Det ryska statsväldet och katolicismen. I. Tsarkyrkan och unionen

Av J. Armfelt

1. Från begynnelsen och till Polens delning

De beklagansvärda splittringarna, som övergingo kristenheten i 11:te och 16:de århundradena, hade till följd att lägga ännu ett tvedräktsmoment till alla dem, som söndra folken. Statskyrkor uppstodo, som blevo furstarnas verktyg och gåva dem kärkomna förevändningar att blanda sig i andra länders förehavanden.

Trettioåriga kriget är kanske det mest lysande exemplet på hur religionen kan utnyttjas i politikens tjänst. Men – det låg bravur och flykt över detta krig, över dess fältherrar och bataljer, hur ohygglig förödelsen än var! Man glömmer eländet för glansen över vissa namn! Intet sådant skimmer vilar över det oavlåtliga utrotningskrig, som i sekler fördes av den ryska schismatiska, eller som den kallar sig ortodoxa statskyrkan emot alla andra religionsformer, särskilt då katolicismen.

Ett trettiotal år efter det Polen mottagit kristendomen, blev även Ryssland kristet. Men medan Polens missionärer sänts ut från Rom, så var det från Konstantinopel, som Wladimir den Store, sedan han slagit under sig sina bröders och grannars besittningar, däribland Ukraina med Kiev, Volhynien och Podolien, lät tillkalla kristna lärare (998). I Nestorskrönikan berättas, att han före sitt dop hade sänt ut kunskapare för att undersöka, vilken religion som var den bästa. Sändebuden besökte både Islams moskéer och de stränga latinska kyrkorna, men blevo överväldigade av den prakt, som utvecklades i Konstantinopels kyrkor, varför man också bestämde sig för den grekiska ritus. Säkerligen spelade den omständigheten, att Wladimir erhöll kejsar Basilius systers hand efter sitt upptagande i den kristna kyrkan, en viss roll också härvid lag.

Redan tidigare hade, för övrigt, grekiska missionärer predikat kristendomen i de sydslaviska länder
na. Särskilt böra framhållas de båda bröderna S. S. Cyrillus och Methodius, av påven Adrian II vigda till biskopar, som till och med hade utarbetat en slavisk liturgi, med ett särskilt alfabet. Denna liturgi är det, som alltjämt är i bruk i de slavisk-orientaliska kyrkorna. Efter storfurst Wladimirs dop antogs den även i Ryssland, biskopar utnämndes och Kiev, medelpunkten för de ruthenska länderna, blev säte för en metropolit, lydande under Konstantinopel.

Huruvida det var den ursprungliga grekisk-katolska tron, som sålunda infördes i Ryssland, eller om den då redan var anstucken av schismatiska läror, därom tvista än de lärde. Dock är det troligt, att eftersom både metropoliter och biskopar till en början voro av grekisk nationalitet, de medförde från sitt hemland en fläkt av de tvister, som söndrade Bysanz. Många försök att utså hat och misstro emot latinarna gjordes också av dem. Men formellt avbrötos icke förbindelserna mellan Rom och Kiev, och ofta ingingos äktenskap mellan ryska prinsessor och furstar av latinsk ritus utan att någon åtskillnad därigenom gjordes.

Så länge det av Wladimir grundade riket bestod, förblev Kiev metropol för den ryska kyrkan. Men 1319 erövrade den litauiske storfurst Gedymin hela det ofantliga område som sträckte sig väster om Dnejpr, Don och Volga, innefattande de ruthenska länderna jämte Kiev. De ryska storfurstarna drevos tillbaka till sina förra besittningar i nordost och upprättade ett eget metropolitsäte i sin nya huvudstad, Moskva, år 1322.

