Den katolska filosofien – och den modernistiska

Av Bertil Bodström

I.
Varför är den katolska tron så fast? Därför att den är grundad på hälleberget: Petri Kyrka. Hennes lära är en harmonisk förening av tanke och religion. Den är sammanmurad av både förnuft och uppenbarelse. De som i tid och otid säga, att den katolska Kyrkan håller sina barn i okunnighetens mörker, att hennes livsåskådning är ovetenskaplig, oförnuftig, blind, visa endast därmed sin egen okunnighet, sitt eget oförstånd, sin egen blindhet. För att riktigt göra klart, i vilken grad detta är sant, vilja vi i dag rikta våra blickar på den katolska filosofien, d.v.s. den i det mänskliga förnuftet liggande berggrund, på vilken vår tros övernaturliga sanningar äro förankrade. Dessutom vilja vi, för att ytterligare bestyrka vår övertygelse, i skarp kontrast mot den katolska filosofien även uppdraga huvudlinjerna av det modärna protestantiska tänkandet.

Alltså få vi idag göra en filosofisk betraktelse. Många anse, att filosofien är något torrt och för vanliga människor otillgängligt. Denna mening är alldeles falsk. Om tankens forskningar över världens och livets problem endast framställas på ett naturligt, klart och intresseväckande sätt, höra de till det mest givande som kan studeras. Ty filosofien bildar själva förutsättningen och grundvalen för allt annat vetande, och den bör därför liksom detta och i allra första hand göras tillgänglig för dem som ej vilja gå sovande genom livet utan önska veta, varför de leva för att sedan handla därefter.

Den katolska filosofien äger i motsats mot den protestantiska en lång historisk tradition, som sänker sina rötter ända ner i den grekiska forntidens tänkande, vilket genom Sokrates, Plato och Aristoteles nådde höjdpunkten av den kunskap som det rent mänskliga förnuftet, utan gudomlig hjälp, kan vinna om de översinnliga tingen. Denna grekiska vishet, den hedniska antikens dyrbaraste andliga arv, utfördes och fullkomnades vidare på kristen grund av Österlandets och Västerlandets kyrkofäder, en den hel. Athanasius, den hel. Basilius, den hel. Chrysostomus i Orienten, en den hel. Augustinus och den helige påven Gregorius den store i Occidenten. De förra voro mera subtila och intresserade sig särskilt för den teoretiska sanningen, de senare voro i överensstämmelse med romarlynnet mer praktiskt lagda och lade därför framför allt an på lärans omsättande i livet. Den hel. Athanasius gick ju i landsflykt, för att han ej ville övergiva sin tro på Sonens väsenslikhet med Fadern, den hel. Augustinus är nådens store lärare.

Medeltidens skolastiska tänkare systematiserade den ädlaste hedniska och den kristna forntidens filosofi och jämförde den med de nya erövringar som vetenskapen senare gjort. De uppvisade också dess överensstämmelse med den gudomliga uppenbarelsens innehåll. Allt mänskligt vetande, både det naturliga och det av Gud direkt ingivna, ordnades så i ett mäktigt sammanhang, ett harmoniskt helt, i vilket de sanningstörstande själarna för århundraden funno sitt andliga hem. Den främsta platsen bland medeltidens tänkare intager den hel. Thomas ab Aquino, kallad ”Doctor angelicus”, ”den änglalike läraren”. Han levde under 1200-talet, ett århundrade före den hel. Birgitta, och var alltså en samtida till Birger Jarl hos oss. Född i Italien undervisade han vid Paris’ berömda universitet. Där satt också vår landsman Petrus de Dacia vid hans fötter. En modärn historieskrivare säger om honom, att han var utmärkt för sin ”måttfullhet, sitt lugn, sin reda, sin omutliga intellektuella ärlighet, sin vittfamnande tanke, som tillät honom att i en högre enhet förena Aristoteles’ och den hel. Augustini filosofi”. Han var den mest strålande stjärnan, men även många andra ljus funnos på skolastikens himmel: en Albertus Magnus, en Sankt Bonaventura, en Duns Scotus.

