Historien om Joy som överlevde människohandeln
De som har återfunnit sin frihet efter att ha genomlidit människohandelns inferno har mod och kraft som tillåter dem att vilja ger nytt hopp genom sitt exempel. ”Vänd inte bort blicken från dem som behöver hjälp”, det är budskapet från Joy som idag är sjuksköterska och vårdar de allra sköraste.
Joy Ezekiel önskar inte vara anonym. Tvärtom, hon vill att hennes för- och efternamn skall offentliggöras. Hon förmedlar så sin styrka, hon som har överlevt människohandel och fällt äkta tårar och gjutit verkligt blod. ”Detta är en dag då nästan hela världen förenas i bön med tanke på alla de människor som fortfarande är fast i människohandel och bön för dem som har haft modet att undfly denna form av exploatering”, sade hon denna 8 februari som även för elfte gången är böndagen mot människohandel.
Undkomma fattigdomen
Joy berättar sin historia för Vatikanens massmedia. Hon var bara 23 år när hennes familj i Nigeria överlämnade henne till människosmugglare för att hon skulle kunna ta sig till Italien. Hon litade på människorna som hade lovat henne en bättre framtid även om hon var långt ifrån sin familj. Hon tröstades av tanken på att hon skulle kunna hjälpa sina anhöriga att ta sig ur fattigdomen som de levde i. Därför gav hon sig av väl medveten om att hon hade en lång resa framför sig, att hon skulle andas ökensand och trotsa hunger och törst. Men hon kunde verkligen inte föreställa sig vilket inferno som hon skulle behöva gå igenom. En väg präglad av död och förtvivlan.
Det libyska infernot
”I det libyska koncentrationslägret där jag var instängd besparades vi inte någonting: mycket tortyr, våld, gruppvåldtäkter Tillsammans med oss fanns en flicka som var knappt 13 år och hette Grace. Hon dog i mina armar efter att ha våldtagits, och medan livet långsamt rann ur henne bad hon mig, mellan tårar och kvidanden, att be för henne.” Joy bad till och med på den lilla båten som förde henne till Italien. Hon bad tillsammans med modern till en liten flicka på några månader. Därefter kom hon till Castel Volturno norr om Neapel där hon tvingades att prostituera sig i skogarna. Hon tyckte att bönerna inte tjänade något till.
I klorna på människosmugglarna
”I Italien lyckade människosmugglarna att få ut mig ur det center där vi var instängds. Jag kastades ut på gatan av den kvinna som jag hade trott skulle hjälpa mig att undvika att återvända till Libyen.” Människosmugglarna nätverk är välorganiserat och inget hindrar dem att följa efter dem som överlever överresan från Libyen. ”De håller fast en med utpressning, de hotar att skada ens familj i Nigeria om man inte gör som de befaller. De fick mig att tro att jag hade en skuld på 35 000 euro som jag måste betala tillbaka genom att prostituera mig, men det tog aldrig slut, och skulden fortsatte att öka.”
Ständigt riskera livet
De som faller i exploateringens fälla blir ensamma och isolerade, offer för likgiltigheten hos dem som utnyttjar att de är så svaga och att de inte kan kommunicera eftersom de inte kan språket, och de är vettskrämda vid tanken på att polisen kan gripa dem och utvisa dem. ”Man upplever det som att ens liv är i händerna på fullständiga främlingar som kan göra en vad ont som helst. I varje ögonblick kan man mista livet på grund av de hundratals män som trampar på ens kropp och ens värdighet.” Joy känner väl tyngden av ensamhet och övergivenhet. Till och med hennes mor, som hon en dag i hemlighet lyckas ringa till och berätta om sin situation, säger till henne att inte protestera och se till att hon kan sända hem pengar.
Drömmens kraft
”Trots allt hade jag en känsla av att det liv som jag levde inte var mitt. Jag fick kraft av drömmar som jag hade haft när jag var liten. Jag skulle så gärna ha velat sjunga”, säger Joy innan hon fortsätter att berätta sin historia. ”Jag försökte att fly en gång, men de grep mig och straffade mig.” Det var en annan kvinna som rev ner likgiltighetens mur som kvävde Joy när hon försökte locka till sig nya ”kunder” på trottoaren. ”Hon var inte rädd för att se mig i ögonen eller för att ge mig en papperslapp med ett telefonnummer att ringa för att få hjälp. Den natten föll jag på knä och sade till Gud: ’Se det är senaste testet, nu finns det något.’ ”
Bön och frälsning
Det krävdes allt mod i världen för att försöka att fly igen och ta sin tillflykt till Casa Rut, en center grundad 1995 i Caserta av syster Rita Giaretta. ”Hon tog emot mig och fick mig att känna mig som en ny människa. Morgonen därpå, när jag hade vaknat, kände jag att jag måste be Gud om ursäkt för att ha tyckt att han hade övergivit mig, därför att jag var så arg på honom.” ”Jag försöker alltid berätta min historia” – förklarar Joy Ezekiel – ”som en källa till hopp och inte bara för att berätta om lidande, mitt och många andra kvinnors. Jag vill att människor skall veta att det alltid finns ett hopp om att man kan gå vidare. Till alla dem som väljer att titta bort säger jag: var inte medskyldiga, för dessa människor skulle kunna vara era hustrur eller döttrar. Någon som behöver hjälp idag, inte i morgon.”
Vatican News, franskspråkiga redaktionen, 2025-02-08
Detta är en nyhetstext.