status ska valideras, utan ber att allt som är sant, gott och av mänsklig värde i deras liv och deras förhållande skall berikas, helas och upphöjas genom den heliga Andes närhet. Dessa former av välsignelse uttrycker en bön om att Gud måtte bevilja den hjälp som kommer genom Hans ande – det som den klassiska teologin kallar ”hjälpande nåd” – så att mänskliga relationer måtte mogna och växa i trohet till evangelium, så att de berörda kan befrias från ofullkomlighet och svaghet, och så att de kan uttrycka sig själva i den ständigt ökande dimensionen av gudomlig kärlek.

  1. Guds nåd verkar sannerligen i deras liv, som inte hävdar att de är rättfärdiga, utan som ödmjukt erkänner sig vara syndare, som alla andra. Denna nåd kan rikta in allting mot Guds mystiska och oförutsägbara planer. Därför är det med outtröttlig visdom och moderlig omsorg som kyrkan välkomnar alla som nalkas Gud med ödmjuka hjärtan samt ledsagar dem med den andliga hjälp som gör möjligt för alla att förstå och förverkliga Guds vilja till fullo i sina liv.
  2. Det handlar om en välsignelse som visserligen inte är en del i någon liturgisk rit utan som förbinder förbön med anrop om Guds hjälp genom dem som ödmjukt vänder sig till honom. Gud avvisar inte någon som vänder sig till honom! Slutligen erbjuds människor genom välsignelsen ett sätt att öka sin tillit till Gud. Att be om en välsignelse uttrycker och ger alltså näring åt öppenheten för det transcendenta, barmhärtighet och närhet till Gud i tusen konkreta omständigheter i livet, vilket inte vill säga litet i den värld som vi lever i. Detta är ett frö från den heliga Ande som måste få näring och inte hindras.
  3. Kyrkans liturgi själv inbjuder oss att intaga den förtroendefulla attityd, även mitt bland våra synder, vår otillräcklighet, våra svagheter och vår förvirring, vilket denna vackra kollektbön i det romerska missalet intygar: ”Allsmäktige, evige Gud, din kärlek övergår allt vad vi kan kräva eller önska. Omslut oss med din barmhärtighet: förlåt oss allt som tynger samvetet, och ge oss också det vi inte vågar be om” (27:e söndagen ”under året”). Hur ofta kan inte människor erfara Faderns närhet, ”bortom alla krav och önskningar”, genom en prästs enkla välsignelse som inte gör anspråk på att sanktionera eller legitimera någonting?
  4. Därför skall den de vigda ämbetsbärarnas själavårdsmässiga känsla även skolas i att spontant uttala välsignelser, som man inte finner i boken över välsignelser.
  5. I denna mening är det väsentlig att förstå påvens önskan om att dessa icke-ritualiserade välsignelser inte upphör att vara enkla gester som är verksamma medel att stärka förtröstan på Gud hos dem som ber om välsignelserna, men att de ändå inte blir någon liturgisk eller halvliturgisk akt som liknar ett sakrament. En sådan ritualisering skulle innebära ett allvarligt utarmande, eftersom det skulle bli en gest av stort värde i folkfromheten för att uppnå överdriven kontroll, och själasörjaren skulle berövas frihet och spontanitet i det själavårdande ledsagandet av människors liv.
  6. I detta sammanhang kommer jag att tänka på följande ord från den heliga fadern, ord som redan delvis har citerats: ”Beslut som kan vara en del av pastoral klokhet under vissa omständigheter måste inte nödvändigtvis upphöjas till normer. Det vill säga, det är inte lämpligt att ett stift, en biskopskonferens eller någon annan kyrklig struktur officiellt fastställer bestämda och varaktiga tillvägagångssätt eller riter för alla möjliga situationer […]. Kanoniska lagen skall och kan inte täcka in allting, och inte heller biskopskonferenserna med sina olika dokument och protokoll kan göra det, eftersom kyrkans liv flyter genom många kanaler utöver de normativa.” På så sätt erinrade påven Franciskus om att allt ”som ingår i praktiska beslut gällande en speciell situation inte kan upphöjas till samma nivå som en regel”, eftersom detta ”skulle leda till outhärdlig kasuistik”.
  7. Därför skall man inte vare sig tillhandahålla eller verka för en ritual för välsignelse av par i irreguljära situationer. Men man skall inte heller hindra eller förbjuda kyrkans närhet i de situationer då någon söker Guds hjälp genom enkla välsignelser. I en kort bön som föregår denna spontana välsignelser skulle den vigda ämbetsbäraren kunna be att personerna måtte får frid, hälsa, en anda av tålamod, dialog och ömsesidig hjälp, och man kan även be om Guds ljus och kraft att helt och fullt kunna utföra Hans vilja.
  8. I vilket fall som helst, just för att undvika varje form av förvirring eller skandal: när ett par i irreguljär situation ber om att få ta emot en välsignelse, även om den uttrycks utanför de riter som föreskrivs i de liturgiska böckerna, så får aldrig välsignelsen nedkallas under en borgerlig vigsel och inte heller i anslutning till den. Inte heller får välsignelsen ske med klädedräkt, gester eller ord som hör till en vigsel. Det samma gäller om det är ett samkönat par som ber om välsignelsen.
  9. En sådan välsignelse kan i stället få sin plats i andra kontexter, som under ett besök till en helig plats, ett möte med en präst, under bön i en grupp eller under en pilgrimsfärd. Sannerligen, med dessa välsignelser som inte ges genom liturgins rituella former utan som ett uttryck för kyrkans moderliga hjärta, liksom de välsignelser som har sitt ursprung i den folkliga fromheten, så syftar man inte till att validera något utan snarare att öppna sitt liv för Gud, för att be om Hans hjälp för att leva på ett bättre sätt. Syftet är också att åkalla den heliga Ande så att evangeliets värden kan levas med större trohet.
  10. Vad som har sagts i denna deklaration angående välsignelse av samkönade par är tillräckligt för att ge riktlinjer för de kloka och faderliga besluten som fattas av vigda ämbetsbärare i dessa frågor. Alltså skall man inte förvänta några ytterligare svar utöver dem som har givits ovan, angående de möjliga sätten att reglera detaljer eller praktiska frågor angående välsignelser av detta slag.