En ny blomstringstid inföll för det katolska tänkandet under den stora restaurationstiden efter kyrkomötet i Trient. Det kristna vetandets skattkammare riktades då av genier sådana som spanjoren Suarez, fransmannen Bossuet, italienaren Bellarmin. –Under 1800-talet vaknade ett nytt livligt intresse för den traditionella katolska filosofien. Den snillrike påven Leo XIII gav denna s. k. neo-skolastiska rörelse ett mäktigt uppsving. I encyklikan ”Aeterni Patris” anbefallde han ett förnyat ingående studium av den hel. Thomas ab Aquinos skrifter. År 1880 uppmanade han Belgiens biskopar att vid det katolska universitetet i Louvain, sedan århundraden landets främsta bildningshärd och med av staten erkänd examensrätt, grunda en lärostol i thomistiisk filosofi. Med genial skarpsyn hade kristenhetens fader, som själv varit nuntie i Bruxelles, insett Belgiens förmåga att bidraga till det andliga framåtskridandet inom Kyrkan. Det lilla rikets civilisation var ju en av de mest utvecklade i världen och dess läge var sällsynt gynnsamt mitt emellan Västeuropas största kulturfolk. Till den nya katedern kallades dåvarande professor Mercier, lärare i filosofi vid seminariet i Malines, nu känd i hela världen som kardinal Mercier. Med iver och klokhet beredde han sig för sitt nya kall. Genast förstod han, att idéerna hos en tänkare från 1200-talet måste bringas i kontakt med de modärna filosofernas problemställningar för att göras fruktbärande för vår tid. Därför fördjupade han sig i rationalisternas och positivisternas tankegångar; han slukade Spencers, Taines och Comtes arbeten; ej heller försummade han den engelska och franska psykologiens sista alster. Då han ofta fann dem grundade på mediciniska observationer, reste han till Paris, blev för en tid medicine student i Quartier latin och följde där Charcots undervisning. Senare besökte han i Louvain kurser i psykologi, kemi och matematik, allt under det att han skötte sitt eget professorsämbete. Trots många svårigheter välsignades hans arbete med den rikaste framgång. Snart förslog ej en enda man för den vidsträckta uppgiften. Därför skapade den energiske professorn med Leo XIII:s mäktiga bistånd ett särskilt filosofiskt institut vid universitetet med namnet ”L’Institut supérieur de philosophie” eller ”L’Ecole de Saint Thomas d’Aquin”. Där förenade forskare från olika fack sina ansträngningar för att bringa de, experimentella och de spekulativa vetenskaperna i beröring med varandra och så arbeta hän mot en mäktig syntes av allt mänskligt vetande. Det verk som under 1200-talet utfördes av en enda person med exceptionell genialitet kräver i våra dagar med dess ofantligt vidgade kunskapsstoff ett tåligt och väl organiserat samarbete av en hel kår av vetenskapsmän och tänkare. Vid världskrigets utbrott studerade ett hundratal studenter från olika nationer vid det filosofiska institutet vid Louvains universitet. Tio belgiska och flera utländska professorer undervisade där. Det ägde sitt eget tryckeri och bokförlag, och utgav fyra tidsskrifter, bland vilka må nämnas ”Revue néo-scolastique”. Dess f. d. lärjungar voro nära 600, och bland dem funnos både ministrar och professorer i såväl Europa som Amerika. Londons universitet har kallat föreläsare från ”L’Ecole de Saint Thomas d’Aquin”. Kort sagt, den därifrån utgångna rörelsen har spritt sig till hela världen. Även som författare har kardinal Mercier varit verksam. Bland hans arbeten märkas bl. a. skarpsinniga undersökningar på psykologiens, logikens och ontologiens fält. De äro sammanfattade i hans ”Traité élémentaire a l’usage des classes”.

