Den heliga Elisabeths slott

Av Karin Antell

När jag var omkring femton år fick jag av min far en bok som skänkte mig stor glädje och uppbyggelse – »Den heliga striden, berättelser om troshjältar och sanningsvittnen inom den kristna kyrkan i äldre och nyare tider» av Th. Strömberg (Sthlm Fritze’s k. hovbokhandel). En ny värld öppnades för mina ögon, här fick jag till först lära känna ett stort antal av den katolska kyrkans helgon och martyrer.

Den protestantiske författaren har betjänat sig av de bästa möjliga källor och boken är skriven med en så stor pietet för ämnet att man lugnt vågar säga att den till mer än två tredjedelar innehåller bra litet som vore stötande för katolska läsare. Den borde endast ha slutat med kapitlet om den hel. Birgitta, vartill en vacker översättning av »Rosa rorans» bifogats. Men tyvärr börjar på sid. 234 ett nytt avsnitt, benämnt »Reformationens vägbrytare», varuti även Luther et consortes få sin andel av glorian. Boken är försedd med en mängd illustrationer av Jenny Nyström och jag har senare i livet i Europas gallerier igenkänt förebilden till flere av dem. Att en dylik lektyr skulle göra ett djupt intryck på en fantasifull femtonåring är ju lätt begripligt, och en plansch som isynnerhet tilltalade mig var »Den heliga Elisabeth», framställd i ögonblicket för rosenundret. Ett par år senare fick jag se såväl originalmålningen som den plats där undret säges ha skett.

Jag hade tillsammans med min far rest igenom det katolska Bayern och mottagit livliga intryck ej blott av vad jag där fått se, men än mer av den atmosfär, som där omgav oss. Vi kommo ju från ett land, varest människorna till en stor del voro halvt ihjälfrusna av idel intellektualitet, och här fann jag livslevande, enkla och trohjärtade människor, vilka tycktes taga livet på ett helt annat sätt, okonstlat och naturligt och som en gåva från Gud.

Jag glömmer aldrig huru vi, trötta och hungriga efter ett långt strövtåg, en kvällsstund gingo in i en liten bagarbod och bådo om ett glas mjölk och vilket hjärtevarmt »Grüss Gott» vi hälsades med! Denna prägel av gudsfruktan hos folket, vördandet av den Korsfästes och Hans Moders bilder som man såg överallt, den oskyldiga livsglädjen, det karaktäristiska »Grüss Gott» – allt detta är för mig ännu i denna dag Bayern, i motsats till Preussen, vars mentalitet är mig så främmande och osympatisk. Mycket, mycket är väl numera förändrat, men jag tänker hällre på det som var än på det som är.

Efter härliga dagar i Sydtyskland och Schweiz gick färden åter norrut och jag saknade de katolska kyrkorna och mycket annat, odefinierbart. Men någonting av särskilt intresse för mig återstod ännu att se – min heliga Elisabeths slott, det sagoomspunna Wartburg, den medeltida borgen i Thüringen. När lutheraner besöka Wartburg är Luther för dem det främsta, om icke det enda, historiska minnet förknippat vid denna plats; Tannhäusersagan ägna de visst även något intresse; men så var det icke med mig, fastän jag året förut blivit konfirmerad. Tannhäusers Elisabeth och den verkliga, heliga Elisabeth voro visserligen en smula sammanblandade efter det jag så nyligen i München hört Wagners opera och genom den storartade iscensättningen på förhand fått en ide om Thüringernejdens skönhet. Men »mitt helgon» från »Den heliga striden» stod dock tydligast för mig, och det fägnade mig i hemlighet att Elisabeth var mitt andra dopnamn!

En underbart vacker sen sommarmorgon begåvo vi oss till fots från Eisenach upp till Wartburg. Inga bilar förekommo då ännu på vägarna och få ekipager voro i rörelse; trakten var ej heller då ännu så översållad med hotell och pensionat som den nuförtiden lär vara och de som funnos, lågo på ett diskret avstånd. Vi mötte så gott som ingen på vår väg, och det var lätt att drömma tillbaka till forna tider. Vägen ledde alltjämt uppåt och vid varje ny krök utbredde sig de mest hänförande utsikter för vår blick. Som ett sannskyldigt sagoslott tedde sig Wartburg på sin fjärran höjd när det första gången skymtade fram i gläntan mellan skyhöga, uråldriga ekar. Luften var så lätt och ren att det ej blev tungt att gå och skogarnas underbara skönhet gottgjorde rikligen för alla mödor.