Man kan säga, att det är från detta år, som de båda riktningarna, Roms och Moskvas, schism och katolicism datera sig. Genom sin förbindelse med Polen står Litauen i kontakt med Västerlandet, medan det egentliga Ryssland alltmer drages åt öster. År 1415 sammankallade storfurst Witold av Litauen en synod i Nowogrodek, som förklarar den grekiska kyrkan med dess metropolitsäte i Kiev oavhängig av metropoliten i Moskva. År 1418 beger sig metropoliten av Kiev jämte 18 biskopar till konciliet i Konstanz för att där söka åvägabringa en formell union med Rom, vilket dock ej lyckades. Först 1438, vid konciliet i Florens, då även Konstantinopel går in på en återförening, lyckas det metropoliten Isidor av Kiev att realisera unionstanken, och genom ett brev av den 17 aug. 1438, utnämnes han av Eugenius IV till legatus a latere i Litauen, Liffland och Ryssland. År 1440 utsände Isidor en encyklika till alla ryssar, förkunnande den union, som åvägabragts i Florens och stadfästs av kejsaren i Konstantinopel. De ruthenska länderna under Litauens och Polens överhöghet ansluta sig utan svårighet till Unionen, de Moskovitiska biskoparna äro villrådiga. Och tsar Vassili II löser frågan genom att utan vidare låta kasta Isidor i fängelse, när han kommer till Moskva. Med knapp nöd lyckas denne fly och beger sig till Rom, 1441.

Tolv år senare störtar det bysantinska kejsardömet samman. Patriarkatet i Konstantinopel blir till nära nog blott en symbol, och Moskvas tsarer göra sig till herrar i den schismatiska ryska kyrkan. De utnämna och avsätta biskopar och metropoliter, de besluta i teologiska frågor m. m. – Att de ständigt ställa sig avvisande mot alla Roms försök att återknyta banden är ju naturligt. Blott när de tro sig kunna påräkna någon hjälp från påven, låta de påskina någon vilja till återförening. Så t. ex. när Ivan den Förskräcklige år 1581 till straff för att han i strid mot ingångna traktater härjat och erövrat Liffland, belägras i Pskov av Stefan Batory, skriver han ett ödmjukt brev till Gregorius XIII för att utbedja sig hans medling. I hopp om att kunna vinna tsaren för Unionen, sänder påven då Possevinus för att mäkla fred. Den polske konungen är nog storsinnad att ge vika, för att ej motsätta sig den möjlighet till återförening, som skymtar; han drar tillbaka sina trupper, men yttrar samtidigt: »Tsaren söker att bedraga den Helige Fadern. Mig bedrar han ej! Men gå och gör Edert bästa. Jag skall ej hindra Eder».

Possevinus »gjorde sitt bästa» och resultatet av sina ansträngningar sammanfattade han i dessa ord, som kanske alltjämt kunna sägas vara giltiga: »All katolsk propaganda i Ryssland är fåfäng, sålänge man ej lyckas omvända tsaren själv, som i folkets ögon är den enda, vilken av Gud erhållit nåd att urskilja, vilken religion som är den rätta».

Allt mer och mer identifierade sig nu tsarmakten med kyrkan, och allt hänsynslösare förkvävde den all opposition från det högre prästerskapet, vars protester, även de blygsammaste, bemöttes med de grymmaste straff. Och det lägre prästerskapet stod så lågt, att man alls ej räknade med det, ty ända från 1200-talet var detta ryska prästerskap främmande för de klassiska språken: det tog ingen del i den stora intellektuella process, som under medeltiden klarlade dogmerna och utvecklade filosofien. Utom de liturgiska böckerna, bestod den kyrkliga litteraturen huvudsakligen av några asketiska hagiografier och utdrag ur kyrkofädernas skrifter. Medan biskoparna och de högre andliga fingo en sorgfällig uppfostran i basilianerklostren, var de vanliga prästernas utbildning bristfällig. Inga seminarier funnos ännu långt in på 1800-talet. Man lärde sig till präst som till varje annat yrke; i början sopade man kyrkan, så betjänade man prästen vid mässan och lärde sig hur man läser bönerna, hur man välsignar vattnet, hur man döper, viger och begraver; och så, när man lyckats spara ihop litet pengar, gav man dem till någon förbiresande biskop och blev prästvigd! Därför var också dessa ryska prästers okunnighet vorden till ett ordspråk. Bikthemligheten existerade ej, då varje präst var förpliktad att till myndigheterna meddela allt, som kunde förefalla misstänkt. Och kanske är det denna omständighet, som man får tillskriva det än i dag bland ryssarna så utbredda spioneri- och angivelsesystemet. Den vördnad varmed in i det sista de katolska prästerna bemöttes av det ryska folket, kontrasterade också skarpt emot de känslor de ofta visade sina egna poper.