Om vi från denna korta översikt av den katolska filosofiens utveckling vända oss till den protestantiska, möter oss en helt annan bild. Riktningen mot allt större enhet och fördjupning hos den förra motsvaras av en alltmer ökad disharmoni och förflackning hos den senare. Den leder sina anor från den nominalistiska filosofien under medeltidens nedgångsperiod. För denna egendomligt var, att den lärde, att det som var sant på teologiens område, kunde vara osant på filosofiens och tvärtom. Kunskapens rike, som är ett och odelbart, splittrades så i sinsemellan fientliga läger. Söndring infördes mellan människoandens ädlaste krafter och djupaste behov. Följden blev ett allt tydligare misskännande av förståndets förmåga att kunna fatta den faktiska sanningen. Detta kunskapshat bröt ut i full låga hos Luther, den nominalistiska filosofens lärjunge och övertrumfare. Han sade rent ut, att ”förståndet är djävulens frilla”, ”ratio concubina diaboli”. Man jämföre härmed de välbekanta verserna i Tegnérs reformationsdikt:

Förnuftet slår sitt öga
ur långa dvalan opp
Och blickar mot det höga
Med undran och med hopp.
Förnuft och tro nu vandra
Försonta handa i hand
Och leta åt varandra
En väg i ljusets land.

Så kan en romantisk historieuppfattning och försummelsen att gå till källskrifterna omforma verkligheten.

Under den protestantiska ortodoxiens tid följde en hälsosam reaktion på både teologiens och filosofiens område. De olycksbringande frön som såtts av den beundrade ”reformatorn” hindrades för en tid att skjuta upp och bära sina fördärvliga frukter. Men eftersom ”renlärighetens” män ej medvetet och definitivt bröto med Luthers heresi, verkade subjektivismens onda makter vidare i det fördolda för att mot 1700-talets slut bryta fram med allt upplösande makt. Immanuel Kant blev dess största ljus och avgudade profet, vars inflytande har sträckt sig till hela den protestantiska världen, ända ner till våra dagar, genomsyrande allt med sitt gift. Hans kritiska filosofi, framställd i arbetet ”Kritik der reinen Vernuft”, leder konsekvent till ren skepticism, till ett fullkomligt förnekande av förmågan hos det mänskliga förnuftet att lära känna världens sanna beskaffenhet, ”tinget i sig”. Såsom en fången ekorre vänder sig i sin bur utan att se någon möjlighet att åter finna vägen till yttervärlden, så är vårt förstånd enligt Kant inneslutet i och begränsat till den kunskap som vinnes genom verksamheten av dess ”kategorier”, d. v. s. dess sätt att iakttaga och tänka. De viktigaste av dessa kategorier äro rummets, tidens och orsakssammanhangets. Vi sväva i ovisshet om, huruvida något faktiskt ligger bakom dessa våra former för kunskaps vinnande. I själva verket veta vi intet om de sinnliga och de översinnliga tingens existens, intet om Guds tillvaro, intet om själens odödlighet, intet om sedelagens förpliktigande kraft. Om dessa ting skall man i stället enligt Kant förvissas genom ”det praktiska förnuftet”, d. v. s. övertygelsen om omöjligheten att föra ett moraliskt liv, om man ej finge tro, att Gud funnes till, att själen är odödlig och att belöning eller straff väntar henne i ett kommande liv, alltefter hennes gärningar i detta. Men även denna tro är ju en handling av förståndet och delar så dess oförmåga att nå orubblig visshet. Denna positivare strävan i Kants tänkande upplöses från hans utgångspunkt alltså till intet, under det att den negativa kvarstår i all sin kraft för att fullborda sitt ödesdigra verk. Från den kantska filosofiens ståndpunkt blir all filosofi, som är sökande efter tillvarons yttersta grunder, dess sammanhang och mål, alltså omöjlig. Kant är det mänskliga förnuftets baneman. Ej underligt då, att han blivit protestantismens ”store filosof”.

