För första gången i katolska kyrkans långa historia i Europa hålls i Prag denna vecka ett möte med representanter för lokalkyrkor från världsdelens alla länder. Denna ”Europaetapp” är en del av en överläggningsprocess som pågår fram till 2024 och som påven Franciskus har ordnat för att förnya kyrkan.
Även i andra världsdelar äger sådana möten rum, men ingenstans krockar kyrkopolitiska och teologiska strömningar så med varandra som i Europa. Alla finns representerade här, från försvarare av den katolska identiteten, som skarpt avgränsar sig från det postmoderna godtycket, till dem som förordar en öppen kyrka som omfamnar alla typer av livsvägar, kärlek och tro.
Synodsekretariatet i Vatikanen har givit processen ett bibelcitat som ledstjärna: ”Gör mer plats åt ditt tält” (Jes. 54:2). Och som riktlinjer för arbetet har man angett att trots oförenliga positioner ska överläggningarna inte ge upphov till segrare och besegrade. Denna sorts synod kallar världssynodens sekreterare, kardinal Mario Grech från Malta, för ”den katolska metoden att förverkliga den synodala principen”. Den skiljer sig tydligt från vad man i den tyskspråkiga världen känner som synod eller kyrkoparlament.
På det tyskspråkiga området är synodala möten något som man är van vid. De evangeliska kyrkorna i olika förbundsstater och deras paraplyorganisation var först, och sedan kopierades de av den katolska kyrkan. Man debatterar dagarna i ända, oftast över texter som sedan slutligen blir till kyrkorättsliga föreskrifter. De reglerar vad som ska läras ut i kyrkan, vad som är lämpligt, vad som rekommenderas och vem man opponerar sig emot.
Inga omröstningsmaskiner i Prag
Det mest synliga redskapet under en sådan synod är omröstningsmaskinen. Den liknar en fjärrkontroll. Genom att trycka på knappar kan synoddeltagarna visa att de instämmer, att de tar avstånd från ett förslag eller att de lägger ned sin röst. Resultaten visas i absoluta och procentuella tal på storbildsskärmar.
Om den erforderliga majoriteten uppnås – i katolska sammanhang eftersträvar man vanligen ett resultat på mer än två tredjedelen – då räknas den föreslagna texten som antagen. Om debatten var livlig och omröstningsresultatet osäkert, tillämpar man istället omröstning genom acklamation, och så går man vidare till nästa punkt på dagordningen.
I den katolska versionen, som nu praktiseras i Prag, finns det inte några omröstningsmaskiner. I stället har delegaterna utrustning för att välja språk för simultanöversättningen. Den katolska kyrkans internationella karaktär innebär nämligen att inläggen görs på många olika språk.
Lika stort talutrymme för 39 delegationer
För att delegaterna från alla länder, även de mindre, ska få ordet i lika hög grad, fick var och en av de 39 delegationerna i Prag förbereda ett lika långt uttalande. Så uppstod en mosaikartad bild av förhoppningar och bekymmer, som för tillfället engagerar ”Gudsfolket” – den nya beteckningen för icke-klerkerna i kyrkan – och dess andliga ledare.
Nästan alla är bekymrade över att de unga försvinner. Mot bakgrund av övergreppsskandalerna önskar man sig besinning och att man tänker på kärnan i Jesu budskap. Och man önskar sig omvändelse, förnyelse och trovärdighet.
På det praktiska planet går meningarna vitt isär. Vissa vill bekämpa klerikalismen som de uppfattar som främsta orsaken till övergrepp. Andra vill försvara klerus, eftersom de symboliserar den katolska strukturen. Många vill ha en kyrka som inte utesluter någon, oavsett vem han eller hon älskar. Andra vill hålla fast vid moralläran och inte godta det som enligt Bibeln är synd.
Man lyssnade till dessa ofta motsägelsefulla uttalande från de olika länderna, och ofta gjorde man paus för bön. Det var inga debatter eller omröstningar. Texterna lämnades in till en redaktionsgrupp, som skulle formulera en text som gjorde alla rättvisa. Och sedan satt delegaterna timmavis i olika språkgrupper och debatterade om ”intryck”, ”spänningar” och ”frågor”. Det som kom på tal i dessa ”andliga samtal” framfördes även i plenum.
Och så kom en rad ˮfristående bidragˮ, utan vare sig debatt eller omröstningar. Intill avslutningen var det oklart utifrån vilka kriterier och på vilket sätt det skulle sammanställas ett slutdokument utifrån allt detta, ett dokument utifrån vilket biskoparna skulle fortsätta sina överläggningar på fredagen och lördagen och eventuellt besluta om ytterligare ett dokument.
Med ett tyskt kyrkomöte som måttstock verkar detta förfarande vagt och luddig, men ingen deltagare har uttalat någon kritik. Tvärtom. Alexandre Joly, biskop av Troyes, sammanfattade så här: ”Från session till session märker man mer och mer att man är på väg tillsammans. Man vet inte riktigt vart det bär hän och vad som ska komma ut av det, men att vara på väg tillsammans är en viktig erfarenhet.”
Och Beate Gilles, som i sin egenskap av generalsekreterare för den tyska biskopskonferensen och medlem av presidiet i den tyska reformprocessen ˮden synodala vägenˮ är förtrogen med en helt annan debatt- och omröstningskultur, visade sig vara nöjd med denna process, som också blickar framåt – och hon lovordade de många stunderna av stillhet och gemensam bön.
Det är ännu ovisst om metoden att ”lägga bredvid varandra de olika tolkningar” räcker för att mildra de märkbara spänningarna och den längtan efter förändring som finns framför allt hos dem som känner sig diskriminerade och avvisade av kyrkan, på grund av dess morallära och könsmaktsordning. Denna fråga kom ständigt upp i Prag, men den blir inte avgjord förrän tidigast i oktober i Rom.
Kathpress 2023-02-09
Detta är en nyhetstext.