Från våra församlingar och föreningar

Fru Johanna Kumpfmüller 
Med änkefru Johanna Kumpfmüllers frånfälle har Stockholm förlorat en av sina äldsta och mest trofasta katoliker. Hon var vid sin bortgång över 90 år. Född i det soliga trosvarma Bayern kom hon med sin man bryggmästare J. Kumpfmüller till höga Norden, som blev henne ett andra fädernesland. Genom sitt plikttrogna föredöme i religiösa ting var hon för medlemmarna i S:t Eriks katolska församling en ständig uppbyggelse. Ända till dess den höga åldern för ännu blott några år sedan gjorde det omöjligt sågs hon städse på sin plats i S:t Eriks kyrka. Hennes största lycka var att in i det sista få mottaga sin Frälsare i Altarets h. Sakrament och kunde hon därför väl förberedd sluta sin långa levnadsbana. R. I. P.
S. N–k.

Mässa på Mariaön
Den årliga gudstjänsten på den lilla Mariaön i Mälaren på Morsmässodagen fick i år en särskild prägel därigenom att den såg ett antal av våra ynglingar deltaga. Redan på lördagsmiddagen begav sig en del av dessa med pastor S. Nordmark båtledes ut till villan på Ekerö, andra kommo på söndagsmorgonen med cykel eller motorcykel från staden och mötte skjutsarna från villan, varefter färden ställdes till vaktarstugan på Marienudd, där roddbåten förde oss och de medföljande systrarna över till kapellet, vars klocka ringde samman till den hel. mässan kl. 10 f. m. Flera av ynglingarna voro ännu fastande för att kunna gå till den hel. kommunionen. – En underbar andakt rådde i det lilla kapellet. Man hörde endast vågornas skvalpande mot stranden. Solen, som under vår färd gömt sig i moln, bröt mitt under mässan fram och förgyllde det gamla vackra altarskåpet från medeltiden. Efter den hel. mässan lästes en bön samt litanian till Guds hel. Försyn och sjöngo de närvarande med friska röster den vackra sången: ”Du som tronar i det höga” Därefter gingo alla i procession till den avlidna stiftarinnans sista vilorum, där de inträdde i griftvalvet och omväxlande med prästen läste ”De profundis” och en bön för den avlidna. Före avfärden från ön samlades man vid Mariagrottan och sjöngo en sång till den hel. Jungfruns ära. Så anträddes återfärden till villan vid Sundby, där den trogna, gamla syster Celsa hade middagsmålet färdigt för de matfriska ungdomarna. Dagen tillbraktes med strövtåg i den härliga trakten, svampplockning
o. s. v. Kl. 5 samlades deltagarna vid Mariastatyn i parken. Pastor Nordmark läste en bön passande till dagens fest samt den lauretanska Litanian samt uppstämdes en Mariahymn och till slut ”Store Gud vi lova dig” som klingade med värme ur de unga männens bröst och rörde allas hjärtan till andakt i naturens sköna tempel.

Återfärden till staden präglades av oskyldig glädje och skämt.
Br. Franciscus

På vallfärd till Björkön
En vallfärd! En vallfärd av Stockholmskatoliker?! Skulle väl en länge närd önskan gå i uppfyllelse – och inom den närmaste framtiden?

Det led mot hösten, mot den kulna, grå hösten med sin växlande väderlek av regn, blåst och kyla. Skulle man väl våga försöket eller uppskjuta till våren? Ett doft knot förnams bland de till överläggning församlade kongregationisterna. Man skildes åt oviss om huru de närmaste dagarnas väderlek skulle gestalta sig, men säker på att man av hela sitt hjärta önskade att vallfärden just nu måtte komma till stånd. Storm var i antågande och kom också med makt och kraft; regn uteblev heller icke, men meteorologerna spådde varm, vacker väderlek. Man lade sakens i Guds hand; alla anordningar träffades och söndagen den 25 september anträddes, under strålande solsken, vallfärden till det minnesrika för oss katoliker så kära Björkö, där det gamla på historiska och religiösa minnen så rika Birka låg, den plats där Nordens förste och främste apostel, S:t Ansgar, verkat, där han grundlagt den första kristna församlingen, till den plats dit vi i tankarna så ofta vallfärdat. Dit skulle vi få företaga en regelrätt katolsk vallfärd, den första sedan den s. k. reformationen.