Också vid Fyrisstadens mer tidsenliga utsiktspunkter har Kants kunskapslära på sista tiden kritiserats av professor Hägerström och hans lärjungar. Till de modernistiska uppsalateologernas stora förskräckelse har denne skarpsinnige tänkare uppvisat fåfängligheten av att söka kunskap genom något annat instrument än förståndet, vore det än aldrig så ljuva aningar och stämningsfulla känslor. Han har därmed lagt de kunskapsteoretiska grundvalarna till en sund intellektualism. Enligt professor Hägerström är kunskap om ”realiteten”, om den verkliga tillvaron möjlig. Det återstår honom nu endast att med det återfunna förståndets hjälp uppbygga vetandets av Kant grusade tempel. Till denna eminent kulturfrämjande gärning kunde han få den värdefullaste hjälp genom ett studium av den katolska filosofien.

Även i Köpenhamn har professor Kroman uppvisat intigheten av Kants kvasifilosofiska funderingar.

Dessa ha vidare utförts av Fichte, den protestantiska ”livsfilosofiens” skapare, av Hegel, som lärde att ”det kontradiktoriskt motsatta kan vara identiskt” och av Nietsche, vilken genom sitt cyniska tal om ”övermänniskans” rätt att för uppnåendet av sina egoistiska syften offra andras lycka och välfärd, dragit de sista konsekvenserna av den protestantiska filosofiens morallära. I Frankrike har Bergson vidare omtuggat och utbroderat dessa fantastiska hugskott.

Det är denna ”filosofi” som anbefalles av de svenska modernisterna, d. v. s. de ungdomligt entusiastiska män, som i Sverige vilja grunda en kyrka som skall bli bättre än alla andra kyrkor.

II.
Först om vi något närmare skärskåda dessa tankegångar, kunna vi finna tillfälle att fullt rättfärdiga vår stränga dom och visa den inre tråd som sammanbinder till synes nog så moraliserande förkunnares åskådning med Nietsches brottsliga lära. Man må dock ej glömma, att alla modernister ej omfatta dessa spekulationer fullt medvetet eller i alla dess delar. Här vilja vi endast framställa modernismens filosofiska grundtankar i den klarhet som de vunnit hos utlandets ledande i Sverige så oförtjänt beundrade föregångsmän.

En sådan undersökning är den mest upplysande som någon kan verkställa för att finna modernismens verkliga väsen. Ty det är helt och hållet beroende av en samling filosofiska villfarelser. En av dess främsta banérförare Alfred Loisy erkänner själv: ”Blott och bart kunskapen om dogmens historia uppenbarar ingen ny svårighet för den troendes förstånd. Om problemet (det kristologiska) ställes på nytt, är det som följd av den fullständiga förnyelse som skett och som fortfarande sker i den moderna filosofien”. (Autour d’un petit livre, s. 129, 202). Utgångpunkten är alltså ett filosofiskt a priori. Renans kritik hade utgått från samma tankepostulat för att nå till samma negationer. Modernisternas underliga filosofiska missfoster har en faktisk om också ej logisk enhet och kan gott betecknas som ”absurditetens systematisering”.

Om dess hänförda adepter ägde den minsta logiska förmåga, skulle de genast från början upphöra att filosofera. Ty alla taga de sin utgångspunkt i Kants kritik av kunskapens möjlighet. För den som har ett spår av eftertanke är det då utan vidare klart, att om det är sant, att vi ej kunna känna verkligheten, är det meningslöst att uttala någon som helst tanke om dess beskaffenhet. Man kan då lika litet veta, att modernismen betyder ett framsteg för kulturen som att katolicismen är dess värsta fiende och full av magi och vidskepelse. Egentligen borde man ej veta om man själv fanns till. Somliga ha varit nog konsekventa att dra den slutsatsen. Men det stora flertalet fortsätter oförskräckt sitt filosoferande, som om de aldrig hade erkänt giltigheten av Kants kunskapsteori.

