Av P. Stephan Obl. S. Birg.
Birgitta, ditt namn lever ännu ej blott i Norden utan i hela den kristna världen. Ditt namn äger ej blott en underbar klang för svenska öron, det nämnes med vördnad även i främmande land. Liksom fordomdags är du Nordens stolthet, du heliga sierska och Guds underbara verktyg. För 500 år sedan stod ännu vid stranden av en av våra vackraste sjöar ett härligt kloster, vars ruiner ännu tala till oss om dess skönhet. Över sjön ljödo de vigda klockors toner, kallande våra fromma fäder till helgedomen. Under helgade valv, de skönaste i Norden, stego munkars och gudainvigda jungfrurs växelsånger till världsfrälsarens tron. Till Vår frus helga tempel vid Vätterns strand drog pilgrimsskaran från Sveriges hela land. Då var Sveriges folk ännu lyckligt vid moderkyrkans barm. Men andra tider kommo. Ofred gick över Kristi Kyrka i Norden. Var är nu S:ta Britas härliga skapelse, var är klostret med de henne av Frälsaren givna reglerna? Var är S:t Salvators klosterorden?
Tystnat ha klockorna i de helgade gårdar vid Vätterns strand, där nu blott de sinnessjukas jämmer stiger mot valven, som fordom andades Guds heliga frid, förstummats ha hymnerna i munkarnas och nunnornas skilda kor, blott skalden hör dem ännu i andanom, där han drömmer i den nordiska sommarnatten. Med våld drevos de heliga männer och de rena jungfrur från sin fromma boning, med list tvungos de till att avfalla eller att lämna sin fädernejord. – Långa århundraden var det arvingarne till deras tro förbjudet att bygga och bo inom Sveriges gränser. Men genom dessa seklers töcken tränger likväl ett klart ljus oss ännu till mötes, strålar ännu en stjärna med oförminskad glans, en stjärna som för oss Nordens katoliker, som äro lyckliga i samma heliga tro, som du vigde ditt livs krafter, bliver till en hoppets underbara stjärna, Birgitta, ditt heliga minne, efter så månghundrade år ännu ej bleknat i Norden. Vadstena med din tjusning, med din oförgätliga storhet, du de katolska minnenas tempelgård, du minnes ännu, du älskas ännu med rätta av Sveriges folk. Ättlingar av dem, som en gång från klostrets stilla frid förjagat Birgittas andliga söner och döttrar, som stormat dina heliga altare och bilder, de söka nu (o underbara motsättning) att åter sjunga de heliga hymnerna och under putsen skrapa fram de fromma fädernas verk, de sätta blommor vid de heliga stoderna och tända ljus vid det skrin, som en gång gömde Birgittas jordiska rester. Så kunna tiderna växla.
Väl var den storm som vid den s. k. reformationen gick fram över Birgittas heliga verk, hennes klosterstiftelse, stark, väl anställde den stor förödelse bland plantorna i dessa himmelens trädgårdar och kom månget av deras blomster att vissna i den frostiga vinden, men rycka upp den starka eken förmådde den ej. Ännu lever det gamla trädet, ”Vår Frälsares orden”. Ännu finnes därpå friska grenar och, o under, nya friska skott skjuta fram på den sekelgamla stammen. Birgittinerorden lever ännu i dag sitt liv och fostrar i sitt hägn plantor för himlens saliga ängder. Bakom dess heliga murar finna alltjämt fromma själar ett skydd mot tidens kalla vindar och värme för ett efter kärleken till Gud längtande hjärta. I dess örtagårdar växa ännu oskuldens bländvita liljor och den offervilliga kärlekens blodröda rosor och dölja sig för världens onda blickar så mången ödmjuk liten förgätmigej. Framför skrivaren av dessa rader ligger präntat med klosterstil dagsordningen i Birgittinersystrarnes kloster i Altomünster i Bayern. Ett strängt dagsverke av bön och arbete, som väl knappast i väsentlig mån skiljer sig från Vadstenasystrarnas liv. I år ha systrarna sänt sin regelbok till Rom med bön att få återgå till den ursprungliga ordens stränghet. Som ung studerande gjorde jag en gång vandringen genom de bayerska alperna till Birgittas helgedom där, den enda som nu finnes kvar av de många tyska stiftelserna av S. Salvators orden. Hur minnes jag dock ännu så väl den frid, som präglade systrarnas anleten bakom gallret vid taleporten. Vilket intryck gjorde icke på mitt unga sinne de osynliga rösterna under den vackra kyrkans valv. Samma hymner, som en gång klingat i Vadstena underbara tempel, stiga där dagligen upp för Sveriges folk. De fromma systrarna i Altomünster ha alltid visat ett stort intresse för missionen i Sverige, särskilt för det lilla kapellet, som vi en tid ägde i Vadstena, i det de sörjde för dess utrustning med paramenter, böcker och målningar. På underbart sätt har, som systrarna skrivit till mig, den hel. Birgitta skyddat sina döttrar under spartakisternas skövlande i det lilla samhället. Råheten hölls tillbaka inför dessa oskyldiga själar och klostret förblev oskadat. Med stor pietet förvara systrarna som dyrbara reliker det kors inför vilket S:t Birgitta lär ha skrivit sina lectiones, hennes pilgrimsstav, förvarad i ett silverhölje, hennes dryckesskål och rester av hennes slöjor. Vid mitt besök i Altomünster våren 1918, då jag med ärkebiskoplig tillåtelse kunde läsa den hel. mässan i systrarnas kor inom klausuren, var det mig förunnat att vörda dessa dyrbara minnen. Som gåva mottog jag av moder priorinnan en mycket gammal handskriven regelbok samt ett flitigt använt Birgittinerbreviarium med dyrbara stick sedan 1697. Konventet täljer nu 48 systrar (därav 30 chorsystrar och 18 tjänande systrar), så att alla det gamla klostrets celler nu äro upptagna. Flera noviser förbereda sig på de heliga löftenas avläggande och den gamla symboliska ordensdräktensmottagande, vilket allt sker efter den av Birgittas regel föreskrivna ritualen .