(…)

  1. Med hänsyn tagen till punkterna ovan och i samstämmighet med påven Franciskus auktoritativa undervisning önskar dikasteriet slutligen erinra om ”roten till kristet saktmod är förmågan att känna sig välsignad samt förmågan att välsigna […]. Denna värld behöver välsignelser, och vi kan ge välsignelser och ta emot välsignelser. Fadern älskar oss, och allt som återstår för oss är glädjen i att lovprisa Honom och att tacka Honom och att av Honom lära oss hur man välsignar och lovprisar”. På så sätt kan varje broder och syster erfara att de i kyrkan alltid är pilgrimer och tiggare, alltid älskade och trots allt alltid välsignade.

Victor Manuel Kardinal FERNÁNDEZ, prefekt

Msgr Armando MATTEO, sekreterare för den läromässiga sektionen

EX AUDIENTIA [Givet vid audiens för prefekten], den 18 december 2023

Franciskus

(Här finner man hela texten på tyska: https://www.vaticannews.va/de/vatikan/news/2023-12/wortlaut-erklaerung-dikasterium-glaube-segnung-pastoral-homo-ehe.html  ; den finns även på andra språk)

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Måndagen den 18 december offentliggjorde Vatikanens Dikasterium för trosläran (tidigare kallat Troskongregationen) dokumentet Fiducia supplicans (”I tillit bedjande”), där man ger möjligheten för katolska präster att, under vissa omständigheter, välsigna dels samkönade par och dels ogifta sammanlevande par. Här följer några centrala delar av dokumentet i svensk översättning.

Följebrev

Denna förklaring beaktar flera förfrågningar som har nått dikasteriet både under de senaste åren och på senare tid. När dokumentet förbereddes, konsulterade dikasteriet som vanligt experter, tog itu med en noggrann process för att formulera ett utkast och diskuterade texten i dikasteriets läromässiga avdelnings Congresso. Under denna tid diskuterades dokumentet med den helige fadern [påven]. Slutligen framlades deklarationen för den helige fadern för att han skulle gå igenom den, och han godkände den genom att skriva under den.