Den centrala tanken i deras filosofi är tron på en radikal utveckling, som låter allt skifta form. Den är lånad från Hegel och den gamle grekiske filosofen Heraklitus. Den senare hade ju lärt, att ”varat finns ej, allt är endast ett blivande” … ”Allt flyter och intet förblir detsamma”. Bergson skriver i sitt arbete, ”L’Evolution créatrice”, ”det finns ingen sak, det finns endast handlingar” och på ett annat ställe: ”Det finns förändringar, men det finns inga saker som förändras … rörelsen förutsätter intet som röres”. (Conférence d’Oxford s. 24). Följden blir ett utplånande av substansbegreppet, den lära som redan Plato och Aristoteles kallat ”icke-varats filosofi”. Detta drager i sin tur med sig ett förnekande av orsakslagen. Om nämligen intet varande finns till, kan det ej heller inverka på något annat; relationen mellan orsak och verkan upphör att existera. På logikens område inträder även den största upplösning. Om varat ej existerar, kan det ej vara identiskt med sig själv. Identitetsprincipen är därmed uppgiven och drar i sitt fall med sig förståndets övriga lagar, vilka alla bygga på den förstnämnda, på omöjligheten att vara och icke vara, ja och nej kunna vara detsamma. En annan av modernismens koryféer M. Le Roy skriver: ”Identitetslagen är ej allmängiltig och nödvändig, iden är en lag för det mänskliga talet men ej för tanken i allmänhet”. (Revue de Métaphysique et de Morale, 1905, s. 203) och några år tidigare: ”Vad är blivandet om ej ett ständigt flöde av motsägelser som flyta samman”. (Ibid. 1901, s. 411). Den högt beundrade författaren av ”Den religiösa erfarenheten” William James säger i ”A pluralistic universe”: ”Jag har sett mig nödsakad att avstå från logiken utan omsvep, öppet och oåterkalleligt”. Hemma hos oss har Nathan Söderblom i Religionsproblemet skrivit: ”Logik och mekanik äga sin tillämpning endast på materien, på den oorganiska naturen” och på ett annat ställe: ”Logiken har ingen plats för livet. Logiken är tillämplig på det oorganiska. När den skall tolka tillvaron, uteslutes livet”. För en sådan betraktelse äro naturligtvis också alla själens krafter underkastade den allmänna förändringen, såsom M. Le Roy skriver: ”Axiomer och kategorier, förståndets och känslans former, allt detta bliver till, allt detta utvecklas, människoanden är plastik och kan förändra sina innersta önskningar”. (Revue de Métaphysique et de Morale, 1901, s. 305).

Om ej redan modernisternas kunskapsteoretiska ståndpunkt hade gjort vetenskapen omöjlig för dem, skulle denna radikala evolutionslära således dragit med sig en sådan konsekvens. Identitets- och kausalitetslagarnas giltighet förutsättes ju för allt forskningsarbetes och för allt tänkandes möjlighet. Om orsakssammanhanget ej existerar, omöjliggöres även induktionsprincipens tillämpning som är oumbärlig för alla experimentella vetenskaper. Samtidigt tveka ej modernisterna att anföra kausalitetslagen som ett skäl mot den kristna tron på undrens verklighet. Man tänker osökt på ordspråket:

”Den som bor i glashus bör ej kasta stenar.”

