El Santo Cristo de la Agonia de Limpias

Limpias heter en liten idyllisk stad vid Biscayabukten, utmärkt genom sitt vackra läge, sina stora, välvårdade trädgårdar och framför allt genom sina invånares fromhet, stränga redlighet och ordningssinne. Den på 1500-talet byggda församlingskyrkan ligger högt uppe på kullen Ruccoba och gör med sina svartnade stenar och av murgröna till hälften övervuxna, tjocka murar ett egendomligt tilltalande intryck. Över högaltaret är ett väldigt krucifix uppställt, antagligen ett verk av den spanske träsnidaren Pedro de Mena († 1693). Särskilt dess Kristusansikte är ett utmärkt konstverk. Blicken är uppåtriktad, så att man nästan blott ser vitögat, underläppen har ett blåaktigt sken. Det är tydligt, att konstnären velat framställa Frälsaren i själva dödsögonblicket. Dock verkar denna korsfästelsebild ej så mycket uppskakande som mera milt gripande. Traditionen vet att berätta, att den ända till år 1768 fanns i en kyrka i Cadiz, där en farlig jordbävning och översvämning år 1755 plötsligt upphörde, då invånarna buro omkring den på gatorna i högtidlig böneprocession.

En vacker augustidag år 1914 var en konstskicklig prästman vid namn Antonio Lopez vid middagstiden ensam inne i Limpias’ kyrka, sysselsatt med att installera elektriskt ljus uppe på högaltaret. För att bekvämt kunna arbeta hade han måst ställa två trälårar över varandra på själva altaret och ytterligare sätta upp en liten stege på den översta låren. När han stod högst uppe på denna och arbetade, var hans ansikte i jämnhöjd med den berömda Kristusbildens. Plötsligen får han se Frälsaren långsamt sluta sina ögon, han tror det är en synvilla, ser åter hän på bilden, – ögonen äro fortfarande slutna. Han betraktar den oavvänt under fem minuter – den oförklarliga förändringen i den Korsfästes anlete varar alltjämt. Gripen av denna underbara syn mister han medvetandet och störtar huvudstupa ned på kyrkgolvet. Lyckligtvis tar han ingen allvarsam skada av fallet, han omtalar sitt äventyr för sina ordensbröder, men dessa iakttaga fullkomlig tystnad, ända tills ännu underligare tilldragelser i den förut så obemärkta kyrkan komma dem att öppet omtala hela händelsen.

Mot slutet av mars 1919 höllo två kapucinerfäder i Limpias’ församlingskyrka en s. k. folkmission, sammanhängande predikningar över religionens huvudsanningar. Denna avslutades den 30 mars kl. ½9 f. m. med en gripande nattvardspredikan av den ene missionsprästen, pater Agatángelo, med anslutning till skriftens ord: ”Min son, giv mig ditt hjärta!” (Ordspr. 23: 26). Den andre kapucinern, pater Jalon, satt under tiden i sin biktstol, då med ens en tolvårig flicka kommer fram till honom och viskar: ”Pater Jalon, pater Jalon, se på Kristus, han blundar!” Snart komma flera andra barn med samma påstående och försäkra, att de inför både biskopen och påven våga svära på, att det är sant. Efter predikan är det en man i den tätt packade åhörarskaran, som plötsligen ger till ett rop, flera andra instämma, deras ord ge vid handen, att de se detsamma som barnen, några ropa till och med, att de se hela Herrens lekamen betäckt med dödssvett. Pater Jalon måste på en i hast hämtad stege klättra upp till den underbara bilden. Till sin häpnad finner han den verkligen täckt med svett. Med sina fingerspetsar vidrör han halsen, visar dem så för folket, de äro ännu fuktiga av beröringen. En obeskrivlig rörelse griper alla de närvarande. De kasta sig på knä och och utropa: ”Perdon Señor! Misericordia, Dios mio!” (”Förlåtelse, o Herre! Förbarmande, min Gud!”)

Med vindens snabbhet spred sig ryktet om denna utomordentliga händelse i hela nejden. Skaror av nyfikna strömmade till Limpias, fromma pilgrimer började vallfärda dit, människor av alla stånd och åldrar komma för att se den underbara bilden, som snart blev ett samtalsämne överallt i Spanien. Alltsedan den 24 april 1919 ha olika människor nästan dagligen fått bevittna oförklarliga förändringar hos ”El Santo Cristo de la Agonia” (den heliga Kristus av dödskampen) i Limpias. I kyrkans sakristia ligger ett stort album, vari över 5,000 personer inskrivit sina namn till sitt vittnesbörd, att de varit åskådare till olika manifestationer av denna bild, vari man som i en spegel kunnat följa Jesu pina och död på korset. Somliga ha endast varseblivit enkla rörelser av Frälsarens mun och ögon, andra ha sett bröstkorgen mödosamt höja och sänka sig, andra ha sett tårar i hans ögon, bloddroppar, som rinna ned på hans tinningar, fradga på hans läppar, hela kroppen betäckt med sår. Ja, några vittnen ha med ed bekräftat, att de på den heliga bilden in i de minsta detaljer åsett Frälsarens dödskamp. Det vore alltför vidlyftigt att här gå in på några enskilda personers utförliga berättelser om sina upplevelser i Limpias. Sådana förefinnas i stor mängd i de olika arbeten, som redan utgivits över dessa utomordentliga händelser. Under år 1920 besökes den lilla spanska staden dagligen av mellan 3,000 och 4,000 intresserade främlingar, däribland det spanska kungaparet, flera ärkebiskopar och biskopar, läkare, jurister och andra vetenskapsmän. En intresserad stockholmskatolik har nyss mottagit ett brev från Limpias, daterat så sent som den 15 februari 1921, vari det omtalas, att de utomordentliga händelserna där alltjämt pågå. Saken har nu framskridit så långt, att den kanoniska undersökningsprocessen angående dessa händelsers utomordentliga karaktär högtidligen inleddes i det biskopliga palatset i Santander den 18 juli 1920.

