Det katolska S:t Olavsjubileet

Av Gustaf Armfelt

»Han var ’Geisli’ – lysstraalen, som Gud lyste op Norge med, det stedegne sædekorn, som Gud valgte at lægge i Norges jord fordi det passet for jordsmonnet og veiret her», skriver Sigrid Undset i sin underbara bok Hellig Olav, Norges konge.

Men också långt utöver Norges gränser spred helig Olof livgivande ljus.

Ljusstråle var han för de tallösa pilgrimsskaror, som i medeltida dagar strömmade till det gamla Nidaros, på sin tid hela Nordens mest fräjdade vallfartsort. Och han var det också för de katolska vallfarare, vilka nu från när och fjärran samlades för att i hans stad fira nio seklers segerminnen, gamla och dock evigt unga såsom vår heliga katolska tro själv.

Väl voro pilgrimerna i juli 1930 icke så talrika som i de tider, då heliga Birgitta med sin make drog till Nidaros, men likväl så många, att de med församlingsborna till sista plats fyllde stadens båda, festligt smyckade katolska kyrkor, S:t Olav och Jesu Hjerte, där vid högtidliga mässor och aftongudstjänster gedigna. predikningar höllos av kyrkoherde van der Velden, dominikanerpater Lutz, kyrkoherde Sund och pater Wette.

För första gången efter 1500-talets kyrkliga omvälvningar såg Trondhjem ånyo en katolsk procession ute på stadens gator. Måndagen den 28 juli drogo nämligen mer än 300 katoliker från S:t Olofs till Jesu Hjärtas kyrka.

Under psalmsång och bön skred processionen fram, ledd av kyrkoherde van der Velden: först korgossar i röda dräkter, så under sina kyrkostandar katolska män, därpå katolska damer, medlemmar av kvinliga kongregationer, Dominikanersystrar, Josefssystrar, Elisabetssystrar, Vår-Fru-systrar och Borroméersystrar samt slutligen, med pastor Irgens i spetsen prästerskapet: biskoparna Brems från Danmark, Müller från Sverige, Buckx från Finland och Pearson från Lancaster (England) samt efter dem Mgr. Kjelstrup, Dominikaner-fäderna Lutz och Vanneufville, tre patres av Jesu och Maria Hjärtas orden, provincialen pater Scollen, fäderna Witte och Brodman samt till sist biskop Offerdahl åtföljd av kyrkoherde Riesterer.

På många ställen där processionen drog fram, såg man protestanter vördnadsfullt blotta sina huvuden.

»Katolikerna», skrev Trondhjemstidningen »Dagsposten», »läto icke störa sig av nyfikna blickar. Präster och nunnor skredo fram med sina ansikten präglade av värdighet och förklarat lugn, medvetna om sitt heliga kall här på jorden. Och lekmännen mumlade sina böner och sjöngo sina psalmer på ett sätt, som avtvang oss den största aktning.»

I trädgården till Elisabetssystrarnas sjukhus var rest ett altare med baldakin över, och där läste biskop Müller mässan, och predikan hölls av kyrkoherde Riesterer, han som under åratal arbetat för att återuppliva S:t Olofs-minnet, och som är initiativtagare til de årliga vallfärderna till Stiklestad.

Natten mellan den 28 och 29 juli voro Nidaros’ katolska kyrkor besökta av pilgrimer, av vilka många bevistade mässorna där i arlastund.

Det nya katolska kapellet på Stiklestad, blev invigt på morgonen den 29 och första mässan läst av pastor Irgens, assisterad av kyrkoherde Krijn.

Kapellet, om vars uppförande icke minst bankchef Parmann inlagt stora förtjänster, är beläget på en höjd och dominerar hela trakten. Dess altare och kommunionbänk äro en gåva av fröken Marie Knudzon, Larvik, vilken själv utfört det konstnärliga träsnideriarbetet. Altarduken är förfärdigad av fröken Sigrid Boe, Arendal, och kommunionduken av konsulinnan Bærum, Fredriksstad. De präktiga röda ornamenten för präst, diakon och subdiakon äro förärade av fru Sigrid Undset, vilken även skänkt den fregatt, som är upphängd i kapellet.

Kl. 10 på morgonen, S:t Olofsdagen, var det friluftsmässa där, förrättad av abbé Colmer, professor vid S:te Marie-Universitet i Caën (Normandie), och bevistad av talrika franska pilgrimer, de flesta studenter från Caën, vilka då mottogo den heliga kommunionen.