Själens längtan efter en högre värld, efter Gud, är så stark, att modernisterna trots alla sina villfarelser gjort ett sista förtvivlat försök att nå till kunskap om verklighetens grundfäste. Metoden är immanensens eller den egocentriska och kunskapens redskap kallas ”intuition”. Då människan är innesluten i sig själv och ej kan nå till yttervärlden, bör hon i sitt eget själsdjup söka den visshet som hon behöver. Intuitionen skall i vårt inre gripa ”ett eko av den universella kunskapen”. Ty ett ”gemensamt medvetande gör de olika varelserna immanenta i varandra”. Immanensens metod förutsätter alltså teorien om den universella monismen. Panteismen träder här öppet i dagen. Bergson säger: ”Man kallar intuition den intellektuella sympati, genom vilken man försätter sig i ett föremåls inre för att sammanfalla med det som det äger av unikt och därför outsägbart.”. Dessa vaga drömmar visa sin flyktiga beskaffenhet vid minsta eftertanke. Om intuitionen är en kunskapskälla, faller den under den dubbla dom som modernisterna själva avkunnat genom sin kunskapslära och sitt förnekande av varats existens. Om däremot intuitionen ej ger någon kunskap, är den ej värd något.

Då vi nu sett de väsentliga elementen i den modernistiska filosofien, är det lätt att inse, att den ej blott gör den kristna tron utan all religion omöjlig. Om intet vara finns till, kan naturligtvis ej heller Gud existera, vilken är varat par préférence. Om också ordet Gud behålles, tömmes det på allt innehåll. M. Le Roy säger: ”För oss finns Gud ej till, men han bliver till. Hans tillblivelse är det samma som vårt eget framåtskridande”, vilken lära han kallar en ”ortodox panteism”. Man kommer att tänka på Hegel och Renan, enligt vilka Gud håller på att växa fram såsom ”idealets kategori.”

Med substansbegreppet faller också övertygelsen om en andlig, odelbar, odödlig själ. Endast handlingar finnas ju, intet vara som upp bär dem. Därmed har vår personlighets identitet försvunnit. Panteismen omöjliggör också all tro på en personlig odödlighet.

Med den naturliga religionen försvinner också den övernaturliga.

Filosofiens dekadens för med sig den upplösning på litteraturens och konstens område som för var dag träder allt tydligare i dagen i de moderna samhällena. (Kubismen, futurismen, dadaismen etc.)

Då varken tron på Gud eller på ett kommande liv längre kunna hävdas, upphör av sig själv morallagens förbindande kraft. Den förvandlas till en samling praktiska råd eller en lärobok i levnadskonst för dem som intressera sig för en mera raffinerad tillvaro. Loisy skriver: ”Ni tycks tro, att på det religiösa och moraliska området sanning och lögn äro absoluta och väl avgränsade kategorier. Det förhåller sig ej alldeles så”. (Quelques lettres, s. 89). Det individuella jaget blir suverän lagstiftare på det moraliska området. Det blir centrum för hela världen, omkring vilken allt skall kretsa. Här anknyter Nietsches övermänniskoteori till den allmänna modernistiska filosofien. Somliga ha gått så långt, att de menat, att de själva ensamma funnits till. (Solipsister). Från en sådan utgångspunkt blir all samhällelig ordning omöjlig. All auktoritet undergräves. Bolschevismen visar sig alltså bli en praktisk konsekvens av modernismen. Från Lenins Moskva går vägen tydlig och jämn över Königsberg till Wittenberg.

Då Pius X fördömde modernismen hävdade han ej blott religionens utan även förnuftets, sedlighetens och samhällets intressen. Ty modernismen är ju i grund och botten intet annat än en kulturfientlig sekt. Att bekämpa den är detsamma som att försvara civilisationen. Härmed förnekas naturligtvis ej, att många av dess anhängare äro personligen oförvitliga och samhällsnyttiga medborgare, så länge de äro i god tro.

Sedd mot denna bakgrund framträder den katolska filosofien i ett desto skönare ljus.

