Från Credos torn

Av Bertil Bodström

I den klara vinterluften kan man fortfarande göra många tankeväckande observationer från Credos torn.

I Sankt Ansgars sal i Stockholm firades d. 13 jan. Sankt Knuts fest. Magister Bodström höll därvid föredrag om ”Katolsk reaktion i 1900-talets Danmark”. Talaren framställde särskilt Kyrkans yttre växt och utbredning under de sista decennierna i vårt sydvästra grannland. Efter en liten historisk exposé, förde han åhörarna med på en rundresa genom det katolska Danmark, börjande med Köpenhamn och slutande med Roskilde. Varje svensk katolik bör resa dit för att hämta ny förtröstan om Kyrkans framträngande även hos oss. Pastor Assarson uppläste därefter Sankt Knuts legend.

Den 21 januari höll pastor Nordmark föredrag över ämnet ”Liturgiska vinkar”, därvid behandlande de katolska kyrkobyggnadernas inredning, predikstolen, dopfunten, orgeln, deras historia, utveckling och betydelse.

Den 28 januari talade kyrkoherden, doktor E. Wessel över det aktuella ämnet: ”Tolerans”. Han framhöll, att tre olika slag av tolerans böra särskiljas: den religiösa, den politiska och den borgerliga. Den förstnämnda innebär, att alla religioner äro berättigade, såsom uttryckande olika skiftningar av den oåtkomliga sanningen. Den katolska Kyrkan är en fiende till den religiösa toleransen, emedan hon vet, att hon ensam besitter den hela och fulla sanningen, under det att andra bekännelser blott äga den i mindre eller större grad, allteftersom de stå nära den katolska tron. Men villfarelsen kan aldrig fordra samma rättigheter som sanningen. – Den politiska toleransen betyder, att staten lämnar frihet åt olika religioner. Kyrkan gillar den, när verkliga skäl tala för densamma. – Den borgerliga toleransen fordrar, att vi akta och respektera dem som bekänna en från vår tro avvikande religion. Denna art av tolerans anbefaller den katolska läran, emedan hon önskar, att vi skola älska de villfarande, men undfly villfarelsen.

Den 4 februari firades själva vår skyddspatrons, Sankt Ansgars fest. Den vackra av fru G. Trapp målade bilden av Nordens Apostel var prydd med en girland av löv och blommor och salen i övrigt festligt upplyst av brinnande ljus. Pastor Assarson höll föredrag om ”Katolsk aktion och reaktion” och uppehöll sig denna gång vid Sveriges siste ärkebiskop, Johannes Magnus, tragiska kamp mot Gustav I:s ränkfulla politik. Han framhöll, att den katolska saken därvid försvarades med blanka vapen och att den svenska hierarkiens siste chef förblev obrottsligt trogen mot sitt fosterland, även när han förföljdes av dess världsliga makthavare. – Därefter sjöng en barnkör en sång om den heliga Ansgarius och legenden om Nordens Apostel upplästes ur fornsvenska legendariet. Festen avslöts med, att de närvarande unisont sjöngo ”Den signade dag”.

Den 11 februari fortsatte pastor Nordmark sin framställning av den katolska liturgien, denna gång uppehållande sig vid de kyrkliga paramenterna och prästens skrud, deras uppkomst, utveckling och liturgiskt-symboliska betydelse.

I Tyskland har en av de förnämsta biskopsstolarna fått en ny innehavare. Ärkebiskopen av Köln, kardinal Felix von Hartman, som dog den 11 november 1919, har efterträtts av biskopen av Paderborn Carl Joseph Schulte. Den framlidne kardinalen, som prästvigdes under kulturkampens svåraste stridsår och därför en tid måste lämna sitt fosterland, var en energisk befrämjare av missionsintresset i det katolska Tyskland. Han var president för Franciscus-Xaverius-föreningen och för Jesu barndomsförening för trons utbredande. Han har gynnat missionsvetenskapens utveckling och givit den första prästerliga missionsföreningen sin välsignelse.

Den nye ärkebiskopen har bl. a. gjort sig bemärkt genom ett storartat arbete för krigsfångar av olika nationer.