Medan man studerade det ämne som detta dokument behandlar, blev den helige faderns svar till några kardinalers Dubiakänt. Svaret bidrog med viktiga klargörande för denna reflektion och representerar även ett avgörande element i dikasteriets arbete. Eftersom ”den romerska kurian främst är ett instrument i Petri efterföljares tjänst” (Apost. Konst. Praedicate Evangelium, II, 1) måste vårt arbete underlätta mottagandet av den heliga Faderns undervisning, jämte en förståelse av kyrkans oföränderliga lära.

Liksom i den helige faderns ovan nämnda svar på de två kardinalernas Dubia, förblir denna deklaration fast när det gäller kyrkans traditionella lära om äktenskapet, och det tillåts inte någon sorts liturgisk rit eller välsignelse liknande en liturgisk rit som skulle kunna skapa förvirring. Detta dokuments värde består dock i att det erbjuder ett specifikt och innovativt bidrag till den pastorala innebörden i välsignelser och tillåter en breddning och berikning av den klassiska förståelsen av välsignelser som är nära förbunden med ett liturgiskt perspektiv. Denna teologiska reflektion som bygger på påven Franciskus pastorala vision, innebär en verklig utveckling av det som läroämbetet och kyrkans officiella texter har sagt om välsignelser. Detta förklarar varför denna text har fått formen av en ”deklaration”.

Det är just i detta sammanhang som det blir begripligt varför par i ”irreguljära förhållanden” och samkönade par kan välsignas utan att för den sakens skull deras status valideras officiellt och utan att kyrkans eviga lära om äktenskapet på något sätt förändras.

Denna deklaration är också avsedd att vara en gåva till det troende Gudsfolket, som tillber Herren med så många uttryck för djup tillit till Hans barmhärtighet och som, med denna inställning, ständigt ber kyrkan om att bli välsignat.

Victor Manuel kardinal FERNÁNDEZ, prefekt

 

Inledning

  1. Det troende Gudsfolkets bön i tillit tar emot välsignelsens gåva som flödar från Kristi hjärta genom Hans kyrka. Påven Franciskus påminner oss med eftertryck: ”Guds stora välsignelse är Jesus Kristus, Han är den stora gåvan från Gud, Guds egen son. Han är en välsignelse för hela mänskligheten, en välsignelse som har frälst oss alla. Han är det eviga ordet, med vilket Fadern välsignade oss ’medan vi ännu var syndare’ (Rom 5:8), som den helige Paulus säger. Han är Ordet som blev människa och som offrades för oss på korset.”
  2. Uppmuntrad av en sådan stor och trösterik sanning har Dikasteriet begrundat flera frågor av både formell och informell natur gällande möjligheten att välsigna samkönade par och – i ljuset av påven Franciskus faderliga och pastorala inställning – att erbjuda nya klargöranden till det Responsum ad dubium som den tidigare Troskongregationen publicerade den 22 februari 2021.
  3. Det ovannämnda Responsum gav upphov till ett flertal reaktioner av olika slag. En del välkomnade dokumentets klarhet och dess överensstämmelse med kyrkans oförändrade lära; andra var inte införstådda med det negativa svar som gavs på frågan eller de ansåg inte att svarets formulering, och de skäl som gavs i det bifogade klargörandet, var tillräckligt klara. För att bemöta den senare reaktionen med broderlig kärlek, förefaller det vara på sin plats att ta upp ämnet igen och erbjuda en vision som förbinder de läromässiga aspekterna med de pastorala på ett sammanhängande sätt, eftersom ”all undervisning i läran ytterst måste ske med en evangeliserande inställning som väcker hjärtats instämmande genom närhet, kärlek och vittnesbörd”.

(…) En pastoralteologisk förståelse av välsignelser (…)

  1. Den som ber om en välsignelse visar att han eller hon behöver Guds frälsande närvaro i sitt liv, och den som ber kyrkan om en välsignelse erkänner kyrkan som ett sakrament för det frälsning som Gud erbjuder. Att be om en välsignelse i kyrkan betyder att man erkänner att kyrkans liv har sitt ursprung i Guds barmhärtighets sköte och hjälper oss att gå framåt, att leva bättre och att följa Guds vilja.

