Från Credos torn

Fanan vajar högt på Credos Torn. I högsommardagens middagssol lyser dess gyllene kors vida över staden. Vilken djup och vacker symbolik talar ej ur de nordiska folkens flaggor! Till färgen äro de olika, men samma tecken är för dem gemensamt, och detta tecken är det heliga korset.

På Stockholms nya stadshus, som nu omsider nalkas sin fullbordan, finnas även påminnelser om den stora tid, då Korsets Kyrka sökte ena Norden. Bilderna av de helgon, som särskilt vördades i det gamla Stockholm, den helige Franciskus, den heliga Klara och andra, stå redan uppe på stadshustornet, grupperade omkring Sankt Eriks monumentala gestalt till alla Stockholmskatolikers tröst, glädje och uppmuntran.

Vid öppnandet av ett prästmöte i Göteborg den 14 juni har den lutherske biskopen E.H. Rodhe på de skarpaste uttalat sig mot den inom statskyrkan så fritt florerande modernismen, som enligt den allmänt vördade och avhållne talarens mening hotar grundpelarna för hela kristna bekännelsen. Ett manligt, av stark ansvarskänsla buret ord, dubbelt välgörande i vår tid, då de konservativa protestanterna här i Sverige i allmänhet möta modernismen med en oförklarlig tystnad. På allra sista tiden börjar man dock skönja en vändning till det bättre. Så har också vår värderade vän pastor Elis Schröderheim vid ett prästmöte i Uppsala med stor kraft och frejdighet angripit modernisternas undermineringsarbete.

En uppseendeväckande frikyrklig statistik offentliggör Svenska Morgonbladet för den 4 juni. Folk i allmänhet – både inom och utom landet – gör sig knappast en föreställning om, hur starkt sektväsendet inom sista tiden vuxit sig i Sverige. Svenska Kyrkans Årsbok 1921 anslår de frikyrkligas antal till omkring 200,000 eller vid pass 4 % av hela vårt lands befolkning. På den som invaggat sig i dylika föreställningar torde Morgonbladets statistiska beräkningar komma som en ganska obehaglig överraskning. Ty enligt dessa, som blott vilja vara approximativa men det oaktat synas skickligt och sakligt gjorda, skulle var åttonde person i Sverige eller cirka 750,000 av vårt lands innebyggare (12 ½ %) tillhöra eller stå i intern kontakt med någon av de frikyrkliga samfunden med mera reformert än luthersk karaktär. De tre största av dem, Svenska Missionsförbundet, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan, förfoga ensamma över ett större antal predikanter (3719) än den sammanlagda siffran av alla de lutherska statskyrkoprästerna (maximum 3000) och deras fastigheter representera ett värde av 45 miljoner. Offervilligheten för religiösa ändamål är inom dessa frikyrkor förebildlig. Förlidet år uppgingo deras inkomster till icke mindre än 14 miljoner. Allt enligt Svenska Morgonbladet. Denna kvantitativa styrka neutraliseras emellertid av kvalitativ svaghet. Kulturellt äro dessa samfund ytterst menlösa. Varken inom teologin, psalmdiktningen eller kyrkoarkitekturen ha de lyckats frambringa något anmärkningsvärt. På stora ledande personligheter tycks också de 750,000 lida brist. Emellertid är frikyrkornas stora utbredning och inflytande här i landet en mäktig faktor, som man icke minst från katolskt håll måste räkna med vid bedömandet av det allmänna läget och framtidsutsikterna för vårt arbete.

Katholsk Ungdom (nr. 12) finner man en artikel av Cay Benzon, som med värme och hänförelse talar för ”Katholske Skandinavisme”, med tillhjälp av en god motivering konstaterar, att vi nordiska katoliker ”kan trygt staa sammen paa saare mange Fetter”, och slutar med några praktiska punkter för den unga rörelsens program.

Kristi Lekamens fest har i år firats i Roskilde under stor anslutning från katolikernas sida. Den högtidliga processionen liknade omkring 500 deltagare. På eftermiddagen höllos föredrag för de andäktigt lyssnande skarorna av baronessan Rosenörn-Lehn om ”Den hellige Thomas av Aquinos” och pater Jaworski från Köpenhamn om ”Eukaristiens Triumf gennem Tiderne.”

Det kunde kanske intressera att höra, att en så pass liten stad som Horsens har egen ”Katholsk Foredragsforening,” stiftad år 1917, som under vintertiden ombesörjer regelbundna föredrag med katolsk karaktär. (Se Nordisk Ugeblad nr. 18).

Nakskov har nyligen grundstenen lagts till en katolsk kyrka. P. Hillebrandt från Svendborg höll därvid ett originellt och anslående tal med flera historiska inslag.

Det är med stor sorg och saknad, som Danmarks katoliker se sin höga trosfrände, den allmänt avhållna prinsessan Margarethe, lämna sitt gamla hem och sitt land som gemål till prins René av Bourbon. Man var så van att se den unga furstinnan som ledande och hjälpande kraft vid alla katolska fester och välgörenhetstillställningar, som en förebild i fromhet och iver för hela landets katolska ungdom, en värdig arvtagerska av traditionerna från hennes moder, den oförgätliga prinsessan Marie. Tusen böner, välsignelser och lyckönskningar föra henne över gränsen från alla Nordens katoliker.

