Från Credos torn

Påvlig skrivelse till jesuitgeneralen
»Osservatore Romano» har offentliggjort en av kardinalsekreteraren Pacelli undertecknad påvlig skrivelse till jesuitgeneralen Wladimir Ledochowski. Påven ger däri uttryck åt sin sorg över förföljelserna mot Jesu sällskap i Spanien samt lyckönskar jesuitgeneralen och hela Jesu sällskap, som fostrat så trogna och Kristi ståthållare så tillgivna söner, till att jesuiterna i ett för Kristi soldater så ärofullt sammanhang kommit på dagordningen i en lagstiftande församling – allenast av det skälet, att de genom uttryckligt löfte lovat påven den lydnad, som alla katoliker, och alldeles särskilt ordenspersoner, äro skyldiga honom. Med tanke på att detta är orsaken till förföljelserna mot eder, må medlemmarna av Jesu sällskap besinna orden: »De gingo glada bort från rådet, emedan de befunnits värdiga att lida smälek för Jesu och hans ståthållares på jorden skull». Påven uttalar den förhoppningen, att Gud skall röra hjärtana och upplysa sinnena, så att lagstiftarna inse vilken oerhörd förlust det blir icke blott för religionen utan också för Spaniens kultur, om man omintetgör ordensfolkets apostoliska och borgerliga arbete, framför allt den ordens, som är Spaniens speciella nationella ära: Jesu sällskap.

Upprop om missionsdag
Sekreteraren för kongregationen för trons utbredande titulärärkebiskop Salotti har för någon tid sedan utsänt ett upprop om en »missionsdag», på vilken i alla världens kyrkor gåvor för kongregationen Propaganda Fidei skulle insamlas. Uppropets text har översatts till engelska, franska, spanska och tyska och har av Propaganda Fidei:s generalsekreteriat sänts till densammas centraler i olika länder och dessutom meddelats biskoparna, nuntierna samt de apostoliska delegaterna och visitatorerna. Enligt till Rom ingångna meddelanden har uppropat rönt ett gynnsamt mottagande i alla länder, vilket givit förhoppning om ett gott resultat av missionsdagen (den 18 oktober). Under det senaste året hava från hela världen insänts 65 millioner lire till kongregationen för trons utbredande, vilket belopp fördelats på 600 missioner och liknande företag, varför det icke kan bliva tal om något överflöd. Tvärtom hava många trängande missionsbehov icke kunnat avhjälpas på grund av brist på pengar.

Ropande röster i nutidens öken
är titeln på ett band samlade tal, predikningar och herdebrev av kardinal.Michael Faulhaber i München. Det första bandet »Tidsfrågor och tidsuppgifter» föreligger redan i 7:de upplagan, och ännu större efterfrågan torde det nu utkomna andra bandet röna, vilket avhandlar tidsproblem, vilka nära beröra alla dem, som hava intresse för religiösa frågor. Dessa uttalanden äro icke blott värdefulla för ögonblicket, utan de äro tidsdokument, som alltid skola bibehålla sitt fulla värde i kulturhistoriskt och religiöst avseende. De principiella, vetenskapligt djupt begrundade utredningarna komma städse att vara riktningen för en katoliks privata och offentliga liv. Boken omfattar fyra avdelningar, som behandla religiösa, sedliga, kyrkliga och sociala frågor. Hela det mänskliga livets medelpunkt är för författaren, religionen. Den är icke blott nödvändig för individen utan också för staten, »den är en statsnödvändighet». » Ve den stat, som icke grundar sin rättsordning och sin lagstiftning på tio Guds bud, som skapar en författning utan Guds namn, som i sina skolförordningar icke erkänner föräldrarnas rättigheter, som genom nya lagar allt mer och mer underlättar skilsmässor och som tager det utomäktenskapliga moderskapet under sitt skydd. Där tio Guds bud icke mera gälla, där kunna tiotusen statslagar icke åstadkomma någon rättsordning. Där statens lagar stå i motsats till Guds bud, där gäller satsen: Gudsrätten bryter statsrätten.
»Icke nya bud behöva vi, utan ny samvetsgrannhet gentemot de gamla buden. I samvetet ligger den sedliga personlighetens hemlighet. Håll Guds bud, det är hela människan (Pred. 12, 13), det är den fullkomliga personligheten, det är den sedliga karaktären, som icke haltar åt båda sidor, som icke växlar färg från den ena dagen till den andra, som icke böjer knä inför tidens avgudar. Att vara katolsk betyder att vara en karaktär på den kristna sedelärans grundval, betyder att hava principer i det privata och offentliga livet.»

I boken möter man en djup vördnad och tillgivenhet för kristenhetens fader. Den nuvarande påvens encyklikor äro att likna vid vårdkasar, som lysa över hela världen. Författaren talar om de storslagna tankarna hos den elfte Pius, »vars pontifikat karaktäriseras genom tankar av sällspord ljusstyrka». Den katolska världsåskådningens hörnsten är och förblir tron på det kyrkliga läroämbetet. Blott om den enskilde eller en grupp av enskilda ärligt och konsekvent lever av denna tro, kan man tala om en katolsk världsåskådning. »Vi hälsa den helige Fadern Pius XI, vår tros främste lärare, jubilaren med den gyllene prästkronan, befordraren av den akademiska bildningen, den nya italienska pånyttfödelsens påve, anföraren på de heliga bergen.»

Detta är blott ett kort utdrag ur bokens rika innehåll. Den, som vill lära känna den katolska kristendomens storhet, skönhet och inre harmoni, den som vill se vilka uttryck denna världsbetvingande andemakt tager sig i de dagliga förhållandena, hur all stor och djup sanning är sammanfattad i den katolska världsåskådningen, må läsa denna värdefulla bok, och han skall finna, att antingen här eller ingenstädes är den sanning att finna, som fullt förmår tillfredsställa ett människohjärta.