Två systrar från Den helige Andes tjänarinnor har skapat ett hoppets centrum för fattiga familjer, barn utan mat och unga föräldrar i en svårtillgänglig del av Filipinerna. I den bergiga Composteladalen i regionen Davao de Oro på den sydliga ön Mindanao bor syster Ruby Eden och syster Erlinda D Tumulak i en liten by dit man bara kan komma med motorcykel-taxi.
”Det finns barn som gråter av hunger”, säger syster Erlinda. ”De tvinga välja mellan att gå i mässan eller tjäna något att äta. Många unga flyttar ihop väldigt tidigt, både de och deras föräldrar menar att det blir färre munnar att mätta i hemmet. Det är fel att tänka så, men det sitter djupt.”
Byn Purok kan kännas som en egen värld. Den är omgiven av majsfält och den leriga vägen dit blir under regntiden väldig svårframkomlig. Endast med habal-habal, motcykel-taxi, kan man föra dit människor och säckar med ris. Här har de två systrarna slagit sig ner för att dela lokalbefolkningens liv. ”Det är många som inte känner Gud på djupet”, säger systrarna. Deras institut grundades i Kalabrien i Italien år 1923 och har som uppgift att vara en del av kyrkans lokala liv genom att stödja församlingslivet, hjälpa barn och vara nära de mest behövande.
Jordbruk är den viktigaste näringen men småbönder har ett svårt liv. Skörden köps upp mycket billigt av mellanhänder som sedan säljer den vidare för det tredubbla priset. Andra lever av att hugga ner och sälja träd, men det räcker bara till lite ris. Invånarna hör till de lokala folken Lumad, Visayas och Mandaya. Deras identitet är starkt präglad av gamla traditioner, men den katolska tron är levande, inte minst uttrycker kyrkliga fester och traditioner en längtan efter Gud.
Platsen är mycket isolerad, den enda elektriciteten kommer från några solpaneler. Kyrkobesöken på söndagar är den viktigaste informationskällan. Alla måste hämta vatten från en källa och det är mycket långt till ett sjukhus. Det är också bara på söndagarna som en präst kan komma för att fira mässan och många väljer att arbeta i stället för att delta. Men här vill systrarna var en alter Christus för invånarna.
”När vi kom fanns bara ett skjul i bambu med tak av palmlöv.” Men ett steg i taget har de skapat ett konvent och en samlingsplats. De har en liten odling och föder upp höns. Så kan de laga mat och dela med sig. ”När vi ser hur barnen ler när de får lite mat, då kan vi meditera över Kristi mysterier. Här delar vi verkligen tillvaron med de fattigaste av de fattiga.” Och varje handling blir ett vittnesbörd: att besöka en sjuk, ett tröstande ord, ett mål mat. På så sätt har de två systrarnas hus för många blivit ett ”hoppets hus”.
Med tiden har försynen visat sig. Konventet har ett mer stabilt hus, med solpaneler och en generator. Det finns en damm för att föda upp fiskar. Systrarna har kunnat hjälpa några ungdomar att åka och studera i staden Cebú samtidigt som de ordnar extra undervisning på kvällarna för barnen i byn. ”Vi får mycket tröst av folkets tro, i den glädjen som de visar för den minsta gåva. Vi känner att vi är en del av deras liv, och de av vårt.”
Det uppdrag som Den heliga Andes tjänarinnor vill genomföra är inte främst projekt och att skapa strukturer. ”Vi hoppas att vi kan hjälpa dem att känna Kristi närvaro. Vi blir lyckliga av att vara med de fattigaste av de fattiga.” Detta är roten till systrarnas närvaro och det som ger mening till deras liv i denna isolerade by, mitt bland hunger, fattigdom och lera. Till dem som längtar efter att leva med ett sådant uppdrag säger systrarna: ”Var inte rädda. Bekymra er inte om vad ni ska äta eller vad ni ska ha på er. Låt Gud arbeta genom er, på sitt sätt och i sin takt.” Mitt i Compostelaskogen, i den lilla hyddan som blivit ett ”hoppets hus”, där upprepar systrarna Erlinda och Ruby Eden, med Teresa av Ávila, Solo Dios basta, Gud ensam är nog.
Vatican News, spanskspråkiga redaktionen, 2025-10-29
Detta är en nyhetstext.