Vad den i de polska besittningarna existerande orientaliska, eller som man för korthetens skull fast oegentligt kan säga, rutenska kyrkan beträffar, så hade den ej opponerat sig emot unionen, men erkännandet av påvens överhöghet var dock ej tillräckligt för att trygga den katolska enheten. Även här saknade prästerskapet nödig utbildning och kunde lätt bli byte för agitatorer. Moskva begagnade sig härav och även de av protestantismen starkt anstuckna stormännen i Polen och Litauen. Till metropolit i Kiev valdes en schismatiker, Peter Mobila. Han var en i västerländska vetenskaper bevandrad man, en lärd författare, vars katekes och trosbekännelse än i dag användes i den ryska kyrkan.

Unionen skulle därför knappast ha kommit till stånd, om icke en yttre omständighet givit den nödiga impulsen. Patriarken av Konstantinopel, Jeremias, som var svårt skuldsatt hos turkarna, hade av tsar Fedor hämtats till Ryssland och där, i strid med de kanoniska lagarna, upprättat ett patriarkat i Moskva. Han tog återvägen över Polen för att skaffa sig ytterligare medel och inviga biskop Rahoza till metropolit av Kiev efter Mohila. Men turkarna begagnade sig av Jeremias frånvaro för att till patriark av Konstantinopel utnämna en viss Metrophan.

De rutenska biskoparna församlade sig nu i Brzesc för att överlägga om vilken av de båda patriarkerna de kulle erkänna. Bådas begärelse efter denna världens goda verkade frånstötande. Dessutom föreföll det församlingen förödmjukande att deras kyrkas överhuvud skulle av- och tillsättas av sultanen. Efter långvariga debatter, i vilka den berömde jesuitpater Skarga tog livlig del, beslöts det omsider, år 1594, att en deputation skulle avgå till Klemens VIII. Och 1596 blev Unionen högtidligt beseglad och besvuren i Brzesc av flertalet biskopar, dock icke utan motstånd från ett antal prelater och herrar, vilka kvarstannade i schismen. Ryska författare ha påstått, att unionen tillkommit genom tryck från polska statens sida. Men för den som känner den stora tolerans, ja släpphänthet, som då härskade i Polen är detta ett fullständigt misstag.

Unionens sak fann en mäktigare befrämjare än polska staten kunde ha varit, i en blygsam borgareson från Volhynien, Johan Kuncevicz, mera känd som S:t Josafat Kuncevicz. Redan tidigt begrep han, att det framförallt var prästerskapet, som måste reformeras, och med all kraft koncentrerade han sig på att reformera Basilianerorden, som utbildar den orientaliska kyrkans prelater. Inom loppet av ett tiotal år uppblomstrade tack vare honom det andliga livet i klostren. Nya kloster uppstod i Litauen och Vitryssland, lärda och fromma män sökte sig dit. Josafat, som under tiden utnämnts till ärkebiskop av Polotsk, den av schismen mest genomsyrade delen av det polska riket, ägnade sig med iver åt missionsarbetet och åstadkom verkliga under genom sin fromhet och mildhet, men blev mördad av schismatici under en visitation i Witebsk 1623.

Under tiden hade den ryska kyrkan allt mer fjärmat sig från Västerlandets. Hur obetydlig patriarkens av Moskva makt än var, föreföll den dock alltjämt de ryska härskarna för stor. Peter I uppfann att ersätta den med en fullständigt byråkratisk organisation, den s. k. »Heliga Synoden», ett slags kollegium av biskopar, med en prokurator i spetsen, en lekman, som företräder tsaren och har absolut vetorätt. Från denna institution utgingo nu order till biskoparna, och åtskilliga ändringar infördes i liturgien, såsom upprättandet av hela den kejserliga släkten vid gudstjänsterna, t. o. m. vid begravningar, förpliktelsen att knäböja under detta uppräknande, ehuru de ortodoxa aldrig annars falla på knä i kyrkan, icke ens vid kommunionen, o. s. v.

