Från Credos torn

Mars har kommit med blidväder och våraningar som avslutning på en mild barvinter. En hälsning från sommaren mitt i den kalla årstiden. Så vill också Credo verka. Upptinande, värmande, sommarframkallande mitt i vinterkylans förlovade land.

Den 28 februari talade den för sitt levande intresse för nordisk kultur bekanta författarinnan Madame de Quirielle (pseudonymen Jaques de Coussanges) i Sankt Ansgars sal. Föredragets ämne, ”La jeunesse francaise”, intresserade synbarligen i hög grad den talrikt församlade publiken, som också fick höra åtskilliga glädjande ting om den religiösa förnyelse, som på allra sista tiden särskilt präglat den bildade franska ungdomen. Det märktes också, att talarinnan var sällsynt väl initierad, väl förtrogen med sitt ämne, och hon föreläste med största friskhet och säkerhet. Auditoriets känslor tolkades i ett kort tacksamhetsanförande av pastor Assarsson.

Den 2 mars uppträdde Pastor Sven Stefan Nordmark med ett nytt föredrag av sin med så mycket intresse åhörda serie ”Liturgiska vinkar”. Talaren uppehöll slig särskilt vid Kyrkans heliga käril, kalken, monstransen och ciboriet, och framställde medryckande och åskådligt de liturgiska föreskrifterna för deras bruk.

Den 9 och 16 mars föreläste Pastor Ansgar Meyer över Kyrkan, särskilt framhållande hennes inre, övernaturliga liv, ”Kyrkans själ” och ”Kyrkans hjärta”. Då dessa föredrag på ett alldeles särskilt sätt grepo åhörarna genom sitt djup och sin bärande patos, är det för Credo en stor tillfredsställelse att meddela, att de genom Birgittaföreningens välvilliga försorg snart komma att befordras till trycket.

Polens affärer synas på sista tiden mycket sysselsätta våra lutherska landsmän. Kyrkoherde Bengtson har nu på det kraftigaste dementerats av representativa polska protestanter. Sålunda yttrar sig generalsuperintendenten doktor Blau med tydlig adress: ”Vad svenska resande tro sig ha iakttagit hos oss får stå helt och hållet för deras egen räkning”. Som vi i förra numret nämnde, är det särskilt friherrinnan Josefa Armfelt, som gentemot herr B. uppträtt till de polska katolikernas försvar. Men då våra stora dagliga kulturblad lika energiskt som målmedvetet neka oss katoliker plats till försvar mot angrepp, som de själva framställt mot oss, har Credo till detta nummer fått mottaga en artikel av friherrinnan Armfelt, som egentligen varit avsedd för Stockholms Dagblad. Sakrikt och schwungfullt måste detta vägande inlägg i en aktuell fråga i hög grad glädja hela Credos läsekrets.

Våra statskyrkIiga ungdomsföreningar ha länge sökt efter ett lämpligt förbundsmärke att bäras på medlemmarnas bröst. Nu har Skövde kyrkliga ungdomsförening gjort ett fynd, som tycks ha vunnit den livligaste anklang i vederbörande kretsar. Man önskar till förbundsmärke ett kors av samma utseende, som de s.k. invigningskorsen ha, som målas på våra katolska kyrkors väggar till tecken att de blivit vigda åt Herren. I Församlingsbladet förordas detta nya märke varmt av Diakonistyrelsens sekreterare, som därvid meddelar, att ”Strängnäs’ stifts ungdomsförbunds styrelse för sin del beslutat lancera märket bland förbundets medlemmar”. Våra statskyrkliga landsmän må fira ”Wormsminnet” så ivrigt som helst. Det hjälper inte. Den ”katolska surdegen” kan dock aldrig utrensas. Det gamla korset finns kvar under överkalkningen.