(…)

  1. Kyrkan måste för övrigt akta sig för att stödja sin pastorala praxis på det fasta i ”förment doktrinär eller disciplinär säkerhet”, särskilt när det leder till ”narcissistisk och auktoritär elitism, där man i stället för att evangelisera analyserar och klassificerar andra, och i stället för att öppna dörren till nåden uttömmer man sina krafter genom att kontrollera”. Så, när människor ber om en välsignelse skall inte någon uttömmande moralisk analys finnas som en förutsättning för att ge den. Och man får inte kräva av människorna någon moralisk fullkomning på förhand.

(…)

III. Välsignelse av par i irreguljära förhållanden och samkönade par

  1. Inom de ramar som har skisserats här finns det en möjlighet att välsigna par i irreguljära förhållanden och samkönade par, men formerna skall inte vara riter som fastställs av de kyrkliga auktoriteterna; detta för att det inte skall uppstå någon sammanblandning med den välsignelse som hör till äktenskapets sakrament. I sådana fall kan en välsignelse ges som inte bara innebär ett ökat värde utan även medför en välsignelse från Gud över dem som – i det att de erkänner sig som arma och i behov av hjälp – inte gör anspråk på att deras status ska valideras, utan ber att allt som är sant, gott och av mänsklig värde i deras liv och deras förhållande skall berikas, helas och upphöjas genom den heliga Andes närhet. Dessa former av välsignelse uttrycker en bön om att Gud måtte bevilja den hjälp som kommer genom Hans ande – det som den klassiska teologin kallar ”hjälpande nåd” – så att mänskliga relationer måtte mogna och växa i trohet till evangelium, så att de berörda kan befrias från ofullkomlighet och svaghet, och så att de kan uttrycka sig själva i den ständigt ökande dimensionen av gudomlig kärlek.