Dominikanerfäderna i Kristiania ha nu inrättat ett litet Dominikuskapell vid Neuberggatan 15 i Norges huvudstad. Än så länge äro de bara två: pater Hélaire och pater Taillard. En löftesrik händelse för Nordens katoliker, som passar utmärkt till dominikanernas stora minnesår 1921.

Sogneprœst Mudler som under elva år verkat som katolsk präst i Fredrikshald har tagit avsked från denna sin befattning. Han efterträdes av P. Toll från Kristiania.

Vid konsistorium den 13 juni ha till kardinaler kreerats: Mgr Ratti, ärkebiskop av Milano, Mgr Laurenti, sekreterare för propagandakongregationen, och Mgr Tacci-Porcelli, påvens majordomus.

Franciskanerordens nye general, pater Bernardin Klumper, är till börden holländare, född i Amsterdam år 1864. Också dominikanergeneralen är son av Nederländerna. Ja, själve prefekten för propagandakongregationen, kardinal van Rossum, har Holland till sitt hemland. De holländska katolikerna kunna med skäl vara stolta över dessa utmärkelser.

Vid franciskanernas sista generalkapitel den 14 maj deltogo till och med representanter för det avlägsna Kina.

Påven har till färdigbyggandet av Domen i Linz i Österrike skänkt en summa av 3 miljoner kronor.

De nyligen avslutade valen till den italienska deputeradekammaren ha icke medfört någon mera betydande förskjutning i partiernas styrka. Det katolska folkpartiet har höjt sin representantsiffra från 100 till 106.

Det mycket omtalade och omskrivna återupprättandet av de diplomatiska förbindelserna mellan Frankrike och Vatikanen har omsider blivit en verklighet. Utan att bry sig om att invänta den långsamma senatens beslut har Briand som lämplig kandidat till den extraordinarie ambassadörsposten hos den Heliga Stolen föreslagit M. Jonnart, senator för Pas-de-Calais, och påven har även accepterat detta förslag.

Till påvlig nuntius i Paris har utnämnts Mgr Cerretti (officiellt designerad den 19 maj), född i Orvieto år 1872. Den nyutnämnde anses allmänt sällsport skicklig i diplomatiska värv; hans krafter ha också redan anlitats på flera svåra poster, år 1904 sändes han som delegerad till Mexiko, 1906 blev han auditör vid den apostoliska delegationen i Washington, 1914 utnämndes han till påvligt sändebud i Australien och 1917 slutligen blev han sekreterare för utomordentliga kyrkliga angelägenheter. Frankrikes katoliker hoppas mycket av denne skicklige, kunnige och ivrige prelat. Den nye nuntien blir även doyen för diplomatiska kåren i Paris.

I Paris har man nyligen kunnat fira femtioårsminnet av det martyrium, som åtskilliga präster och munkar måste undergå mot slutet av kommunens skräckvälde år 1871. Den 24 maj detta år nedskjötos de förnämsta av dessa revolutionens offer, men först två dagar efter följde det hemska mördandet vid rue Haxo. I C. G. Laurins bok ”Våld och Väld” finnes en ingående beskrivning av dessa dramatiska händelser, som måhända ännu hava en viss aktualitet. Den s.k. Villa des Otages, 85 rue Haxo, har redan blivit en mycket besökt vallfartsort.

Staden Fribourg i Schweiz har den 8 maj med stora högtidligheter firat 400-årsminnet av den salige Petrus Canisius’ födelse. I ett herdabrev, skrivit i anledning av detta jubileum påminner kardinalärkebiskopen Schulte av Köln, att Leo XIII på sin tid högtidligen kallade den salige Canisius för Tysklands andre apostel, som genom sin outtröttliga predikoverksamhet och undervisning återförde tusenden från villfarelsen till den katolska tron. Det kunde kanske intressera Credos läsare att höra, att denne apostoliske man ingalunda var likgiltig för de skandinaviska ländernas religiösa nödläge mot slutet av 1500-talet. Särskilt tycks han livligt ha intresserat sig för Johan den III:s kyrkliga restaureringsförsök. Hans berömda katekes översattes under dennes regeringstid till svenska. Antagligen kommer han snart att bliva kanoniserad.

Visserligen komma många kyrkliga jobsposter från Böhmen, men dessemellan komma också nyheter fram som vittna om vaknande iver och aktivitet bland de tjeckoslovakiska katolikerna. Sålunda har t.ex. det katolska folkpartiet i mitten av maj hållit en stor kongress i Prag. I den procession, som i samband härmed till nationalhelgonets, Sankt Johannes Nepomuk, ära tågade genom stadens gator, deltogo omkring 30,000 människor. Bland annat beslöt denna nationella kongress att grunda en stor katolsk tidning, utgiven i huvudstaden. För detta ändamål avsatte man en fond på 2 ½ miljon. Ett utmärkt tryckeri står jämväl till katolikernas disposition.

Till och med i det drömmande sagolandet Indien ha katolikerna på sista tiden blivit synnerligen aktiva på pressens område. Med England till mönster låta de trycka en mängd traktater, som de ivrigt sprida bland sina hedniska landsmän. Den apostoliske vikarien av Ernakulam har till och med låtit grunda ett särskilt biskopligt tryckeri. Missionärerna i Bengalen utgiva från och med februari en månadsskrift, en hinduisk pendant till Credo alltså. Ja, de påvliga färgerna svaja stolt över hela världen!