Av E. K.–IV.
Stockholm mig en främling blivit;
Tiden rider fort.
Själv jag bryggorna har rivit
till mitt drömslotts port;
till de ljusa barndomsställen många
vägarna ha blivit steniga och långa.
Aldrig mera får jag återvända
till vad jag höll kärt.
Vandring över tomter brända
har mitt hjärta lärt.
Men bland minnen, outplånligt klara,
skall jag städs den gamla trädgården bevara.
Där stod altaret med blommor sirat,
och med böjda knän
fromt och ödmjukt har jag virat
krans kring Jungfrun vän.
”Ave Maris, jungfrumoder goda,
barnasinnen kan du skänka tröst och loda.”
I den trädgården ej susa
träden fridfullt mer.
Ej i sommarkvällar ljusa
dröm och tanke ber.
Stenpalatset reser sig däröver;
mänskorösters sorl ur stenvalv bönen söver.
Kära gamla gård förödda,
livets fruktblomshärd,
många drömmar, nu förblödda,
vingades till färd
under lindars gröna fägring,
inför framtidsdådets stolta hägring.
Tack, tack tusenfalt, du minne
av en gången tid!
Ont och gott i sand förrinne,
ej den stilla frid.
Tröttat huvud ännu tryggt jag sänker
mot den hågkomst, vilken trofast vila skänker.
”Ave Maris”, som ett eko skälver
i min längtan efter mor.
Tidens hav med tunga vågor välver,
sorg i djupet bor.
Men ibland som smekning jag förnimmer
minnet av min trädgård, höljd i kvällsolsskimmer.