Dess kunskapsteoretiska förutsättning är, i skarp kontrast mot modernismen, att vetande om verkligheten är möjligt. Kants kunskapslära innehåller en olöslig motsägelse. Ty om det är sant, att vi ej kunna veta något säkert, kunna vi ej heller vara övertygade om denna sats giltighet. Varje omdöme överhuvudtaget blir omöjligt. Utgångspunkten för detta vårt resonemang är givetvis fasthållandet Vid identitetslagens giltighet, att A = A. Vidare strider Kants kunskapslära mot människans elementära erfarenhet. – Förnuftet blir alltså den katolska filosofiens enda och tillräckliga kunskapskälla. Liksom det modernistiska tänkandet är en systematisering av oförståndet, är det katolska helt enkelt det sunda förnuftet tillämpat på verkligheten. I modernisternas tankesystem stämde det ena med det andra. Deras skeptiska utgångspunkt stred mot deras evolutionistiska metafysik. Den katolska filosofien är däremot ett logiskt helt, där premisser och slutsatser naturligt hänga samman. Mot den modernistiska subjektivismen ställes den katolska objektivismen. Mot påståendet att all sanning växlar efter olika människor och tider ställes den katolska läran om evidensen, vissheten om, att det finns en absolut sanning, som är densamma för alla tidsåldrar och för alla folk, och som alla måste böja sig för.

Den katolska metafysiken utgår från substansbegreppet ty verksamheten, handlandet och de yttre och inre egenskaperna måste ha ett underlag som uppbär dem. En följd härav blir ett åtställande av orsakslagens giltighet. Då tingen verkligen existera, kunna de också inverka på varandra. Induktionsprincipen kan därför tillämpas i de experimentella vetenskaperna.

Allt bottnar i teismen, vetandet om en personlig Guds tillvaro. Förståndet kan med oomkullkasteliga skäl bevisa, att Gud existerar, att han är världens upphov och skapare, men samtidigt åtskild från densamma. Människosjälen är en enkel, odelbar, andlig och följaktligen oförstörbar, odödlig, substans. Hon kommer en gång att dömas av den levande, rättfärdige Guden, och hennes lott skall bli en evig himmels fröjder eller ett evigt helvetes kval, allt efter hennes ställning till Gud i detta livet. De moraliska begreppen äga därför absolut giltighet för alla folk och tider. Gud, själens odödlighet och sedelagens förpliktande kraft tillhöra ej några mystiska aningars och vaga stämningars värld utan den klara, nyktra, objektiva vetenskapens. Filosofien står därför i ständig och fruktbringande kontakt med alla forskningens grenar, och varken historiens eller naturens vetenskaper isoleras därifrån.

På denna filosofis orubbliga grund kan sedan teologien med trygghet bygga. Uppenbarelsens sanning kan bevisas för den goda viljan. Tro och vetande stå inte i motsats mot varandra, utan komplettera och stödja inbördes varandra. Den hel. Thomas ab Aquino har sagt: ”Nåden undertrycker ej naturen utan fulländar densamma” och på ett annat ställe: ”Tron förutsätter den naturliga kunskapen, såsom nådens möjlighet förutsätter naturens tillvaro” … ”Vi skulle ej tro, om vi ej såge, att vi måste tro” … ”Alla profana vetenskaper tjäna den heliga vetenskapen, såsom hennes vasaller.”

Var och en som är begåvad med sund tankeförmåga inser, vilken betydelse denna fasta och klara filosofi äger för konstens, litteraturens, vetenskapens och samhällslivets normala utveckling och varaktiga blomstring. Den är all solid och utvecklingskraftig civilisations nödvändiga förutsättning.

Det vatikanska konciliet, av vilket vi nu fira femtioårsminnet, har först av alla ekumeniska kyrkomöten definierat filosofiens grundläggande sanningar. De ha funnit en monumental formulering i dess dogmatiska konstitutioner, av vilka vi anföra följande:

”Den heliga Kyrkan, vår moder, vet och lär, att Gud, upphovet till och ändamålet för allt som finnes, kan med visshet lära kännas genom de skapade tingen, förmedelst det mänskliga förståndets naturliga ljus. Ty alltsedan världens skapelse äro hans osynliga fullkomligheter varseblivna av människans förstånd genom förmedling av de ting som han gjort. Om någon säger, att den ende och sanne Guden, vår Skapare och Herre, ej med säkerhet kan kännas av det mänskliga förståndets naturliga ljus, han vare bannlyst.