Den franska deputeradekammaren har genom de sista valen fått ett starkt katolskt parti med omkr. 250 medlemmar, delat i en monarkistisk höger på ungefär 60 och en republikansk vänster på 185 man, som kallas: ”l’Entente démoastique.” Den sista gruppen är den starkaste i kammaren och för en moderat-liberal politik under ledning av M. Arago, delägare i världens mest spridda tidning, Petit Parisien, och måg till framlidne tidningskungen Jean Dupuys. Det katolska partiet har tillsammans med 120 vänster-republikaner bildat regeringsblocket. De övriga av kammarens 616 deputerade äro socialister av olika färger. Då Millerand gjort en antiklerikal sekterist vid namn Steeg till inrikesminister, fick han genast den katolska centern emot sig, och kom i minoritet vid omröstningen. Även om regeringsblocket i framtiden skulle utgöras av socialisterna och vänsterrepublikanerna, finge det med kammarens nuvarande sammansättning, blott en ringa övervikt. Och oenigheten är ofta så stor mellan dessa partiers ledare, att katolikerna kunde bliva den avgörande tungan på vågen o. sålunda öva en kraftig påtryckning på varje regering, som ville föra en antikatolsk politik. – Det var också det katolska partiet som förhindrade den gamle kyrkofienden Clémenceau’s presidentval.

De genom 1905 års undantagslagar landsflyktiga medlemmarna av de franska kongregationerna ha under kriget kämpat för Frankrikes sak. Nu ha de fått rätt att stanna kvar i sitt fosterland och där bilda av staten erkända sammanslutningar.

Norges lutherska folkkyrka ha under sista halvåret synnerligen beaktansvärda, och märkliga tilldragelser inträffat, som särskilt måste intressera oss, ty i Norge finnas både många likheter och olikheter med förhållandena i Sverige. Där har nämligen en häftig kyrkostrid utbrutit, och i mitten av januari har i Kristiania ett stort landsmöte med delegerade från hela landet hållits till försvar för den kristna tron gentemot den liberala teologien. För att riktigt förstå denna märkliga situation måste vi veta något om krisens förhistoria.

Ända till slutet av 1890-talet funnos så gott som inga modernister i Norge. Lärarna i teologi vid Kristiania universitet, en Gisle Johnsen, Bugge, Caspary voro ortodoxa protestanter. Men 1896-97 blevo tre liberala teologer, Lyder Brun, Andreas Brandrud och S. Michelet professorer. Och 1906 utnämndes till och med den radikale doktor Ording, under starkt motstånd från de konservativas sida, av regeringen till universitetslärare i teologi, vilket hade till följd, att den gammaltroende professor Odland resolut tog avsked. 1908 upprättade de gammaltroende en bekännelsetrogen teologisk högskola: ”Menighedsfakultetet”, som började sin verksamhet med 3 lärare och 14 studenter, men inom få år tillkämpade sig likaberättigande med statsfakulteten och examensrätt.

En tid såg det ut, som om striden skulle lägga sig. I känsla av tidens allvar hade emellertid förra hösten konservativa kyrkomän med Kristianiabiskopen J. Tandberg, sedan Menighetsfakultetens skapande dess ordförande, i spetsen, samt ledande liberala teologer inbjudit till ett gemensamt möte i Drammen för att söka botemedel mot den modärna kulturens onda makter. Den energiske professor Hallesbyes i Menighedsfakulteten, en sällsynt stark och intressant personlighet, opponerade sig genast mot det sålunda planerade samarbetet och angrep på det häftigaste modernismen. Särskilt riktade han sig mot några ord som yttrats av biskop Tandberg i en predikan, att konservativa och liberala teologer, trots meningsskiljaktigheter i vissa teoretiska frågor, ändå hade samma kristna tro och mot hans ord i ”Norsk Intelligenssedler”, att det i den norska statskyrkan bör finnas plats för bägge riktningarna. Detta angrepp hade till följd, att biskop Tandberg utan vidare krus avsattes från ordförandeposten i Menighedsfakulteten. I oktober förra året hade den stora norska prästföreningen ett allmänt möte, och då bildades under prof. Hallesbyes ledning en ”de bekännelsetrogna prästernas brödrakrets” som genast fick flera hundra medlemmar. För ytterligare strid mot den modernistiska faran inkallades till den 15 januari i år till Kristiania ett landsmöte av både präster och lekmän, tillhörande den norska folkkyrkan, från Norges alla provinser, alltifrån Tromsö till Kristiansand.

Där infunno sig omkring tusen representanter från en mängd frivilliga kristna sammanslutningar samt flera tusen åhörare.

Professor Hallesbye höll det tyngst vägande föredraget, som handlade om ”Farorna i den liberala teologien”. Han uppvisade hur denna quasi-teologi helt enkelt skapar en ny religion som på alla avgörande punkter står i diametral motsats mot den kristna, ”Den är bolschevismen i prästerlig ornat”. De liberala teologerna förneka, att de äro rationalister, men de äro det likväl. 1700-talets rationalister lade huvudvikten vid det teoretiska förnuftet, de moderna framhålla viljan och känslan, men båda mötas i att sätta det mänskliga förståndet över Guds ord, båda förneka således helt och hållet uppenbarelsens realitet. De kunna därför varken tro på julens, påskens eller pingstens evangelium. Det mest upprörande är likväl, att de ändå påstå sig vara fullgoda kristna och att de anse, att de kristna trosorden blott äro bilder, i vilka de efter behag kunna inlägga en ny mening.