Även i Holland, där Birgittinerorden ägde flera rika kloster finnas ännu i dag tvänne kloster av denna orden, det ena i Uden och det andra i Weerth. Systrarna i dessa kloster ha, såsom holländska tidningar förmält, under krigstiden genom sina kärleksverk mot fattiga och nödlidande gjort den heliga Birgittas namn aktat och ärat i Holland. Här levde under 30 års tid en Birgittinernunnas anspråkslösa liv den för några år sedan avlidna konstnärinnan syster Katarina Ehrenpool, av svensk adel den sista av sin ätt. Till en svensk dam som besökte henne några år före hennes död sade syster Katarina: ”Jag var novis i Altomünster men blev sjuk och måste skickas hem. Jag var då åter i mitt föräldrahem i Stockholm och sökte att där så gott som möjligt efterleva klosterreglerna. När jag åter blev frisk, kom jag hit till Uden där jag tog slöjan och avlade de eviga löftena mer än någonsin övertygad om att bakom klostrets murar låg mitt livs lycka – jag har aldrig ångrat det; jag är lycklig.” – ”Längtar syster aldrig hem till Sverige?” ”Jo min innerliga längtan är att få komma hem till Vadstena, till S:ta Birgittas stad.” – Syster Catharina var klostrets målarinna, ty hon hade genomgått konstakademien i Stockholm och ur hennes hand hade den Birgittatavla framgått som prydde vårt kapell i Vadstena. Syster Catharina själv fick aldrig se Birgittas döttrar återvända till Norden, men systrarna i Uden och Weerth glömma ej Sveriges katoliker i sina böner och offra för dem sin dags offer av arbete och bön.
Syon Abbey. Av alla ännu kvarlevande stiftelser av Birgittas orden har kanske ingen haft en så underbar och skiftande historia, som det världsberömda Syon Abbey i England, det enda av detta lands klosterstiftelser som förblivit vid liv intill våra dagar. Visserligen måste även detta kloster, som vid den s. k. reformationens framfart över England stod på höjden av ära, känna den grymme Henrik VIII:s hela vrede och onåd. Det var vid dennes hätska förföljelse, som den unge Birgittinermunken den salige Richard Reynolds måste giva sitt unga liv för sin trohet mot sin tro och sina löften. ”The Angel of Syon” fördes till Towern tillsammans med flera andra trosstarka Kyrkans tjänare för att sedan med dem föras till Tyburn och där avrättas. Ar 1539 jagades systrarna ur klostret Syon och måste fly ur landet. Skymflig och rik på lidanden var de arma systrarnas lott, tills de hamnade i Lissabon där deras konvent 1594 fann en fristad, ehuru även här hårda prövningar gingo över deras hem. Till slut kom för dem glädjens dag då de 1861 kunde återvända till Englands jord – om också ej mer till det gamla ärevördiga Syon Abbey – utan till ett nytt mera tidsenligt kloster i Chudleigh, där efter 500 år åter Bigittahymnerna och sångerna klinga till Frälsarens och hans heliga moders ära och systrarna bedja och verka i den heliga Birgittas anda, ännu bärande den dräkt, som hon i klosterreglerna på det noggrannaste föreskriver. Vid tillfälle och utrymme hoppas jag i Credo få återkomma till ett utförligare skildrande av detta minnesvärda kloster i England.
