Av Ericus Ihrforsius [Erik Ihrfors]
I Credos oktobernummer får ej en hälsning saknas från den heliga Birgittas egen stad, det minnesrika Vadstena. Den gamle vördade amanuensen Erik Ihrfors som utfört ett så ståtligt livsverk i den svenska medeltidsforskningens tjänst, har haft vänligheten att från sin stilla studerkammare i den gamla klosterstaden sända några ord till vår läsekrets. Det ämne han berör saknar ju ej aktualitet och hans ord få en särskild tyngd när man betänker, att de komma från en man och en plats, som kunna tjäna som de mest konkreta bevis för vår mening, att den katolska tron av alla nu existerande religionsformer i Norden är den mest nationella, innerligt sammanvuxen med vår historia och själv ej ensidigt dominerad av någon bestämd utländsk större nations egenart.
– – –
Kändt är, att wåra respective ämbetsmän hysa en synnerlig benägenhet att beteckna katholikerna med benämningen främmande religionsbekännare. Härwid har man anledning, ja rättighet att framställa frågan: Hwem war det som i wårt kära Fädernesland först förkunnade Christendomens werldsomskapande lära för den aflägsna tidens wilda och grymma hedningar, för hwilka den hatbringande blodshämnden war en ålagd pligt, rå roflystnad ett kärt näringsfång och wåld och list i umgänget samfundsdygder; huru denna hedendom yttrade sig i lefvernet, kan inhemtas af Wolsungasagan eller Sigurd Fafnisbanes historia så ock af Konung Olof Tryggvassons barndomshistoria samt andra gamla urkunder – all sådan hednisk grymhet kunde Catholska trons missionärer under oerhördt arbete och tålamod genom Guds nåd öfverwinna och af grymma rofdjur skapa fromma lamm.
Hwem war det som först inom gamla Sweriges landamären lärde, att Gud sjelf antog i sin stora barmhertighet incarnation och lät sig födas af en jungfru för att frälsa ett i synd fallet menniskoslägte och för de fallna öppna en tillgång i tron till den för tid och ewighet frälsande nåden, men på samma gång framalstrade denna Christna tros ädla frukter – kärleken till Gud och kärleken till sina medmenniskor, dem man skulle älska så som man älskade sig sjelf. Det onda skulle man öfverwinna med det goda. De nödställda skulle hjelpas, kärleksgerningar skulle utöfvas mot dem som gjort skada och förlust på allehanda sätt o. s. v.
Är nu denna Christendomsbekännelse, predikad för wåra förfäder, främmande i Swerige? Äro de herrar, som behaga kalla denna Christi missionskyrka främmande, sanna wårdare af rätt och sanning? Hafva dessa ärade män alldeles förgätit, att den nu herskande statskyrkan ingalunda har inhemskt ursprung, utan är på Kungligt magtbud introducerad från främmande land eller från Tyskland i 16 seklets början? Modertron sökte man utrota med wåld och list, ty just wid denna tid började man kalla henne främmande och såsom främmande blef hon förföljd ända till blods, ty religionsfrihetens prisade förkämpe Konung Gustaf II Adolph promulgerade år 1617 den fosterländska lagen, att den av Swenska undersåtarne som wågade hysa den gamla modertron, han hade utan nåd förwerkat icke blott all sin egendom utan ock sitt lif, en lag, som äfven blodigt exeqverades på flere framstående män, ty de woro ju av främmande religion; och främmande religionsbekännare nödgas man nu åter dragas med, utan att äga förmåga, att tillämpa Konung Gustaf Adolphs lagar, men det vitsordet kunna de hugnas med, att man berömwärdt gör hwad man kan i detta ädla syfte och inskränker den främmande trons rättigheter så mycket, som möjligt tiden tillåter.
Ericus Ihrforsius