av KJELL BLÜCKERT
Vilka statens uppgifter är diskuteras fortlöpande av politologer och politiker. Alla torde vara överens om att hanterandet av våldet i samhället är en av grundbultarna i statens uppdrag. Ja, staten bör genom sina myndigheter ha våldsmonopol och få undantag bör finnas från detta monopol. Det gäller att skydda alla medborgare till liv, lem och egendom, särskilt de svagaste.
Frågan om den svenska statens kapacitet att svara för detta skydd har blivit mer och mer aktuell under det senaste decenniet. Under det gångna året har klanvälde, parallellsamhällen, gängskjutningar, sprängdåd, förnedringsrån, antisocialt dominansbeteende, gangsterrap, blåljuslag och en ny hänsynslöshet diskuterats i dagstidningarna och i flera uppmärksammade böcker, däribland Fredrik Kärrholms Gangstervåld och Lasse Wierups Gangsterparadiset.
För tio år sedan var gängskjutningar förstasidesstoff och självklara toppnyheter i radio- och tv-kanalernas nyhetssändningar. Nu kan de förbigås av skäligen perifera feel good-nyheter. Vi verkar ha vant oss. Det krävs större och större hänsynslöshet för att mediernas intresse ska väckas – av typen det förnedringsrån och den grova tortyrartade misshandel och våldtäkt som två tonårspojkar utsattes för av två unga män på en kyrkogård i Stockholmsområdet under tio timmars tid i slutet på sommaren. De unga förövarna var tidigare dömda för olika brott, och den ene av dem skulle vid tillfället för brottet ha suttit i fängelse för mordbrand. Denna extrema händelse följdes upp under hösten i medierna. Men skjutningar, även de med dödlig utgång, är nu så pass vanliga att de sällan hinner följas upp där. Ofta finns inte det heller så mycket att rapportera, eftersom utredningarna i många fall inte leder till att brotten klaras upp.
Hur har brottsligheten förändrats? Om vi frågar polisen framträder en bild av en ny hänsynslöshet. ”Man skjuter folk i huvet!” Det ser ut som avrättningar. Ingen hänsyn tas till om man skadar andra än måltavlorna. De värsta grövre brotten sker i de så kallade utsatta områdena. I stor utsträckning handlar det om kontroll av konkurrerande brottslighet, inte minst narkotikahandel.
De brottsliga grupperingarna definieras inte längre enbart som gäng eller klaner (sammanhållna) utan också som nätverk (löst sammanhållna och tillfälliga). I polisens hemligstämplade, men läckta, rapport om 40 klaner identifieras tre nivåer av brottslingar: huvudmän, möjliggörare och utförare. Analysen ligger nära den i Johanna Bäckström Lernebys nyligen publicerade bok Familjen, som handlar om en uppmärksammad klan i Göteborg. Oberoende av om man hör till en klan eller ett nätverk är utföraren av brotten pojkar och unga män från dessa utsatta områden, i så gott som samtliga fall invandrare, eller med invandrade föräldrar, från Mellanöstern eller Afrika.
Vad märker vi som inte bor i de utsatta områdena av detta? Som Tove Lifvendahl (ledarskribent bosatt i Uppsala) har konstaterat låter man inte barnen gå ut för att jaga Pokémon på egen hand. De områden som vi välbeställda bor i kallas ju för ”skafferier” och där kan förövare göra räder för att ta för sig. Självklart instruerar föräldrar sina barn – ”generation villebråd” – att inte göra motstånd om någon kommer för att råna en, utan snarare tvärtom, lämna ifrån sig allt så att man ska slippa att bli förnedrad och misshandlad. År 2019 anmäldes 122 000 personrån i Sverige. Ganska lite, som en universitetskriminolog kommenterade, bara drygt 1 procent av befolkningen. Om mörkertalet vet vi ingenting. De trygghetsundersökningar som regelbundet genomförs visar under det senaste decenniet på en tydlig trend. Medborgarna anpassar sig genom att begränsa sin egen och sin familjs rörelsefrihet.
Vad beror den nya brottsligheten på? Frågar vi svenska kriminologer – och då frågar de flesta ju en kriminolog på Stockholms universitet och vanligtvis professor Jerzy Sarnecki – blir svaret att den beror på socioekonomiska omständigheter hos dem som bor i dysfunktionella områden. Men faktum är att den förkrossande majoriteten människor som är fattiga och bor i de svenska utanförskapsområdena inte alls är brottsliga. Dessa omständigheter är en riskfaktor men inte en tillräcklig förklaring. Man förväxlar, menar andra kriminologer utanför Stockholms tullar, samvariation med förklarande orsakssamband. Grundproblemet torde vara det som författaren Björn Ranelid kärnfullt uttryckt: ”Sverige är i behov av en andlig revolution i etik, moral och uppfostran av barn.” Därtill kan läggas skarpare sanktionssystem i hem, skola och domstolar.
Varför tycks de rättsvårdande myndigheterna stå handfallna inför detta? Enkelt uttryckt skulle man kunna svara: därför att de systematiskt har berövats sina verktyg av de folkvalda politikerna. Den klassiska rättsideologin, formulerad också i Katolska kyrkans katekes nr 2266, säger att gärningsmännen har en skuld och att staten har rätt och plikt att utmäta proportionerliga straff. Straffen syftar till att ge brottsoffren upprättelse, att skydda den allmänna ordningen och att, om möjligt, bidra till försoning och den skyldiges bättring. I Sverige har detta synsätt av ideologiska skäl sedan mitten av 1900-talet allvarligt urholkats. Begreppet straff har ersatts av det värdenihilistiska begreppet påföljd, och tanken på ansvarsutkrävande har monterats ner på bred front i samhället. Som en professor i förvaltningsrätt nyligen konstaterade: Sveriges system är inte till för att utkräva ansvar (Svenska Dagbladet 17/12 2020).
Resultatet har blivit att vi fått en kriminalvård med en vårdideologi som nått vägs ände, och som gör att folk inte vågar vittna i domstolar och att brottsoffer riskerar att omedelbart möta sin förövare på gatan. Vi har lägst straffskala i Europa. En vårdplats i fängelserna är två gånger så dyr som i Tyskland och England. Men den svenska särvägen verkar inte ha uppnått några avläsbara resultat, om vi frågar utredare och forskare.
Vad som nu krävs är en förnyad praxis av ansvarsutkrävande och en ny balans mellan vård och straff. Alla politiska partier måste anstränga sig att föreslå och genomföra åtgärder som går utöver överbuds- och symbolpolitik. Utredningar finns sedan tidigare, rapporter är gjorda, men man har inte tagit resultaten ad notam. Aposteln Paulus skriver: ”Överheten är en tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves.” Staten måste besinna sitt ansvar i ett nationellt nödläge och vi alla i familj, skola, kyrka och i det övriga civilsamhället måste hjälpa till att främja en ansvarsfull utveckling för det gemensamma goda.
Kjell Blückert 2021-01-26
Läs även ledartexten av Erik Helmerson 2021-01-07 i Dagens Nyheter, ”Inlåsta kriminella begår inga brott” via länken här