Utom dessa kloster finnes ännu den spanska provinsen med fem kloster. Dessa systrar tillhöra den riktning av orden, som grundats av birgittinernunnan den saliga Marina från Escobar († 1633) och skiljer sig något i regeln och i dräkten från de övriga klostren. Dessutom finnas tvenne kloster i Mexico.
Alla dessa nu bestående kloster av Birgittas regel äro nunnekloster. Ursprungligen var Birgittinerorden en dubbelorden, rätt egendomlig i sitt slag. Som sådan existerar den icke längre. Denna förändring innebär emellertid icke en så stor förändring av ordens ursprungliga karaktär, ty enligt Frälsarens egen till Birgitta uttalade önskan skulle S. Salvators orden framför allt vara en nunneorden, stiftad till minnet av hans bittra lidande och till hans heliga moders ära. Munkarnes bestämmelse var egentligen att handhava systrarnas själavård, vilket även framgår av antalet bröder och systrar, som varje kloster skulle hysa. Som nunneorden består alltså Birgittas stiftelse ännu i våra dagar i nästan oförändrat skick i dessa ovannämnda kloster. Botens anda sätter sin prägel på dessa kloster och tager sig uttryck i strängheten vid reglernas efterlevande, fattigdomen och den fullständiga avspärrningen från världen.
På grund av olika omständigheter utdog under tidernas lopp den manliga grenen av orden. 1825 dog den siste generalkonfessorn i Altomünster. Sedermera tillät påven icke längre någon dubbelorden.
Ett försök att organisera Birgittinerprästerna som en självständig orden hade gjorts i Belgien. Här uppstodo de s. k. Fratres novissimi Birgittini, vilka approberades av Gregor XV (1621-23) men icke längre finnas kvar – och dock höra Birgittas söner ej längre forna dagar till. I England börja spira alldeles nya skott på det gamla trädet. En from engelsk präst Pater Benedict-Williamson C. Ss. S. har med den hel. faderns tillåtelse börjat arbeta på Birgittinerfädernas återuppstående. Själv har Pater Benedict, sedan han genomgått noviciatet hos Benediktinerna avlagt de hel. löftena enligt Birgittas regel. Han hade lyckats att samla flera unga män omkring sig och kunde 1912 öppna det första noviciatet. Så kom emellertid kriget och skingrade den lilla ivriga skaran. P. Benedict förlorade dock icke modet utan arbetar allt jämt på sitt verk, om kanske också nu i en annan riktning. Den Heliga Stolen ställer sig mycket förstående för denna, som går ut på att förena världspräster i en sorts tredje orden, liknande den hel. Franciskus tredje orden, som skulle bilda den första grundvalen till Birgittinerfäderna. Underhandlingar pågå för närvarande med Rom i och för sakens approberande. S. k. ”oblater” existera redan nu vid de olika klostren och ha sin upprinnelse i Vadstenaklostret, där utomstående för klostret intresserade genom att upptagas till ”fratres et sorores ab extra” mot vissa fromhetsverk fingo del av klosterfolkets goda gärningar och andliga förmåner. Sedan flera år är undertecknad en sådan ”Brother of the Chapter” av Klostret i Syon Abbey.
Om den heliga Birgittas hus i Rom i närheten av Campo di Fiori vore mycket att skriva men vill jag vänta därmed till en gång längre fram. – Huset äger sin mycket intressanta historia och är ett av våra värdefullaste svenska minnen i utlandet. Här må det blott bliva nämnt i förbigående i sammanhang med ett för vår svenska mission betydelsefullt företag, som där haft sin vagga. Här var det nämligen som moder Elisabeth, redan bekant för Credos läsare, började sitt verk och i all anspråkslöshet med några få systrar inrättade det lilla konvent, som redan räknar över 15 systrar, som alla besjälas av ivern att få verka för Birgittas sak och de nordiska katolikernas bästa.
Syster Elisabeth*, som är född svenska och av Guds nåd förts till sin uppgift, lyckades för ett tiotal år sedan att av de karmelitersystrar som för närvarande disponera Birgittas gamla hus, få hyra Birgittas dödsrum (nu kapell) och några övriga historiskt minnesvärda rum bl. a. S:t Katarinas kammare. Här höll Syster Elisabeth och de nya unga systrar, som under hennes ledning invigas i livet efter Birgittas regel troget vakt om våra heliga minnen i Södern. Den lilla skaran blev allt större och då för tillfället ingen möjlighet erbjöd sig för våra systrar att förvärva huset, flyttade de till det ena kvarteret efter det andra, i största torftighet med sina händers arbete skaffande sig det nödvändiga till sitt uppehälle, därvid aldrig glömmande de fattiga och nödlidande som ständigt under krigets nödår klappade på klosterporten. Gud lönade deras offerliv och genom den Hel. Faderns storsinthet, som uppskattade deras kärleksverksamhet, kunde de flytta in i det hus där de nu inrättat sitt kloster. Som systrarna i forna dagar utförde de vid iståndsättandet av detsamma själva allt arbete både murning och målning. De resande skandinaver som besöka kristenhetens medelpunkt det eviga Rom, finna hos Birgittas fromma döttrar det gästvänligaste mottagande och finna dem ständigt i arbete. De ägna sig åt undervisning av barn och konvertiter, giva även lektioner i handarbete, knyppling och läderplastik samt svensk träslöjd. Vård av sjuka och fattiga ingår även i deras ordensregel. Vid sitt kloster (Via delle Isole 34. Roma 27) hava de även ett litet hus som hospits för resande. Till skillnad från den gamla rent kontemplativa orden har denna nya kongregation även det socialt-karitativa arbetet på sitt program. I deras lilla kapell stiger bönen oavlåtligt till himlen för Nordens folk och alla dem som anbefalla sig i systrarnas bön.