Utan statens hjälp skulle denna vidunderliga religion ej få många anhängare, men med dess understöd tränger den in överallt, vid universitetet, i högre och lägre skolor, på predikstolarna, förgiftande folkets andliga liv i dess källa. Om utvecklingen får gå vidare i denna riktning, dröjer det ej länge, förrän Norges folk blir ett hedniskt folk. Därför måste alla goda kristna samla sig för att bekämpa denna farliga, smygande fiende. Den liberala teologiens makt måste knäckas. Dess anhängare böra ej på något sätt mottagas av församlingarna. Smittokällan, som är den teologiska fakulteten vid statsuniversitetet i Kristiania, måste tilltäppas. Om folket säger ordentligt ifrån, att det ej vill veta av några modernistiska präster, skall ej den rationalistiska ungdomen orka gå in i prästakallet. I den vid mötet antagna resolutionen kräves, att församlingsmedlemmarna, om den av staten tillsatta prästen vore olämplig, skola ha rätt att få en extra hjälppräst, vidare att inga läroböcker i kristendom, som stå i strid mot den kristna tron, må tolereras i skolorna och att föräldrarna skola ha rätt att taga sina barn från den offentliga kristendomsundervisningen, om läraren är modernist. En kommitté tillsattes för att arbeta på beslutens verkställande o. eventuellt inkalla nytt landsmöte.

Denna kongress av det norska kyrkofolket är den största i sitt slag, som någonsin hållits i Henrik Ibsens land. Den visar, att de kristna massorna i den norska

folkkyrkan äro avgjorda fiender till modernismen, och äro beslutna att hänsynslöst bekämpa densamma. Därför kan detta möte draga med sig de mest vittgående konsekvenser för Norges kyrkliga utveckling.

Man är slagen av olikheten i Norge och Sverige. Där äro de bekännelsetrogna aktiva, hos oss äro de snarare passiva. I Sverige hava de ej trots mycken diskussion ens orkat skapa en ”menighedsfakultet”. Och likväl är läget hos oss ännu farligare, emedan våra modernister långt mer än de norska ge sig ett yttre sken av kyrklighet, och dölja sin övertygelses ihålighet bakom konventionella fraser och vackra talesätt. I Norge utgår oppositionen mot den liberala teologien huvudsakligen från lågkyrkliga sammanslutningar, som i själva sin organisation och uppfattning äro uppfyllda av sekterism, subjektivism, (självtro) och individualism. I Sverige hade de ungkyrkliga opponerat emot denna slags protestantism, då de med entusiasm predikat om ”Fädernas kyrka”. De norska lågkyrkligas allmänna religiösa orientering ger dem en svag ställning i kampen mot modernismen. Då skulle de ungkyrkliga, tack vare sitt katolicerande kyrkobegrepp, långt bättre kunna bekämpa den liberala teologien, om ej deras ledare från början blivit så genomträngda av densamma. De norska lågkyrkliga och de svenska ungkyrkliga äro på olika sätt protestanter och sträva på olika punkter omedvetet hän mot den katolska sanningen. De förra äro protestanter, på organisationens område, de senare på lärans, de förra längta, utan att veta det, efter den katolska dogmens stabilitet, de senare efter den katolska Kyrkans fasta organisation och stolta traditioner. Båda äro, liksom alla protestanter, i grund och botten subjektivister (självtroende), och därför sträva de förgäves mot sin längtans mål. Den store norske teologen D:r Krogh-Tonning har förutsagt hela den nuvarande förvirrade situationen i sin lilla bok om ”Den kirkelige oplösningsprocess”, som utkom i slutet av 1890-talet. Protestantismens formalprincip: Bibeln allena, tolkad av det individuella förnuftet, måste, enligt honom, medföra allmän förvirring i den kristna tron, ty med denna utgångspunkt hänger varje trosbekännelse i luften. En sådan förutsätter nämligen vid sidan av bibeln ett auktoritativt läroämbete, som med ofelbar myndighet kan tolka skriften. ”Fri forskning och förpliktelse till symboler förhålla sig”, enligt D:r Krogh-Tonning, ”till varandra som en knuten näve till ett blått öga”. Har han ej visat sig sannspådd?

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)