Och äran härav skulle den unga Mariakongregationen få! Högtidligt, andaktsfullt glada känslor fyllde allas hjärtan. Intet oroande moln syntes på himlen, en frisk bris drev visserligen upp breda vitskummande böljor på sjön, men det betydde föga.

Kl. 8 på morgonen skulle vår båt lägga ut för att stäva mot den heliga ön. Stor och stolt var allas glädje då man kom ned till Riddarholmshamnen och såg den gula och vita påvliga flaggan i sin fulla bredd svaja i fören av båten. Idel glada ansikten och strålande ögon! Ungdomlig hänförelse och tacksamhet mot försynen! Och med brinnande andakt förrättades de för vallfärden föreskrivna bönerna och litaniorna, med kraft och hänförelse sjöngos hymnerna och psalmerna.

Omedelbart efter ankomsten till Björkö tågade de vallfärdande upp till Ansgarsmonumentet i vars omedelbara närhet man fann en praktfull buske, som stod där liksom uppvuxen enkom för att bilda fond och skydd för det enkla men värdiga och prydliga altare vid vilket efter flera hundra års frånvaro vår Frälsare skulle ”hålla påska” med sina lärjungar, visserligen en fåtalig flock men med hjärtan, som livligt klappade honom till mötes. Under en stilla mässa förrättad av pastor Ansgar Meyer varunder han i några ord fäste församlingens uppmärksamhet på det intima samband som i dag knutits med gångna stora tider sjöngs ett om djup trosvisshet vittnande Credo och annammades den hel. kommunionen. Det var ett storartat ögonblick, ett i sanning historiskt sådant, och medvetandet härom stod också präglat i allas ansikten. Det var som om naturen velat taga del i och fira detsamma. Under konsekrationens ögonblick sken solen än starkare och varmare upp, med en julidags kraft sände den sina strålar över den lilla församlingen. Alla lade märke härtill och med den djupaste tacksamhet till den Högste för den härliga dag vi upplevat mottogs vid den hel. mässans slut välsignelsen.

Ett litet besök avlades så vid en avliden församlingsbos grav å Mariaön i Björkfjärden, varefter färden ställdes till Marielund där pilgrimmerna intogo middag ur medförda förråd och av Elisabetssystrarna undfägnades med härlig frukt och annat gott. Härvid fick man tillfälle att till vallfärdens ledare och åvägabringare P. Ansgar Meyer framföra de unga vallfärdandes djupa tacksamhet. Man hade ju i dag fått uppleva ett historiskt ögonblick, en händelse, som nog skulle stå outplånligt ristad i allas minne. Man var stolt att ha tagit del däri och hyste förhoppning om att man gick en ny tid till mötes, en tid av bättre uppfattning och förståelse.

Den härliga sällsynt vackra solnedgången vid återkomsten till staden verkade som ett lyckligt omen, och med lätta steg vandrade ung och gammal till den i strålande belysning och blomstersmyckning prunkande S:ta Eugeniakyrkan där dagen skulle finna sin värdiga avslutning i en stämningsmättad gudstjänst med sakramental välsignelse och den av lyckliga hjärtan till den Högste framburna hymnen: ”Store Gud vi lova Dig.”

Lycklig vår ungdom, som fått uppleva en sådan dag!
L. S.