Nära vägen finnes i skogen en källa, numera överbyggd, benämnd »Elisabethenbrunnen». I närheten av denna hade den hel. Elisabeth låtit uppföra ett av de sjukhus, där hon ofta tillbragte hela dagar med att personligen vårda de sjuka och tvätta deras kläder. Ej långt därifrån, på vägen, skall enligt legenden rosenundret ha tilldragit sig.

I dessa leende och tillika så storslagna nejder hade således den unga lantgrevinnan vandrat sin levnads korståg, spridande välsignelse omkring sig. Vid fyra års ålder bortryckt från sitt föräldrahem och förd till ett avlägset land för att bland vilt främmande människor uppfostras till maka åt den unge lantgreven av Thüringen – förefaller det ej omänskligt i våra dagar! Genom Guds nåd blev emellertid hennes äktenskap, som så lätt hade kunnat bli den största olycka den enda ljuspunkten i hennes liv, ty i sin make fann hon en själsfrände, som förstod och bistod henne i hennes barmhärtighetsverk. Men lyckan blev ej långvarig – alla känna vi ju den hel. Elisabeths historia; efter makens död utstöttes hon från hem och härd med sina små barn och fick utstå de bittraste umbäranden av alla slag. Elak hade hennes svärmoder varit mot henne, än mer obegripligt hård och grym var hennes biktfader. Och när omsider upprättelsen kom var det för sent, den veka konungadottern dukade vid 24 års ålder under för sina lidanden. Men obetvingligt stark hade hennes själ varit hela tiden, bergfast hennes tro och alltförlåtande hennes kärlek. Som en ljusets ängel gick hon sin törnestig, plockande rosor åt andra, och hennes minne lever. Hennes blida ande dröjer kvar i den nejd där hon levat, älskat och lidit.

Söndagsmorgonens stillhet låg över de gamla borggårdarna när vi nådde fram, sagoslottet med de vinranksklädda murarna tycktes slumra i solen.

Meningen med dessa rader är icke att beskriva Wartburg àla vägvisarhandbok, utan att försöka ge en svag föreställning om den stämning slottet och dess omnejd väckte till liv. En vakt förde oss omkring både ute och inne, i sångarsalen och kapellet, på gårdar och terasser, förtäljande sägner och legender. I Elisabethgalleriet, där en samling vackra fresker skildra helgonets historia, såg jag med glatt igenkännande den målning, som tjänat Jenny Nyström till förebild för hennes teckning av Rosenundret. Något litet annorlunda, men tydligen densamma. Då min far beundrade den härliga utsikten från galleriet, sade vakten att Kaisern, som tidigare samma år vistats en tid på Wartburg, även mycket hade beundrat denna vy och gärna rökt sin cigarr i detta galleri efter middagen! Dessa ord fyllde mitt ungdomliga sinne med indignation. Vilket profanerande av de gemak, där min fromma, heliga Elisabeth levat och andats!

Luthers rum på Wartburg skulle vi för all del också bese, och det befann sig lyckligtvis i en skild byggnad. Fläcken på väggen efter bläcket som han slungade efter mörksens furste är märkvärdigt stor och av en misstänkt ny, svart färg, och sönderskrapad av turister, som velat hemföra ett minne därav. Men ändå finns fläcken kvar, det måtte allt ha varit ett väldigt bläckhorn!! Sådana minnen hade inte jag lust att bortföra; jag hade samlat mig minnesblomster av annat slag.

– Människor födas och dö, släkte efter släkte stiger ned i graven, men de byggnader, som utgjort deras hem, de träd, som susat sin sommarsång för dem och skänkt dem skugga, ja, till och med det husgeråd, varav de betjänat :sig, överlever dem i århundraden! Är det ej sällsamt? Människan, med sin odödliga själ, har en kropp, förgängligare än de skapade tingen och förgås så lätt som gräset på marken. Men hennes verk består. Ej blott hennes händers verk, ej alltid ens detta, men vida mer hennes andes. Det lever uti de kommande släktena, det lever för dem. Och vad som verkats i kärlek och försakelse lever längst, ty det är icke av denna värld.

Milda, heliga Elisabeth, du, om någon, lever i dina verk, ty under hela ditt liv på jorden gick du barmhärtighetens vägar. Dina sorger ha förbytts till evärdliga fröjder och från din tron i himmelen överblickar du hela jorden och kan utsträcka dina kärleksverk till alla dess ändar. Bed då inför den Högstes tron att detta må ske. Och bed alt människorna må lära sig att ställa godheten högre än intellektet, tills båda i härlig förening nå sin fullkomning.

Helsingfors d. 11 augusti 1930.