En utomstående gör sig knappast någon föreställning om hur försiktiga och kritiska de kyrkliga myndigheterna äro, då det gäller att fastställa, om en händelse kan förklaras på naturligt sätt eller endast genom ett övernaturligt ingripande. Lika starkt som Kyrkan tar avstånd från den moderna förnekelsens bornerade och ovetenskapliga sätt att på förhand förklara varje under omöjligt, lika bestämt reagerar hon mot den farliga lättrogenhet, som utan eftertanke och undersökning upphöjer varje litet ovanlig tilldragelse till ett oemotsägligt under. Sålunda heter det i den nya kanoniska lagen, Kanon 2019: ”Bevisen (som skola begrunda en tilldragelses karaktär av under) måste ovillkorligen vara fullständiga, och endast säkert bevittnade och skriftligen avfattade bevis kunna godtagas.”

Om vi strängt objektivt vilja studera de utomordentliga tilldragelserna i Limpias, måste vi genast framhålla ett viktigt faktum: ”Det är endast en del av åskådarna i Limpias’ kyrka, som varsebliva någon förändring eller rörelse på den underbara Kristusbilden.” Många, ja, de flesta se ingenting alls. Härav förstå vi väl, att varje tanke på något dolt maskineri, som åstadkommer fenomenen, liksom varje möjlighet, att det hela kunde förklaras som illusion eller synvilla, beroende på särskilda ljusverkningar eller något dylikt, måste anses fullkomligt uteslutna. Lika litet kan man förklara genom att tala om en eller annan okänd naturlag, som här skulle manifestera sig på ett så oregelbundet och oerhört sätt. Som naturlig förklaringsgrund återstår endast denna: ”Fenomenen i Limpias bero uteslutande på suggestion och autosuggestion.” I alla tider har man vetat, att inbillningskraften spelar en viss roll också vid våra iakttagelser av yttervärlden. Men först genom vetenskapliga undersökningar på allra sista tiden har man riktigt fått klart för sig, hur stark denna fantasins verkan på sinnesintrycken är. Kunde man nu inte tänka sig, att det i Limpias varit personer med livlig fantasi, som trott sig se Kristusbilden röra sig, antingen därför att de själva ivrigt åstundade att få se det (autosuggestion) eller därför att andra sade sig tydligt se det (heterosuggestion)? Den strängaste kritik är ju Kyrkans bestämda fordran vid bedömandet av utomordentliga händelser. I denna sammanfattande framställning kunna vi endast anföra några grunder, som tala mot ett dylikt antagande. För det första är det ingalunda sådana slags människor, som av naturen äro mest mottagliga för suggestion, som varit vittnen till de underbara händelserna i Limpias. Tusentals fromma själar, som dragit dit med den livligaste åstundan att få se dem, ha alls ingenting sett. I stället präglas flera av vittnesmålen av den lugnaste saklighet, nästan torrhet. Bland vittnena märkas åtskilliga tvivlare och direkt fientligt stämda, som t. ex. ha rest dit med tanken: ”Jag vill studera nervsjukdomarna i Limpias.” Ja, det finnes t. o. m. bland vittnena sådana, som medgiva att de sett utomordentliga ting i Limpias och ändå framhärda i sin otro. För det andra ha de utomordentliga synförnimmelserna ofta varat en längre tid, framträtt med största tydlighet och klarhet, vilket särskilt framgår av åtskilliga läkares berättelser, som in i de minsta detaljer med medicinska facktermer beskriva den Frälsarens hemska dödskamp, som de sett avspegla sig på bilden. För det tredje har man särskilt för barn avsiktligt för att se hur pass suggestion kunde spela in påvisat förändringar på bilden som man icke alls varseblivit, varvid dessa endast svarat: ”Nej, det ser jag icke.” För det fjärde ha ofta flera personer genom samtidiga utrop förklarat sig se samma rörelser i Kristi ansikte. Så skriver t. ex. ett vittne, doktor Antonio Gutiérrez de Cossio: ”Vi sågo det alla (att Kristusbilden vände huvudet åt sidan) ”ty vi upprepade det alla samtidigt.” Flera andra grunder kunde anföras, som göra en förklaring medelst suggestion mindre sannolik. Och om också denna uteslutes, måste väl antagandet av ett rent övernaturligt ingripande ligga nära till hands.

Den danske katolske skriftställaren Jakob Olrik framhåller gärna, hur viktigt det är, att i de yttre händelsernas brokiga vävnad alltid leta efter den gyllene tråd, som heter ”Guds Tanker”, Guds mening. Vi få ej stanna vid ytan utan ständigt sträva mot djupen. Om vi antaga ett övernaturligt upphov till de utomordentliga händelserna i Limpias, är det ej svårt att i dem se mycket som kan sammanhänga med ”Guds Tanker”. I en tid av otro och förnekelse vill Herren manifestera sin allmakt, i en tid av synd och skamlöshet påminnes världen på ett nytt sätt om syndens vederstygglighet, som band Frälsaren fast vid korset. I en tid av oerhört lidande se vi lidandets Konung åter liksom levande i sina kval. Vi minnas så klarare än förut lidandets stora mening. Och med våra blickar dragas också våra tankar närmare honom, som en gång sade: ”Och när jag varder upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig” (Joh. 12: 32).