Med anledning av denna stockholmskatolikernas brittsommarvallfärd ha vi vänt oss till dess ledare och initiativtagare pastor Ansgar Meyer för att få höra några ord om vilka tankar och avsikter, som lågo bakom detta käcka och vackra företag. Han omtalade då, att det var jämt ett år sedan – under oktober månad i fjol – som han första gången hade varit ut på Björkön och sett Ansgariuskorset därute lysa i den klara höstsolen mitt bland Mälarskogarnas färgprakt. När sedan i våras några vänner, som läst hans artikel om vallfärden till Haraldsted, kommo och frågade honom: ”Varför kunna då vi här i Sverige aldrig göra något liknande?” – då fick han plötsligen en idé: Skulle inte just Björkön vara den lämpligaste platsen för en modern svensk pilgrimsfärd? Man kan ju komma dit på båt, och i den kan man vara alldeles för sig själv liksom i en kyrka. Sedan är just Björköns bergsklippa den enda av Sveriges minnesrika katolska platser, där man riktigt kan få vara i fred för att bedja och sjunga och tjäna Gud på vårt eget och Sankt Ansgars vis. Vid närmare eftertanke fann så pater Meyer, att Mariakongregationen var den lämpligaste kretsen som pilgrimsskara vid den första av dessa vallfärder. – Med resultatet förklarade han sig alltigenom nöjd. Särskilt gladde det honom, att så många unga kunnat fastande bege sig ut på en lång båtfärd för att först vid 11-tiden mottaga den heliga kommunionen. – Och så ändamålet. Ja, först och främst skulle vallfärden sätta församlingen i ett mera levande samband med dess stora förflutna. Så skulle den också verka för återuppväckandet av den äkta katolska andaktsövning, som en vallfärd med sin barnsliga, ödmjuka och modiga stämning är. Slutligen fanns det också en tredje tanke, som verksam stod bakom denna vår första vallfärd efter reformationen. Men denna ville pater Meyer, som har en viss förståelse för det hemlighetsfullas tjusning, för närvarande icke uttala. Vi hade ju också fått höra så mycket vackert och hoppfullt, att vi kunde känna oss glada och belåtna.

S:t Josefsföreningen
Den 9 oktober höll pastor S. Nordmark vid S:t Josefsföreningens första höstsammanträde och Birgittafest ett mycket intressant föredrag om birgittinerordens nuvarande bestånd och dess framtidsutsikter. Föredragshållaren, som på grund av sitt särskilda intresse för orden står i livlig korrespondens med nuvarande medlemmar av densamma och flera gånger besökt dess kloster i Altomünster, uppehöll sig vid detta föredrag särskilt vid Birgittas så minnesrika hus i Rom och dess skiftesrika historia. I sammanhang därmed skildrade han på ett medryckande sätt den nuvarande birgittinerkongregationens i Rom tillkomst under Moder Elisabets energiska ledning.

Som en god illustration till föredraget hade anordnats en liten, livligt senterad utställning av en hel del Birgittaföremål, såsom reliker, målningar, fotografier av nuvarande Birgittinerkloster, handarbeten, utförda av de svenska systrarna i Rom o. s. v.
S. S.

Concordia Catholica
hade torsdagen den 13 oktober sitt första allmänna sammanträde för hösten. Vid det talrikt besökta sammanträdet höll ordf., ingenjör Edv. Blom, ett intressant, kåserande föredrag om sin resa till Tunis i början av detta år. Att föredragshållaren rest ej blott med vaken blick utan även med öppet objektiv, såg man granneligen av de många vällyckade skioptikonbilder, varmed han illustrerade sitt föredrag. Efter detta framförde ordf. en hälsning till Stockholms katoliker från den svenskfödda birgittinsystern, Moder Elisabet, priorinna vid birgittinklostret i Rom. Programmet upptog vidare några sångnummer av notarien Ivar Sjöfors, en i vida kretsar i Sydsverige känd och uppburen sångare. Efter ett mycket förtjänstfullt utförande av Pajazzo-prologen sjöng han dels en aria av Händel, dels några mindre saker av svenska tonsättare. Genom sin präktiga röst och sitt kultiverade föredrag beredde sångaren de närvarande en musikalisk njutning av obestridlig rang. Ackompanjemanget sköttes på ett utmärkt sätt av dir. H. Lander. Aftonen avslutades med supé och samkväm.