En gång, då den heliga Birgitta förföljdes av Roms pöbel, som sökte tränga in i hennes hus, befallde hon sitt husfolk att uppstämma den vackra hymnen ”Ave Maris stella”. Till minne härav sjöngs sedermera också i alla Birgittinerkloster denna hymn vid Vespern och sjunges alltjämt i de ännu återstående konventen. I Rom, där Birgitta först själv uppstämde den, där sjunga nu några fattiga nunnor i Birgittas gråa ordensdräkt samma hymn. Vad under, om de då också skulle nära den fromma önskan att en gång få uppstämma den i Birgittas eget hus, i det rum där Gudsbruden återgav sin rena själ åt sin skapare och vad under, om deras tankar mången gång gå högt upp till Norden, till moderklostret i Vadstena. Förliden sommar stod jag med en flock Wienbarn och några katolska vänner i Birgittas helgedom där efter att i ett gästfritt, fördomsfritt protestantiskt hem på morgonen ha läst den heliga mässan (helt naturligt uppoffrande den för Birgittas orden och dess medlemmar). Mitt sinne var ännu uppfyllt av alla de intryck, som klostret och de kära minnena gjort på min själ. Allt här, varje sten, varje fotsbredd jord talade till mig om den tid, då Sverige var stort och starkt i tro. Birgittas föregivna reliker lämnade mig kall och oberörd, jag visste att hennes stoft ej vilar här, men oemotståndligt drogos vi till den härligt vackra gamla bilden av Guds moder som åter kommit till heders i Vårfru kyrka. Tyst bad jag som Birgittineroblat hymnen ”Ave Maris stella”, då ett av barnen med undrande ögon frågar mig: ”Få vi icke sjunga en sång till Marias ära?” Ett ögonblicks betänkande och vi sjöngo. För första gång kanske sedan de fromma systrars hymner förklingat och de drevos ur bönens salar, stego åter katolska sånger ur rena oskyldiga barnahjärtan mot de helgade valven i Birgittas kyrka.
Birgittas minne lever än, i Söder såväl som i Nord, men månne vi katoliker, som fått i dyrbart arv hennes heliga tro, så mycket dyrbarare för oss, då vi se den upplösningsprocess, som pågår i de samfund som lösslitit sig från moderkyrkan och som sökande själar som får utan herde, månne vi icke kunna göra mer för Birgittas minne i nutiden. Månne vi icke i första rummet äro kallade att verka för en sak, som måste vara de nordiska katolikernas egen hjärtesak. Må dessa rader bidraga till intresset för Birgitta och hennes skapelse och mana oss alla till bön för vår heliga sak, att vår gudomlige Frälsare, som genom vårt helgon grundat sin orden till välsignelse för vårt och så många folk, som bevarat den under århundradenas lopp, även alltjämt måtte skydda den, låta den tillväxa och blomstra och bära riklig och god frukt. Genom vår bön kunna vi gagna detta verk, bedjande att Gud i rena, osjälviska, offervilliga själar skänker den heliga Birgitta ännu många ivriga och fromma söner och döttrar, som så en gång kunna tjäna hans Kyrka i Norden i Vår Frälsares orden. – Alla kunna vi verka för denna sak genom bönens makt och genom understödjande av systrarnas verksamhet i Rom. Varje gåva, om än så ringa, åt de fattiga systrarna är mer än välkommen, och deras böner är den bästa lön därför. Varje deltagande och intresse visat dem, som offrat sig i främmande land för en sak, som är av största betydelse för vår mission, är för dem en ljusglimt i deras offerliv och visar dem, att Birgittas minne lever i Norden och lever i dådkraftig kärlek bland Nordens katoliker.
*) I tidningen Idun för den 25 april 1915, har Gerda Hellberg-Caselli givit en mycket sympatisk skildring av moder Elisabeth och hennes arbete i Rom.