Av Spectator
Ett samtal med metropoliten Germanos, ärkebiskop av Seleucia
Vid den mycket omtalade kyrkofesten i Uppsala den 19 september var även, som bekant, en representant för den grekisk-skismatiska kyrkan närvarande. Patriarken av Konstantinopel hade nämligen dit sänt metropoliten Germanos, rektor vid Halkis teologiska högskola vid Bosporen och titulärärkebiskop av Seleucia.
Då denne celebre representant för en gammal kristen kyrka i Orienten även gästade huvudstaden, där han bl. a. på grekiska predikade i Storkyrkan, passade en av Credos medarbetare på att utbedja sig ett sammanträffande med honom.
I salongen, där vi väntade, trädde emot oss en svartklädd, vördnadsbjudande gammal man, som med stor vänlighet tog emot oss.
Då vi presenterat oss såsom kommande från en romersk-katolsk tidskrift i Sverige, uttryckte vi vår önskan att få veta något om Österlandets kyrkoförhållanden. Han talade då med värme om den kärlek till den fäderneärvda religionen och den gammaldags fromhet och enkelhet i sederna som ännu i hans hembygd levde kvar. Där hade under världskriget från turkarnas sida en svår förföljelse satts i gång mot de kristna, särskilt mot armenierna. Ännu förmärktes inga spår av bolsjevismens ogräs. Dock hade den stora revolutionen i Ryssland avbrutit förbindelserna mellan patriarken av Konstantinopel och den rysk-ortodoxa kyrkan. På omvägar hade det ändå lyckats att sända brev till den senare med maning till obeveklig kamp mot de all kristen kultur förstörande upprorsmännen.
Metropoliten Germanos, som studerat tre år vid Leipzig’s protestantiska och ett år vid Strassburg’s katolska fakultet, är ingalunda en främling för Västerlandets kyrkliga strömningar. Därför har patriarken av Konstantinopel sänt honom för att också förhandla med representanter för den svensk-lutherska statskyrkan om möjligheten att förbereda en återförening mellan kristenhetens söndrade bekännelser. Vi bådo då att få veta något om metropolitens tankar i denna brännande fråga. Det mål, som nu närmast eftersträvades, var, sade han, ett moraliskt enhetsverk, ett praktiskt samarbete mellan de kristna kyrkorna för att på så sätt i handling omsätta Jesu kärleksbud. I detta syfte hade det ekumeniska patriarkatet också sänt ett brev till den påvliga kurian, vilket likväl ännu ej besvarats. På vår fråga, om den grekisk-ortodoxa kyrkan ville ett sådant närmande med alla kristna bekännelser eller endast med dem som lägga vikt på att äga ett episkopat med apostolisk succession, svarade ärkebiskop Germanos, att ingen kristen riktning, ej ens modernisterna, finge uteslutas. – Det stora målet vore dock kristenhetens enande också i tron, i den rätta läran. Härtill vore tiden ännu ej mogen. I framtiden kunde man likväl hoppas mycket i detta avseende av en kommission med representanter från alla kyrkor.
Den österländske metropoliten, en andlig ättling av Kyrillos Lukaris, trivdes väl i Sverige, trots de stora olikheterna mellan kyrkoordningen här och i Orienten.
För en katolik måste det vara en glädje att sammanträffa med en så sympatisk representant för en kyrka, som, trots tusenårig skism, bevarat mycket av den gamla kristna tron, framförallt läran om Jesu gudomlighet och hans verkliga närvaro i Altarets sakrament. Vi hälsa också med tillfredsställelse, att den svensk-lutherska statskyrkan knyter förbindelser med detta, trots allt, i grund och botten så katolska samfund. Ett sådant närmande kan endast verka en förstärkning av de kristna element som ännu finnas kvar inom Gustav Vasas kyrka. Längtan efter enhet är en äkta katolsk känsla. Med tanke på kyrkohistoriens lärdomar hålla vi dock före, att en mellankyrklig kommission föga förmår uträtta i denna så viktiga angelägenhet, och vi äro övertygade om, att trons enhet är nödvändig för den fulla och önskade framgången av en gemensam aktion av alla kristna. De, som uppriktigt vilja förverkligandet av Frälsarens bön ”att alla måtte vara ett”, ha därför endast en sak att göra: att ansluta sig till den kyrka, som, själv ägande en oupplöslig enhet, efter den helige aposteln Pauli ord är ”sanningens pelare och grundfäste”.
Med oöverträfflig klarhet har kristenhetens högste chef betonat sammanhanget mellan tron och gärningen i det tal som han höll till deltagarna i den propagandakurs för katolskt socialt arbete, som nyligen hållits i klostret Monte Cassino. Den Helge Fadern framhöll då både att en framgångsrik yttre verksamhet alltid måste stödja sig på en fast teoretisk grundval och att den insedda sanningen måste taga sig uttryck i en energisk aktion för dess spridande till dem, som ännu ej känna dem. Ty det är endast föreningen av sanning och aktivitet som frambringar de rikaste frukterna.