  1. Guds nåd verkar sannerligen i deras liv, som inte hävdar att de är rättfärdiga, utan som ödmjukt erkänner sig vara syndare, som alla andra. Denna nåd kan rikta in allting mot Guds mystiska och oförutsägbara planer. Därför är det med outtröttlig visdom och moderlig omsorg som kyrkan välkomnar alla som nalkas Gud med ödmjuka hjärtan samt ledsagar dem med den andliga hjälp som gör möjligt för alla att förstå och förverkliga Guds vilja till fullo i sina liv.
  2. Det handlar om en välsignelse som visserligen inte är en del i någon liturgisk rit utan som förbinder förbön med anrop om Guds hjälp genom dem som ödmjukt vänder sig till honom. Gud avvisar inte någon som vänder sig till honom! Slutligen erbjuds människor genom välsignelsen ett sätt att öka sin tillit till Gud. Att be om en välsignelse uttrycker och ger alltså näring åt öppenheten för det transcendenta, barmhärtighet och närhet till Gud i tusen konkreta omständigheter i livet, vilket inte vill säga litet i den värld som vi lever i. Detta är ett frö från den heliga Ande som måste få näring och inte hindras.
  3. Kyrkans liturgi själv inbjuder oss att intaga den förtroendefulla attityd, även mitt bland våra synder, vår otillräcklighet, våra svagheter och vår förvirring, vilket denna vackra kollektbön i det romerska missalet intygar: ”Allsmäktige, evige Gud, din kärlek övergår allt vad vi kan kräva eller önska. Omslut oss med din barmhärtighet: förlåt oss allt som tynger samvetet, och ge oss också det vi inte vågar be om” (27:e söndagen ”under året”). Hur ofta kan inte människor erfara Faderns närhet, ”bortom alla krav och önskningar”, genom en prästs enkla välsignelse som inte gör anspråk på att sanktionera eller legitimera någonting?
  4. Därför skall den de vigda ämbetsbärarnas själavårdsmässiga känsla även skolas i att spontant uttala välsignelser, som man inte finner i boken över välsignelser.
  5. I denna mening är det väsentlig att förstå påvens önskan om att dessa icke-ritualiserade välsignelser inte upphör att vara enkla gester som är verksamma medel att stärka förtröstan på Gud hos dem som ber om välsignelserna, men att de ändå inte blir någon liturgisk eller halvliturgisk akt som liknar ett sakrament. En sådan ritualisering skulle innebära ett allvarligt utarmande, eftersom det skulle bli en gest av stort värde i folkfromheten för att uppnå överdriven kontroll, och själasörjaren skulle berövas frihet och spontanitet i det själavårdande ledsagandet av människors liv.
  6. I detta sammanhang kommer jag att tänka på följande ord från den heliga fadern, ord som redan delvis har citerats: ”Beslut som kan vara en del av pastoral klokhet under vissa omständigheter måste inte nödvändigtvis upphöjas till normer. Det vill säga, det är inte lämpligt att ett stift, en biskopskonferens eller någon annan kyrklig struktur officiellt fastställer bestämda och varaktiga tillvägagångssätt eller riter för alla möjliga situationer […]. Kanoniska lagen skall och kan inte täcka in allting, och inte heller biskopskonferenserna med sina olika dokument och protokoll kan göra det, eftersom kyrkans liv flyter genom många kanaler utöver de normativa.” På så sätt erinrade påven Franciskus om att allt ”som ingår i praktiska beslut gällande en speciell situation inte kan upphöjas till samma nivå som en regel”, eftersom detta ”skulle leda till outhärdlig kasuistik”.
  7. Därför skall man inte vare sig tillhandahålla eller verka för en ritual för välsignelse av par i irreguljära situationer. Men man skall inte heller hindra eller förbjuda kyrkans närhet i de situationer då någon söker Guds hjälp genom enkla välsignelser. I en kort bön som föregår denna spontana välsignelser skulle den vigda ämbetsbäraren kunna be att personerna måtte får frid, hälsa, en anda av tålamod, dialog och ömsesidig hjälp, och man kan även be om Guds ljus och kraft att helt och fullt kunna utföra Hans vilja.
  8. I vilket fall som helst, just för att undvika varje form av förvirring eller skandal: när ett par i irreguljär situation ber om att få ta emot en välsignelse, även om den uttrycks utanför de riter som föreskrivs i de liturgiska böckerna, så får aldrig välsignelsen nedkallas under en borgerlig vigsel och inte heller i anslutning till den. Inte heller får välsignelsen ske med klädedräkt, gester eller ord som hör till en vigsel. Det samma gäller om det är ett samkönat par som ber om välsignelsen.
  9. En sådan välsignelse kan i stället få sin plats i andra kontexter, som under ett besök till en helig plats, ett möte med en präst, under bön i en grupp eller under en pilgrimsfärd. Sannerligen, med dessa välsignelser som inte ges genom liturgins rituella former utan som ett uttryck för kyrkans moderliga hjärta, liksom de välsignelser som har sitt ursprung i den folkliga fromheten, så syftar man inte till att validera något utan snarare att öppna sitt liv för Gud, för att be om Hans hjälp för att leva på ett bättre sätt. Syftet är också att åkalla den heliga Ande så att evangeliets värden kan levas med större trohet.
  10. Vad som har sagts i denna deklaration angående välsignelse av samkönade par är tillräckligt för att ge riktlinjer för de kloka och faderliga besluten som fattas av vigda ämbetsbärare i dessa frågor. Alltså skall man inte förvänta några ytterligare svar utöver dem som har givits ovan, angående de möjliga sätten att reglera detaljer eller praktiska frågor angående välsignelser av detta slag.

(…)

  1. Med hänsyn tagen till punkterna ovan och i samstämmighet med påven Franciskus auktoritativa undervisning önskar dikasteriet slutligen erinra om ”roten till kristet saktmod är förmågan att känna sig välsignad samt förmågan att välsigna […]. Denna värld behöver välsignelser, och vi kan ge välsignelser och ta emot välsignelser. Fadern älskar oss, och allt som återstår för oss är glädjen i att lovprisa Honom och att tacka Honom och att av Honom lära oss hur man välsignar och lovprisar”. På så sätt kan varje broder och syster erfara att de i kyrkan alltid är pilgrimer och tiggare, alltid älskade och trots allt alltid välsignade.

Victor Manuel Kardinal FERNÁNDEZ, prefekt

Msgr Armando MATTEO, sekreterare för den läromässiga sektionen

EX AUDIENTIA [Givet vid audiens för prefekten], den 18 december 2023

Franciskus

(Här finner man hela texten på tyska: https://www.vaticannews.va/de/vatikan/news/2023-12/wortlaut-erklaerung-dikasterium-glaube-segnung-pastoral-homo-ehe.html  ; den finns även på andra språk)