En kompass för livet och döden

Av Alban Stoltz

Det finns gott om människor, som aldrig vilja gå och höra på en predikan eller sitta och läsa en andaktsbok, än mindre vilja höra talas om att ofta bikta sina synder, ja, som till och med säga att det kvittar dem lika, om deras hustru och barn ha samma tro som de själva eller ej. De mena: ”Låt mig få vara i fred för Er samvetsömhet och allt Ert fromleri! Jag känner mig nöjd och belåten och har ingen lust att fördystra mitt liv med allehanda skrupler och mörka grubblerier. Det gör mig redan illamående, om jag bara hör talas om missioner, fastepredikningar och broderskap och dylikt nojs, och hellre ger jag ut tolv mark för cigarrer än fem pfennig för en kristlig bok.”

Vi vilja nu undersöka, om sådana världsvisa också säga så med sunt förstånd eller om de icke fastmer med all sin kvickhet verka omänskligt fjolliga. Hör då noga på ett slag! Föreställ dig, att du inte längre kan trivas riktigt i hemlandet, varför du utvandrar till Amerika. Nu har du suttit ett par dagar på skeppet, och detta är redan så långt ute på havet, att man inte kan se något annat än vatten på alla sidor och himlen över det hela. Skeppet seglar för förlig vind, friskt och fort föres det framåt. Men så får kaptenen ett tu tre ett anfall av galenskap, slår sönder kompassen, kastar dess magnetnål i vattnet och ropar, att det där skräpet behöver man nu inte längre, när skeppet i alla fall kommer så bra framåt. Kompassen är nämligen en liten glastäckt skiva, på vilken de olika väderstrecken äro angivna och mitt över densamma går som en visare magnetnålen, som av sig själv ständigt pekar mot norr eller mot polstjärnan. På denna skiva måste nu sjömännen se varje gång de skola räkna ut, i vilken riktning de skola styra skeppet, ty annars skulle de känna sig ännu villrådigare därute på det vida havet än du skulle vara, ifall du stod mitt i en tiomilaskog, där det varken fanns väg eller stig.

Men hur skulle det då gå med ett sådant skepp, där kompassen är borta och kaptenen en dåre? – Jo, det skulle fara omkring på havet som en blind, och dess irrfärder skulle sedan fortsättas ända tills antingen det är slut med både kol och proviant eller det stöter på undervattensklippor och malströmmar eller det kommer fram till helt andra trakter, som ligga långt borta från bestämmelseorten. Och då det av millioner riktningar blott finns en enda, som är den rätta, och då det blott är kompassen, som utvisar denna, så är det precis lika osannolikt, att man på ett sådant fartyg kommer fram till sin bestämmelseort, som det är att du får den stora vinsten på ett lotteri, där bland millioner nitar blott finnes en lott som vinner.

Alldeles på samma sätt är det med människolivet. Här på jorden segla vi liksom mitt på vida havet; för var dag som går ilar vår levnads lilla farkost allt längre framåt. Vem skulle inte önska, att han till slut fick landa vid en salig hamn? Men detta är inte någonting, som liksom går av sig själv: det lyckas blott om man styr sitt liv i den rätta riktningen. Men om man utan eftertanke rusar blint framåt på levnadens hav – ja, då kommer man slutligen fram till en ort, där det är lett att landa. Säger icke Herren: ”Förtappelsens väg är bred, och många äro de, som därpå vandra.” Men ingen människa kan vara trygg och säker, att han vid levnadsskeppets framkomst (d. v. s. när själen vid döden måste fara ut ur kroppen) kommer fram till den rätta staden, dit han ämnat sig hän, ifall han inte har en kompass, som han kan rätta livet efter. Men den enda kompass som duger för människolivet är kristendomen. Här har jag nu också kallat mina fyra kalendrar för en kompass, emedan all den undervisning, som är framställd i dem, endast och allenast går ut på, att man måste leva som en kristen för att kunna dö som en kristen. Gud give oss alla detta!

Alban Isidor Stoltz, född 1808 i Bühl (Baden), död 1883, professor i Freiburg Br., räknas som en av det katolska Tysklands märkligaste andar under förra århundradet. Framförallt har han skapat sig ett namn som populär kristlig författare genom sina ”Kalender für Zeit und Ewigkeit” (Kalendrar för tid och evighet); ovanstående stycke står som företal till första bandet av denna kalendersamling.