Från Credos torn

Vatikanstaden
Vid den högtidliga akt, då kanoniseringsprocessen rörande Teofilo da Corte och Caterina Thomas definitivt avslutades, höll den helige Fadern ett tal om kanoniseringsprocessernas allmänna betydelse. Han framhöll särskilt den omsorg och minutiösa noggrannhet, varmed Kyrkan går till väga vid beatifikations- och kanoniseringsprocesser. Sålänge ännu en invändning är möjlig eller det minsta tvivel föreligger, blir processen icke avgjord, även om det är fråga om en särskilt framstående Gudstjänare. Under Benedikt XIV:s pontifikat fick en protestantisk vetenskapsman efter därom framställd begäran tillåtelse att genomgå handlingarna i en aktuell, ännu icke avslutad kanoniseringsprocess. Han blev i högsta grad förvånad över den stränghet, varmed Kyrkan behandlade denna fråga, och då han erfor, att processen icke fick ett positivt resultat, gjorde denna omutliga vetenskaplighet ett sådant intryck på honom, att han blev katolik. De troende må av denna Kyrkans noggrannhet och stränghet taga den lärdomen, att de också måste vara stränga och samvetsgranna i sin självkontroll och att de med fruktan och bävan må arbeta på sin salighet.

I ett öppet brev till den heliga Stolen begära 25 astronomer i Sovjetunionen, att inkvisitionsakterna rörande Galilei, Kopernikus, Kepler och andra lärda måtte frigivas. Med anledning av denne anhållan har »Osservatore Romano» framhållit, att talet om förföljelse mot Kopernikus och Kepler är ren dikt. Luther och Melanchton angrepo Kopernikus, men katolska Kyrkan har icke på något sätt attackerat honom. Sitt berömdaste verk tillägnade han som bekant påven Paul III. Verket kom visserligen i samband med Galilei-saken på index, men ströks snart därifrån. Icke heller mot Kepler företog sig Kyrkan något. Då beslut fattades om utvisning av samtliga protestanter från Graz, gjordes ett uttryckligt undantag för Kepler. Den andra protestantutvisningen hade likaledes allmän karaktär och gällde icke Keplers person. Vad Galilei beträffar, är det förvånansvärt, att fackmän icke veta, att handlingarna rörande processen mot honom redan för 50 år sedan ställdes till forskares förfogande. För övrigt stå ju samtliga påvliga arkiv öppna för forskare, varför de ryska astronomernas begäran är alldeles överflödig.

Vatikanstadens radiostation kommer att med det snaraste träda i verksamhet. Först kommer ett fridsbudskap att utsändas till hela världen, därefter hälsningar till de regeringar, som underhålla förbindelse med Vatikanen.

Kardinal Hlond och den liturgiska rörelsen
I Polen har offentliggjorts ett brev från landets primas, kardinal Hlond angående den liturgiska rörelsen, vari han förklarar sig vara en ivrig förkämpe för densamma. Den bristande kännedomen om liturgisk form och liturgisk anda är en av huvudorsakerna till religiös ytlighet och likgiltighet. Målet för den liturgiska uppfostran är icke ,att följa alla liturgiska föreskrifter, ej heller att fullständigt återinföra den gregorianska koralen eller dylikt utan att bekantgöras med den liturgiska andens rikedom och de liturgiska tankarnas djup. Den liturgiska uppfostran kan visserligen icke ersätta katekesen, men den är en väsentlig beståndsdel i allmän katolsk bildning.

Den ryska folkreligiositeten
Enligt »Observatore Romano» talade nyligen professorn i slaviska språk Luigi Res över detta ämne för studenter i Rom. Denne vetenskapsman, själv av slavisk härkomst, har under lång tid vistats i Ryssland och besitter ingående kännedom om ryska folkkaraktären. Han betonade, att man för att fullt kunna förstå den ryska folksjälen måste leva sig in i det ryska landskapet med dess ändlösa stepper och snöfält. Denna vidsträckthet, denna gränslöshet är karakteristisk för ryssens själsliv. Därtill kommer känslan av ensamhet och övergivenhet, som fått starkt uttryck i de ryska folkvisorna. Omkring år 1000 kom kristendomen till Ryssland. Grekiska och ryska missionärer drogo genom landet och grundade talrika kloster. I 13:e århundradet kommo tartarerna; det religiösa centrum blev förlagt till Moskwa och efter det slutgiltiga skismat började den asiatiska civilisationens gift att verka. Kyrkan blev statens slavinna och använd som ett medel att behärska folket. Munkarna drogo sig fullkomligt tillbaka från folket och levde i ensamhet med sina religiösa meditationer. Det officiella kyrkliga livets förytligande bidrog till att de troende mer och mer drogo sig inom sig själva. I 19:e århundradet fingo den messianska rörelsen och »de gammaltroendes» aktion stor betydelse. Kort före världskriget räknade »de gammaltroende», som voro betänkta på att förena sig med vår Kyrka, 30 millioner anhängare. Krig och revolution förstörde dessa löftesrika ansatser till nytt religiöst liv. Men det ryska folkets religiositet har trots alla förföljelser icke kunnat utrotas. Tvärtom har den renats och stegrats genom martyrernas blod. De kyrkor, som ännu icke stängts, hava ständigt många besökande. Hundratusentals religiösa böcker tryckas fortfarande. Under det att den ryska kyrkan, som visat sig eftergiven mot bolsjevikerna, alltmera sönderfaller, uppstå talrika sekter, i vilka de vilseledda, men i fråga om innerlighet dock alltigenom äkta religiösa krafterna samlas. Bolsjevikernas raseri skall aldrig lyckas förskräcka det ryska folkets religiösa känslor. Den, som en gång sett ryska pilgrimer bedja i det heliga landet vid Kristi grav, vet, att den ryska folksjälen aldrig blir ateistisk.

Tyskland
700 biskopar och 20 kardinaler hava hos påven anhållit om påbörjande av kanoniseringsprocess för den salige Albertus Magnus, en anhållan som hans födelsestad Lanningen nu biträtt.

Den marianska tanken vinner alltjämt nya anhängare bland Tysklands studerande ungdom. Omkring 7,000 tyska gymnasister äro medlemmar av Mariakongregationer. Ledare för de marianska gymnasistkongregationerna hava nyligen varit samlade till konferens, varvid följande frågor behandlades: kongregationens uppgifter i nutiden, den katolska aktionens vägar, det riktiga utnyttjandet av de religiösa grundkrafterna i kongregationslivet, ställningen till församlingsungdomen, till alkoholfrågan o. s. v.