För Unionen hyste Peter ett outsläckligt hat, som tog sig de grymmaste uttryck och även underblåstes av det ryska prästerskapet. När han sålunda på kung Augusts av Sachsen-Polen begäran skulle draga som bundsförvant in i Polen för att bekriga Carl XII, uppmanades han att »förgöra de unierade i Litauen och Polen». Denna uppmaning tog han också ad notam. Vid sin ankomst till Polotsk besöker han, efter ett stort gästabud, basilianerklostret och misshandlar samt nedhugger högst egenhändigt flere av prästerna i kyrkan. Klosterpriorn, som söker blidka honom låter han föra bunden till sin bostad och torterar honom där hela natten till döds. Martyrernas lik låter han bränna och kasta askan i Dwina »för att man ej skulle göra reliker av dem». Alla unierade kyrkor och kloster, som befinna sig i hans väg, plundras och förstöras. De unierade biskoparna söker han tvinga till avfall och, när detta ej lyckas, låter han sända dem till Ryssland, där de underkastas den nesligaste behandling, och kvarhållas till sin död! Allt detta, i egenskap av bundsförvant!

Under Peters efterträdare, söker Moskva att utnyttja sin ställning till angrepp mot Polen i dess egenskap av katolsk stat. Tsardömet uppträder som ortodoxiens försvarare mot det latinska förtrycket, och oavlåtligt framlägger det klagomål angående förmenta övergrepp mot de ortodoxa i Polen. När t. ex. vissa schismatiska församlingar mangrannt övergå till Unionen, fordrar Ryssland, att deras kyrkor och egendom skall överlämnas till de ortodoxa. Alla polska medgivanden framkalla blott nya klagomål, och när schismatici tillerkännas full likställighet med katolikerna i Polen, tolkas detta sålunda, att den schismatiske biskopen av Mohilew med stort följe genomreser Litauen och Vitryssland för att omvända folket till »ortodoxien».

Sitt ohyggligaste uttryck får dock det tsaristiska »missionsarbetet» under kejsarinnan Katarina, i Ukraina. På tillskyndan av ihumenen Melchizedek i det ryska klostret i Perejaslaw, helt nära polska gränsen, organiserades här ett bondeuppror, lett av Zelesniak, lekmannabroder i klostret. Lösen var: »död åt Polacker, uniater och judar!» Munkarna välsignade folkets knivar och ett blodbad utan like begynte 1768. Sträckor på 40 mil i bredd och 60 mil i längd blevo fullständigt folktomma. De som undkommo drevos till Perejaslaw och måste där högtidligt avsvärja unionen samt överlämna sina kyrkor till ryska poper. Över 300 unierade präster, som ej ville underkasta sig mördades, andra kastades i fängelse.

I staden Human, dit många hade flytt, nedhöggos 18,000 människor och med de 400 basilianeralumnernas lik fylldes 3 brunnar. Hela Ukraina dränktes i blod.

Efter Polens första delning 1772, växer ryssarnas nit. På knappt ett års tid berövas uniaterna 1200 kyrkor. Prästerna fängslas och av deras brev till nuntien Garampini i Warszawa ser man, att bolsjevikerna gått i god skola hos de schismatiska. Polens andra delning framkallar en ny våg av fromhet i Moskwa. Den ryske biskopen i Perejaslaw får nu till sitt förfogande 20,000 rubel samt »så många soldater som kunna behövas för att genomföra omvändelseverket bland Polens uniater». (Ukasens text.)

Slutligen, år 1795, utplånas Polen ur staternas led och samma år upphäver Katarina – i strid mot sina traktatsenliga förpliktelser att respektera den katolska tron av båda riterna – alla unierade biskopsdömen.

Tsarkyrkan står färdig att påbörja den sista striden mot Unionen.