Söndagen den 16 oktober hade Concordia Catholica anordnat ett besök i Storkyrkan, varvid dir. Martin Eklund tjänstgjorde som ciceron. Antalet deltagare uppgick till ett 100-tal.

Föreningens nästa allmänna sammanträde kommer att hållas torsdagen den 17 november kl. 7,30 e. m. i föreningslokalen Biblioteksgatan 29.
H. G.

 

Sankt Ansgars Sal
Höstterminens föredrag i Sankt Ansgars sal togo sin början onsdagen den 12 oktober, då fil. mag. Hugo Gerring talade över Stockholmiana Catholica (katolska minnen i Stockholm). Föredraget, som var byggt på flitiga specialstudier och rikt på upplysande detaljer, fängslade i hög grad auditoriets uppmärksamhet. Särskilt uppehöll sig talaren vid de gamla kloster, som en gång funnits i Sveriges huvudstad.

Föreläsningsverksamheten i Sankt Ansgars Sal ledes nu av en särskild nämnd, som är utsedd av Hans Högvördighet Biskopen och som består av följande personer: pastor David Assarsson, pastor Ansgar Meyer, aktuarien fil. lic. F. J. Linders, bankkamrer V. Salmson och kandidat Edvin Sandqvist.

Onsdagen den 19 oktober talade pastor B. D. Assarsson över Drömmen om en katolsk folkhögskola. Efter en kort översikt av den grundtvigianska folkhögskolerörelsens historia i Danmark, Norge, Sverige och Finland och några ord om denna rörelses ändamål och inre väsen övergick föredragshållaren till den Katholske Höjskole, som år 1910 grundades i Köpenhamn av Mogens Ballin delvis med anknytning till Grundtvigs idéer. I samband med dessa båda institutioner måste den föreläsningsverksamhet betraktas, som har sin medelpunkt i Sankt Ansgars Sal i Stockholm. Med anslutning till första paragrafen i de stadgar, som föreläsningsnämnden på konstituerande möte den 13 dennes enhälligt antagit: ”Sankt Ansgars Sals föreläsningsnämnd har till uppgift att i Sverige genom anordnandet av därtill lämpade föredrag främja upplysning om katolsk åskådning och om möjligt samarbeta med liknande institutioner i övriga skandinaviska länder” framhöll talaren särskilt fyra huvudpunkter i detta rika aktionsprogram: idealismen, den nationella prägeln, den levande kontakten med nutidens nordiska kultur och den katolska skandinavismen.

Den 18 oktober begynte den i vårt föregående nummer omtalade regelbundna religionsundervisningen, som under vintermånaderna kommer att fortsättas varje tisdagsafton kl. 8 e. m. Den ledes omväxlande av kyrkoherde E. Wessel och pastor S. Nordmark. Även för katoliker, som önska uppfriska sina kunskaper i trosläran, erbjuder sig här ett tillfälle, som ej bör försummas. En gedigen kristendomskunskap – så sällsynt i vår mångkunniga och mångsysslande tid – blir väl mer och mer nödvändig för oss som vapen mot omgivningens ytliga men farliga otro.

Mariakongregationen ”Auxilium Christianorum”
har gemensam hel. kommunion söndagen den 6 nov. under 9-mässan i S:ta Eugenia kyrka. Månadsandakt hålles måndagen den 21 nov. kl. ½ 8 i St Eriks kyrka samt gemensam hel. kommunion söndagen den 4 dec. under ½ 9-mässan i St. Eriks kyrka. Paramentsektionen arbetar måndagarna den 14 och 28 nov. kl. 12–4 å lokalen Biblioteksgatan 29. Ceciliasektionen har sångövning måndagen den 14 nov. kl. ½ 8 e. å samma ställe.