Långfredagens morgon bortrycktes plötsligt och oväntat den inom de vidaste kretsar av vårt folk beundrade och uppburne politikern och folkbildningsentusiasten professor Knut Kjellberg. Att Credo särskilt deltager i den allmänna saknaden och sorgen torde förvåna mången, som icke kände den egendomliga och starka sympati, som drog den avlidne till vår heliga Kyrka. I sin ungdom hade han varit en entusiastisk anhängare av 1880-talets radikala idéer. Som sådan betraktades han nog också in i det sista av den stora allmänheten, som säkert mycket skulle ha häpnat, om den fått höra med vilket varmt intresse han i det enskilda umgänget kunde tala om rent katolska ting. Särskilt var han gripen av Kyrkans liturgi och ville gärna veta innebörden av de olika ceremonierna. För de svenska katolikernas svåra ställning hade han mycket hjärta; det var hans livliga åstundan att i religionsfrihetens namn söka få bort svenska lagens värsta bestämmelser mot vår Kyrka. Också Credos arbete betraktade han med den största välvilja och förståelse och lovade kort tid före sitt frånfälle att offentligen ge uttryck för sina känslor. Denna egendomliga sympati var ingalunda någon flyktig stämning. Den bottnade i den starka konservatism, som trots allt vilade på djupet av hans väsen. Genom de senare årens världsomskakande händelser hade också hans blick mer och mer öppnats för religionens betydelse som oumbärlig grundval för varje ordnad moral och social lycka och ordning. Med djup smärta och besvikelse såg han den moderna maskinkulturens förflackande och förfulande spår överallt i samtiden, klassegoismens och materialismens brutala triumftåg, som trampar alla ideal under fötterna. Ej underligt, att hans uppmärksamhet mer och mer riktades mot de gamla stigarna, den grundmurade idealismen. Dock – medan det sålunda långsamt grydde i hans själ, bortrycktes han plötsligt en solig långfredagsmorgon högt uppe bland de jämtländska fjällen.

Norges huvudstad har nyligen haft besök av en jesuitpräst, pater A. Menzinger, flitig filosof och klar teolog. Inbjuden av Kristianias Studentersamfund talade han där inför ett stort auditorium om Kyrkans ställning till protestanternas s.k. ”moderna teologi”. Besöket har på sina håll i det käcka Norge väckt en viss förskräckelse, dubbelt roande för var och en som har förmånen att personligen känna den alltid blide och människovänlige pater Menzinger.

Nordisk Ugeblad for katholske Kristne, som nu avslutat sitt första kvartal, kan svårligen tillräckligt varmt rekommenderas för Credos läsekrets. Ugebladet, som numera redigeras av den unge, energiske köpenhamnsprästen Bernhard Jensen, har i sina sista nummer bjudit sina läsare på en ytterst intressant fortsättningsartikel: ”De første Dages och vore Dages katholske Kirke”, översatt av Niels Hansen efter kardinal Newman. Jakob Olrik behandlar i flera klargörande och högst beaktansvärda uppsatser aktuella politiska och sociala frågor från en genomfört theocentrisk synpunkt: ”Vad tänker Gud om denna sak?” Den alltid lika underhållande sogneprosten i Kjöge, F. F. Maurer, skildrar under rubriken: ”Den bedende Kirke” små episoder från en nyligen avslutad utlandsresa. Dessutom märkas poetiska bidrag av Johannes Fredriksen, en liten levnadsskildring av den lycksaliga Louise av Marillac av baronessan Rosenörn Lehn, uppmuntrande nyheter från det katolska arbetet i Danmark. Allt som allt är Ugebladet väl värt det anspråkslösa prenumerationspriset, 3 kronor i kvartalet, och den som är intresserad kan bekvämt abonnera på närmaste postkontor.

I en nyligen utkommen rundskrivelse av den 15 september 1920 uppmanar Benediktus XV eftertryckligt alla Kyrkans biskopar att uppmuntra de troende ”att dagligen ivrigt läsa framförallt de heliga evangelierna, liksom apostlagärningarna och Pauli brev och därtill bemöda sig att göra allt detta till sin förblivande andliga egendom”. Säkert är detta påvliga ord också väl lämpat för Nordens katoliker. Vi ha våra utmärkta upplagor av Nya Testamentet med klargörande anmärkningar. Men ännu är det långt ifrån att vi realiserat det ideal av trägen och övertänkt bibelläsning, som den helige Fadern i denna sköna rundskrivelse framställt som det eftersträvansvärda.

Vid ett hemligt konsistorium, som hölls i Rom den 7 mars, utnämndes sex nya kardinaler, nämligen den apostoliske nuntien Ragonesi i Madrid, ärkebiskop Benloch y Vivo av Burgos, ärkebiskop VidaI y Barraquer av Tarragona, ärkebiskop Schulte av Philadelphia och ärkebiskop von Faulhaber av München-Freising. För närvarande är kardinalernas antal 63; en av det heliga kollegiets ärevördigaste medlemmar, kardinal Gibbons, ärkebiskop av Baltimore, har avlidit strax efter detta konsistorium. För eftervärlden kommer hans namn särskilt att minnas i samband med hans klassiska bok Våra fäders tro, som av markis Claes Lagergren blivit översatt till svenska.