Från Credos torn

Regnet slår mot rutorna på Credos Torn. Blåsten skakar i trädgårdens grönskande buskar och träd. Åskan mullrar över staden. Blixten slår ner runt omkring och anställer skada och förödelse. Människorna förskräckas över de hänsynslösa naturmakterna. I Credos Torn kan man känna sig lugn. Det är fast grundat på hälleberget. Också de mest oväntade och ödeläggande oväder kunna icke göra det någon verklig skada.

Ett polemiskt ovädersmoln har nyligen uppenbarat sig i Nya Dagligt Allehandas spalter, där Teol. Lic. Carl Dymling filosoferar över Katolicismens säregenhet. Hans uppfattning av denna är verkligen högst ”säregen”, då artiklarna ifråga innehålla påståenden, som varje katolskt barn, som läst litet katekes, skulle visa från sig såsom direkt stridande mot den Kyrkas lära, i vars säregenhet de skulle ingå som väsentliga beståndsdelar. För kuriositetens skull vilja vi framdraga några exempel på ”säregna” katolska läror. Botens sakrament påtrycker mottagaren ”en outplånlig prägel.” Dödssynd är en synd, ”som aldrig kan förlåtas”. Våra katolska handböcker i moralteologi äro ”delvis monster av vederstygglighet”. Avlaten ”innebär ett efterskänkande av dessa (timliga) straff mot erläggandet av en viss penningsumma”. Det säregnaste av allt i denna framställning av ”Katolicismens säregenhet” torde dock vara, att den är författad av en teologie licentiat och antagen av Allehanda, som eljest brukar uppträda med vis och värdig moderation gentemot den katolska aktionen. Härutinnan kunde Allehanda ha något att lära av en annan stor huvudstadstidning (Dagens Nyheter 24. 7. 1921), som på tal om ”Credos Brev om Svenska Folkets Underbara Öden” i vårt föregående nummer skriver: ”Utan att kunna tillmäta alla här framlagda argument en så synnerlig vikt, måste man i varje fall medge, att Credoskribenten förstått att mot vissa mycket allmänna protestantiska tänke- och talesätt göra en stöt, som ur katolsk synpunkt bör anses apologetiskt välriktad.”

Med anledning av 400-årsminnet av den salige Petrus Canisius’ födelse har Hans Helighet Påven till de schweiziska biskoparna avsänt ett brev, där han särskilt påminner om de många fiender, som i våra dagar resa sig mot den sanna tron och om de troendes och särskilt prästerskapets plikt att vara rustade mot alla hotande faror.

Den stora katolska missionsföreningen Propagation de la Foi har nu avslutat sina räkenskaper för året 1920. Summan av de från alla jordens länder till föreningens centralråd insända bidragen till Kyrkans missionsarbete uppgår för det sist förflutna året till 19 104 315 franc 65 cent., hela 4 850 562 franc 88 cent. mera än totalsumman för 1919. Under föreningens 100-åriga historia har det intet år varit så inkomstbringande som detta sista. Det mest givande av alla länder har Förenta Staterna varit med 10 143 927 franc 05 cent. (Här måste man väl ändå taga valutaförhållandena i betraktande). Sedan kommer Frankrike med 4 223 055 franc 60 cent; av de franska biskopsdömena har särskilt Lyon (517 871 franc 05 cent), Metz, Strasbourg, Quimper, Paris, Grenoble och Nantes visat sin frikostighet mot föreningen med stora bidrag.

Med anledning av 700-årsminnet av den helige Dominicus’ död kommer en stor italiensk landskongress att hållas i Bologna från den 15 till den 20 september. Medlemmar av skilda ordnar skola därvid tala över den store ordensstiftaren och hans livsverk.

De tyska katolikerna ha nyligen haft den stora glädjen att se det gamla biskopsdömet Meissen, som grundades år 968 men sedan föll samman under reformationens stormar, återupprättat genom påvligt dekret. Den 26 juni förkunnades denna glada nyhet från de katolska predikstolarna runt omkring i Sachsen. Den påvlige nuntien för Tyskland, Mgr. Pacelli, höll själv dagen till ära pontifikalmässa i det nyupprättade stiftets katedral. Vem hade kunnat drömma om allt detta blott för tio år sedan?

Doktor Josef Sebastian Pelczar, biskop av Przemysl, har till de polska parlamentsmedlemmarna sänt ett öppet brev, vari han ivrigt med både allvar och kraft riktar sig mot åtskilliga oegentligheter, som han funnit i den polska republikens offentliga liv. Särskilt tadlar han folkets brist på tacksamhet mot Gud för Polens slutligen vunna frihet. Denna egendomliga och vältaliga skrivelse har överallt i Polen väckt stort uppseende och torde icke bliva utan märkbara följder.