Vid 11-tiden ankom den stora processionen med nära 600 deltagare, varibland icke mindre än 140 franska pilgrimer, och den var, om möjligt, ännu mer färgrik och imponerande än måndagens. Pontifikalmässan, som började kl. 11:30, celebrerades av biskop Pearson, som utdelade eukaristien åt talrika kommunikanter, vilka, fastande, rest från Nidaros kl. 7 fm. Predikan hölls av biskop Offerdahl. Efter mässan fram trädde han, iförd mitra och stav, och meddelade den påvliga välsignelsen och fullkomlig avlat.

Därpå sjöngo de norska pilgrimerna den mäktiga Olofssången, och de franska uppstämde de gripande hymnen »Nous voulons Dieu».

Bland dem, som deltogo i vallfärden till Stiklestad sågos dominikanerpriorn de Lore från Rouen, jesuitpatern D’Arcy, professor vid Oxfords universitet, abbé Mario Boehm, redaktör för L’Osservatore Romano, Rom, pastorerna Wehner och Rademacher från Stockholm, fru Sigrid Undset, folkhögskolerektorn Lars Eskeland, Nordisk Ugeblads mångårige redaktör Niels Hansen, ministerfru Irgens, greven och grevinnan Bielke (Sturefors) etc., etc.

Vi katoliker hade tillfälle att mötas icke endast i kyrkor och vid processioner, utan även vid samkväm. »Olof var nog ett helgon», yttrade biskop Offerdahl vid ett tillfälle, »men samtidigt var han också en människa. Han höll också sina fester och där gick det ganska gemytligt till.»

Måndag middag kl. 12 hade Norske kvinners forbund anordnat en »Téfest». Prästerskapet och åtskilliga utländska gäster deltogo. Ordföranden fru Anna Backer hälsade på norska och engelska de närvarande välkomna, och hennes anförande återgavs på franska av Cand. Philol. Ellen Faaberg och på tyska av konsulinnan Bærum. Föredrag hölls av fru Tardini.

Måndagsafton kl. 8 ägde det katolska festmötet rum i Hantverksföreningens högtidssal, vilken var rikt dekorerad med blommor. Talarstolen var smyckad med norska flaggan och band i de påvliga vita och gula färgerna.

Kraftiga handklappningar mötte biskop Offerdahl, då han besteg talarstolen och ännu kraftigare, då han steg ned från densamma, älskad och uppburen som han är. Ty, såsom Dagsposten påpekar, hos biskop Olav af Selja finnes jämte den kyrkliga auktoriteten också bakom den violetta dräkten en ädel människa. Hans blick och hjärtegoda skrivelse, uppträdande verka förtroendeingivande och försonande, så att alla blevo betagna av hans ord.

Efter Mgr. Offerdahl framträdde hans sekreterare pastor Irgens och uttalade på engelska en hälsning till biskop Pearson, representant för kardinalen av Westminster och hela Englands katolska episkopat. Därpå följde själva högtidstalet, som hölls av Mgr. Kjelstrup.

Efter det med djup rörelse och starkt bifall mottagna föredraget, uppläste biskop Offerdahl Påvens skrivelse, vilket församlingen stående åhörde. »Vår gemensamma fader har talat till oss», sade biskopen. »Låtom oss tacka honom med ett trefaldigt hurra. Det är kanske litet världsligt, men vid ett tillfälle som detta likväl på sin plats». Ett kraftigt, niofaldigt hurra ljöd nu i salen.

Därpå framförde de fyra utländska biskoparna, Pearson, Brems, Müller och Buckx sina länders hälsning och mottogo hjärtvarma hyllningar av hela församlingen.

Därefter bestegs talarstolen av Lars Eskeland. Med siarens oemotståndliga kraft ryckte denne hänförde och hänförande talare oss alla med sig, och då han slöt, hälsades han av en bifallsstorm, som aldrig ville taga slut.

För oss alla, vilka det förunnades att närvara vid det katolska S:t Olofs-jubileet, skola dessa dagar i S:t Olofs stad ständigt stå kvar i minnenas helgedom, verkande såsom en ljusstråle och det »stedegne sædekorn». Och uti vårt inre öra ljuda den katolske skaldens ord:

»Selv om livets kræfter blunder
under sneens vinterskrud,
et opstandelsens vidunder
ser vi dog hver vår fra Gud.
Moderkirkens vinterdvale
endte bratt, og höit mot sky
over Norges fjell og dale
lyser vårens gylne gry.
Se de sunkne altre reiser
sig ved fromme henders verk,
og på gamle tomter kneiser
atter klostermuren sterk.»*)

Kulla pr Odensviholm, Kalmar län, Vårfrudagen, 15/8 1930.

*) Dikt av Mgr. K. Kjelstrup, ”S:t Olav”, N:r 15/16, 1930, sid. 117.