Den heliga, katolska, apostoliska, romerska Kyrkan tror och bekänner, att det finns en sann och levande Gud, Skapare av och Herre över himmelen och jorden, allsmäktig, evig, omätlig, outgrundlig, oändlig i vishet, i makt och i alla fullkomligheter. Då han är en enda andlig, odelbar och oföränderlig substans, bör han förklaras åtskild från världen både genom sin verklighet och sitt väsen, ty han är oändligt salig i sig själv och genom sig själv och outsägligt upphöjd över allt som finnes och kan tänkas utanför honom. Om någon förnekar tillvaron av den ende och sanne Guden, Skapare av och Herre över de synliga och osynliga tingen, eller ej blyges att påstå, att intet finnes till utom materien, eller menar, att Guds substans eller väsen är detsamma som de skapade tingens, eller säger, att de ändliga varelserna, de kroppsliga och de andliga, eller åtminstone de andliga, utflödat ur den gudomliga substansen, eller lär, att det gudomliga väsendet övergår till de skapade tingen genom manifestering, eller utveckling av sig själv, eller slutligen anser, att Gud är det universella och oändliga väsendet, som genom begränsning av sig själv bildar den synliga världen med dess olika släkten, arter och individer, han vare bannlyst.

Genom förståndets naturliga ljus kan Gud kännas med visshet. Likväl har det behagat hans vishet och godhet att uppenbara sig själv och sin viljas eviga rådslut genom en annan väg, det är på ett övernaturligt sätt, enligt Apostelns ord: ”Efter att fordom ofta och på många sätt ha talat till våra fäder genom profeterna, har Gud i våra dagar slutligen talat till oss genom sin Son”. Och det har behagat Gud att till den Helige Andes inre hjälp foga yttre bevis på sin uppenbarelses sanning, d. v. s. gudomliga handlingar, i synnerhet under och profetior, vilka tydligt visa hans oändliga makt och kunskap och låta oss erkänna den gudomliga uppenbarelsens trovärdighet genom alldeles säkra tecken, som kunna förstås av envar. Om någon säger, att det är omöjligt eller onyttigt, att människan genom gudomlig uppenbarelse undervisas om Gud och den dyrkan som bör ägnas honom, eller förnekar, att den gudomliga uppenbarelsen kan göras trovärdig genom yttre tecken, och följaktligen anser, att människorna böra föras till tron endast genom en inre och personlig erfarenhet eller genom privat inspiration, han vare bannlyst.

Men för att vi skola kunna uppfylla plikten att omfatta den sanna tron och troget bekänna densamma har Gud genom sin enfödde Son instiftat Kyrkan, och han har givit henne synliga tecken på hennes gudomliga upphov, så att hon kan kännas av envar såsom det uppenbarade ordets vårdarinna och tolk. Ty den katolska Kyrkan ensam äger dessa så många och tydliga kännemärken, som givits av Gud för att göra den kristna trons sanning tydlig. Än mer, på grund av sin underbara utbredning, sin lysande helighet, sin outsinliga fruktsamhet på goda gärningar, sin katolska enhet och sin oövervinnerliga fasthet, är Kyrkan genom sin blotta tillvaro en stor och evärdelig bevekelsegrund att tro på kristendomens sanning och ett ovedersägligt vittnesbörd om sin gudomliga sändning. Liksom en fanas som är utvecklad inför folkens ögon, inbjuder hon så och drager till sig dem som ännu ej omfattat trons ljus, och försäkrar sina egna barn, att den sanning som de bekänna vilar på en mycket fast grund.”

 

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)