Schweiz har genom påvligt dekret av den 30 maj fått en egen missionsorganisation med den bekanta missionsanstalten Betlehem i Immensee som medelpunkt. Här skola nu unga schweizare utbildas till hednamissionärer. Både inom det katolska Schweiz och i hela Kyrkan hälsas detta företag med de bästa förhoppningar. De schweiziska studentföreningarna ha inbjudit representanter för hela den katolska studentvärlden till ett stort möte, som den 19–21 juli hålles i Fribourg. Meningen är att grunda en ”Internationell Union av de katolska studentföreningarna.” (Fédération Internationale des Associations des Etudiants Catholiques).

Enligt sist inkomna uppgifter, offentliggjorda i The Examiner, finnas för närvarande i Brittiska Indien29,094,719 katoliker. Endast på Ceylon uppgår katolikernas antal till 307,350.

Kongostaten räknar den katolska missionen 7 apostoliska vikariat, 7 apostoliska prefekturer och 2 självständiga missionsområden. Omkring 285,000 döpta katoliker utgöra frukten av missionärernas ivriga arbete i detta avlägsna och delvis så försummade land. De engelska och amerikanska protestanterna ha trots sina många pengar inte på långt när lyckats vinna ett så stort antal troende.

Ett glädjande tidens tecken är väl, att själva Times, Englands största tidning, med anledning av det förestående Dominicusjubiléet i en ledande artikel prisar den store ordensstiftarens personlighet och verk. Äro vi ej efterblivna här i Norden?

Från Kristiania ha vi fått mottaga följande märkliga meddelande: Biskop Fallize har paa grund av fortvarende sykelighet set sig nödt til at anmode hs. hellighet paven om tillatelse at ta avsked fra sit embede som leder av den katolske mission i Norge. Hs Hellighet har indvilget andragendet, men anmodet biskop Fallize om at vareta embedets forretninger, til den nye biskop blir utnævnt og kan overta missionens ledelse (O. Offerdahl).

Den lilla kolonin av katolska skandinaver i Rom har nyligen förlorat en av sina mest kända och uppskattade medlemmar, då Baronessan Edle Fredrikke Wedel-Jarlsberg den 2 juli detta år efter en kort sjukdom avled, styrkt med Kyrkans heliga sakrament. Vid sin bortgång var hon något över 60 år, född den 6 juli 1860 som dotter till baron Erik Rosenörn-Lehn och hans maka, född riksfriherrinnan Pechlin von Löwenbach. På sin faders slott, det vackra Hvidkilde på Fyen, framlevde hon en lycklig barndoms- och ungdomstid. År 1879 ingick hon äktenskap med Baron Wilhelm Wedel-Jarlsberg tillhörande den frejdade norska ätten Wedel-Jarlsberg. Två år därefter blev det unga paret av sedermera Kardinal Mermillod upptaget i den katolska Kyrkan. Sedan dess ha de varit bosatta i Rom, där deras hem blev en gästfri samlingsplats för skandinaverna i den eviga staden. De nordiska studerandena vid Propagandan kände sig alltid ha ett verkligt hem hos Wedel-Jarlsbergs. På mångahanda sätt verkade de för de skandinaviska intressena i den eviga staden. Sålunda är det dem äran tillkommer att hava framdragit de nordiska helgonkonungarnas kapell ur glömskan, både Sankt Olavs kapell i San Carle al Corso och Sankt Knuds i Sankta Maria Transpontina. (Sankt Erik har såsom icke kanoniserad ej något kapell i Rom.) Baronessan Wedel-Jarlsberg var också ivrigt verksam för Kyrkans intressen i det nutida Norden. Bland skandinaviska turister i Rom utdelade hon den lilla norska mässboken, som därför allmänt kallades ”Baronesse Wedels lille röde Bog.” År 1899 utgav hon ett av fackmän synnerligen uppskattat arbete ”Une Page de l’Historie des Frères Prêcheurs – La Province de Dacia (Danmark, Suède et Norvège), en framställning av dominikanerordens verksamhet i Norden. Påve Benedikt XV var, medan han ännu blott var Mgr della Chiesa, hennes personlige vän. Då hon låg på sin dödsbädd, tilldelade han henne dekorationen ”Pro Ecclesia” som ett erkännande särskilt av hennes storslagna filantropiska arbete bland Roms fattiga. År 1909 hade hennes make avlidit i Eensiedeln i Schweiz. Nu har också hon slutit sina ögon för den sista vilan, ”de klare gode Öjne – som en henne närstående skriver – ”hvis lyse Smil ingen, der har kendt hende, glemmer.”